SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1937  
KREVERA kreve4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade; vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr KREVAD.
Ordformer
(förr äv. skrivet cr-)
Etymologi
[av fr. crever, spricka sönder, dö, spräcka sönder, av lat. crepare (se KREPERA, v.1)]
I. intr.
1) sprängas, springa sönder, explodera (se d. o. 2 a); numera företrädesvis (i sht mil.) om projektil. KKD 1: 76 (c. 1710; om bomb). VexiöBl. 1819, nr 23, s. 1 (om ångmaskin). Meteoren .. creverade .. utan märkbar smäll. DA 1825, nr 90, s. 1. I vår närhet kreverade en, två, tre, fyra shrapnels. Ångström KrigLuft. 77 (1915). DN(A) 1934, nr 182, s. 13 (om motor). — särsk.
a) (†) med försvagad bet., om böld: (hastigt) öppna sig, brista sönder. Weste FörslSAOB (1823). Svalin Ordl. (1847).
b) i mer l. mindre bildl. anv. Braun Dikt. 2: 45 (1838). (Det) visar klart nog att smärtan, som våldsamt kreverade, ej var av den dagen. Bergman JoH 210 (1926). — särsk. (†) i p. pf. i adjektivisk anv.: ”brusten” (se BRISTA, v. I 1 e ζ). Thorild 3: 114 (1791). (Han) är ett slags kreveradt Geni. Tegnér (WB) 7: 435 (1833).
2) gå under, omkomma; numera nästan bl. (vard.) om person: dö, ”stryka med”. HC11H 1: 55 (1676; om armé). Om han .. creverar af sorg, förtreet och trångzmåhl. KKD 6: 229 (1713). När han .. kreverar så blir jag .. häradshövding. Essén Prill. 70 (1920). — särsk.
a) (tillf., †) i uttr. krevera på ngt, ”spricka på ngt”, ”bli bet på ngt”. Stort Förstånd! ack, Min Herre, Tusende Rimare kunde crevera på detta enda ordet! Thorild 4: 39 (1792). Geijer I. 8: 146 (1836).
b) (vard.) bildl.: ”förgås”; stundom, i sht i sådana uttr. som krevera av skratt o. d., med anslutning till 1: ”spricka”, ”explodera” (se d. o. 2 b); jfr KREPERA, v.1 2 slutet. En sådan etoufferande dimma på norrbro .. jag är just färdig at crevera. Envallsson Julaft. 11 (1801). Ahrenberg Männ. 2: 143 (1907). Wærn-Bugge Bruksb. 86 (1925).
3) (†) = KREPERA, v.1 3. (Att ungdomen skall) spela bort sina penningar, at de sedan måtte crevera. HSH 37: 376 (1731). Om jag eij skall med de mina aldeles crevera. VDAkt. 1793, nr 96.
II. [jfr motsv. anv. i fr.] (tillf., †) tr.: komma (ngt) att spricka. (Ständigt återkommande) bjudningar höllo på at alldeles crevera min förut förderfvade mage. Berzelius Brev 10: 123 (1835).
Spoiler title
Spoiler content