SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1938  
KRUBBA krub3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[fsv. krubba; jfr ä. d. krubbe; av mnt. krubbe; jfr d. krybbe, av nt. krübbe; jfr mnt. kribbe, fsax. kribbia, fht. krippa (t. krippe), feng. cribb, crybb (eng. crib); till stammen i mht. krëbe, korg (av ett germ. kriƀjō; jfr KÄRVE)]
1) landt. ho- l. trågliknande behållare vari (det korta) fodret gives åt kreatur, särsk. hästar; vanl. utgörande en fast del längst fram i stallspilta. Luk. 13: 15 (NT 1526). Krubban bör (i ett fårhus) öfver alt giöras låg och med Häckar varda försedd. Alströmer Får. 26 (1727). Polle i stallet har ock en dröm: / krubban han lutar öfver / fylls af doftande klöfver. Rydberg Dikt. 1: 141 (1882). Höganäsbolagets glaserade krubbor. SvD(A) 1927, nr 105, s. 22. — jfr HÄST-, STALL-KRUBBA m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Höge Krubbor tiena icke wäl för låge Hästar. Och hwar Hustrun gör Mannen rijk, ther är alltijd Kijff och Trätto. Brahe Oec. 35 (1581; uppl. 1920). Thet är högh krubba till läger hester. SvOrds. C 6 b (1604). När krubban är tom, så bitas hästarne. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) om den krubba i vilken barnet Jesus lades enl. nya testamentets berättelse. Luk. 2: 7, 12 (NT 1526). På krubbans strå man lade dig, / O Jesu! Ps. 1819, 72: 1 Rig 1921, s. 36.
2) elliptiskt för: barnkrubba. KungshBarnakrÅrsb. 1854, s. 13. Hierta-Retzius ArbStug. 32 (1897). Neander Tuberk. 131 (1928). — jfr BARN-, SPÄDBARNS-KRUBBA.
3) (†) ”prubba”. Sittia i krubban. Hall KultInt. 81 (i handl. fr. 1638). Somlige projectera at continuera Academie-byggnaden (i Åbo), allt öfver krubban. Porthan BrefSamt. 1: 63 (1782). Calonius Bref 399 (1799).
4) [jfr motsv. anv. av t. krippe, fr. la crèche, lat. præsepe] astr. i sg. best., benämning på en öppen stjärnhop i stjärnbilden Kräftan. 1NordUnivT I. 2: 28 (1855). Roth Jeans Stjärn. 158 (1932).
Ssgr (i allm. till 1): A: (2) KRUBB-BARN. KungshBarnakr Årsb. 1854, s. 13. SvD 1913, nr 289, s. 7.
-BITARE, m.||ig. l. r., om person m. (krubb- 1698 osv. krubbe- 1885) [jfr d. krybbebider, nt. krubbenbiter, t. krippenbeisser (i bet. 1 o. 2)]
1) häst som har ovanan att (under en kråmad halsställning) sluka väder o. därvid trycka framtänderna mot krubban l. ngt annat fast föremål. ÅgerupArk. Brev 30/3 1698. Rösiö HbHästk. 160 (1927).
2) (vard.) bildl., ss. nedsättande benämning på (äldre) mansperson, särsk. för att beteckna honom ss. envis l. inbitet konservativ l. knarrig l. oduglig, (gammal) stofil. Serenius (1734; under snudge). Nordenström Gogolj Rev. 66 (1908).
Ssgr (till -BITARE 1; landt.): krubbitar(e)-grimma. Wrangel HbHästv. 159 (1884). Krubbitargrimma .. är försedd med en starkt åtdragen halsrem, hvilken hindrar hästen att intaga den böjda halsställningen, utan hvilken han ej kan sluka väder. Juhlin-Dannfelt 224 (1886).
-rem. jfr -grimma. TLandtm. 1897, s. 649.
-träns. jfr -grimma. TLandtm. 1897, s. 649.
-BITNING. jfr -BITARE 1. Wikforss 1: 986 (1804). Rösiö HbHästk. 160 (1927).
-GNAGARE, m. l. r. (krubb- 1917. krubbe- 1749) (numera knappast br.) = -BITARE 1. Lind (1749; under barn-groltzer). Lindqvist Herr. 366 (1917).
-LINA. (numera knappast br.) mil. = -STRECK. TjReglArm. 1858, 2: 245. SvKulturb. 11—12: 322 (1932).
-PÅLE. (krubb- 1790 osv. krubbe- 1756) [jfr t. krippenpfahl] mil. om pålar som nedslås i marken o. varvid hästarna bindas vid utfodring under bar himmel. PH 6: 4087 (1756). Hästarne, drifna af hunger, förtärde sina krubbstreck, krubbpålar (under finska fälttåget 1742). Fersen HistSkr. 1: 104 (c. 1790). FFS 1919, nr 92, s. 59.
-REP. mil. = -STRECK. FältutrKulspr. 1919, s. 32.
-STRECK. (krubb- 1704 osv. krubbe- 17021756) [jfr t. krippenstrick] mil. streck varvid hästarna bindas vid utfodring under bar himmel. KKD 10: 249 (1702). TLev. 1911, nr 23, s. 1.
-STÅNG. (krubb- 1709. krubbe- 1696) (förr) mil. jfr -STRECK. LMil. 4: 896 (1696). Därs. 1371 (1709).
-VIRKE, förr äv. -VÄRKE. (numera föga br.) om dammbyggnad av pålar, ris o. jord för uppdämning av vatten o. strandskoning, ävensom om kistor av timmer med stenfyllning för fundament, befästningsändamål o. d.; jfr -VÄRK. Carlberg SthmArchitCont. E 3 b (1740). König Mec. 105 (1752). Palmstedt Resedagb. 181 (1780).
-VRAK. (†) foderrester som kvarlämnas ouppätna i krubban. Gadd Landtsk. 2: 204 (1775). Alm(Sthm) 1803, s. 39.
-VÄRK, n. (†) bef. fästningslinje av svagare profil, anlagd på konstgjord grund i vatten l. vattensjuk mark; jfr -VIRKE. HSH 35: 397 (1673). Åt segelleden lågo (i Gbg) sex bastioner. .. Utanför sträckte sig ett sänk- eller krubbverk. Brunius Resa 1838 38 (1839).
-VÄRKE, se -VIRKE.
B (†): KRUBBE-BITARE, -GNAGARE, -PÅLE, -STRECK, -STÅNG, se A.
C (†): KRUBBO-STEGE. (†) = HÖ-STEGE. Lind (1749; under heu-rauffe).
Spoiler title