publicerad: 1938
KULLERBYTTA kul3er~byt2a, äv. (numera föga br.) KULLBYTTA kul3~byt2a, sbst. o. adv.; ss. sbst. r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) kullbytter (möjl. att hänföra till sg. kullbytt) Ling Regl. 106 (1836), Verd. 1888, s. 133); förr äv. KULLBYTT, r. l. f.; best. -en; pl. -er (se ovan).
Ordformer
(culbute 1792. kullbytt 1744—1878. kullbytta (kul-, -byta) 1689 (: kulbytta)—1932. kullbytter (kulb-), pl. 1836—1888. kullebytta 1754. kullerbytta 1823 osv. kålbytta 1723. kålbötta 1745—1755)
Etymologi
[jfr d. kolbøtte, nor. kollbøtte; av fr. culbute, till culbuter (se KULLBYTTERA). Den formella utvecklingen av ordet i sv. har påvärkats av anslutning till KULL, adv., o. KULLRA, v.2, samt BYTTA. Det är möjl., att ordet urspr., i uttr. stupa kullerbytta, är att uppfatta ss. ett adv., bildat i analogi med sådana ord som HUVUD-STUPA, JÄM-FOTA. — Jfr KULLER, sbst.2]
I. sbst.: volt utförd med händerna (vanl. äv. huvudet, stundom enbart huvudet) stödjande mot marken; äv. om ofrivilliga rörelser som likna en kullerbytta, särsk.: tumlande överända; äv. i uttr. göra l. slå en kullerbytta l. kullerbyttor l. slå l. (mera tillf.) göra kullerbytta l. (numera föga br.) stupa kullerbytta l. (ngn gg) en kullerbytta (se anm. till II). Framlänges l. baklänges kullerbytta. Göra en ofrivillig kullerbytta. Stupa kulbytta, som ett Jul. Rudbeck Atl. 2: 231 (1689). Doctorn och flere, som sutto vid bordet under half-däck, gjorde en förskräckelig kullbytta baklänges öfver det samma. Wallenberg (SVS) 1: 150 (1770). Somlige (av de ”väckta” i Orivesi) stupade i glädien kullerbytta, jämväl Pigor. FinKyrkohSP 5: 122 (c. 1778). Folkdans. 84 (1923). — särsk.
a) i överförd anv., om volt som göres av djur l. föremål (särsk. fordon) o. d. Hoorn Jordg. 1: 61 (1697; om foster vid födseln). (Hunden tumlade) flere gånger öfver hufvudet och gjorde många kullbyttor. Björnståhl Resa 1: 252 (1771). Kullerbytta i hög fart. DN(A) 1938, nr 119, s. 15 (rubrik; i fråga om en bil). — jfr BIL-KULLERBYTTA.
b) bildl. ESjöberg 242 (1824). Tankarna slogo kullerbytta och hvirflade förbi i en förvirrad häxdans. Schildt Eros 80 (1913). — särsk.
α) om tvär (o. olycklig l. löjlig) omkastning l. vändning i händelseförlopp l. tankegång o. d.; numera nästan bl. (ngt vard.) i uttr. logisk kullerbytta. De som tro sig vara så .. stora kaxar, måtte besinna, huru lyckan ofta giör så oförmodade kullebyttor. Säfström Banquer. Aaa 4 a (1754). (Striden om) ”helvetesläran” i hvilken professor Boström kastat sig med en högst märklig kullerbytta. Bremer Brev 4: 347 (1864). Logiska kullerbyttor saknades ingalunda vid försvarsdebatterna. SvD(A) 1924, nr 150, s. 6.
β) (numera bl. tillf.; se dock slutet) om plötsligt fall. Dalin Arg. 1: 144 (1733, 1754). Så stupade det andeliga enväldet i Svea en ömkelig kullbytta. Hallman Blacksta 74 (1748). Weste FörslSAOB (1823). — särsk. (vard., fullt br.) om ekonomisk krasch, fallissemang, konkurs; äv. i uttr. ekonomisk kullerbytta. Stagnell JHjernlös 45 (1756). Sedan Widestrand hade gjort sin ekonomiska kullerbytta (osv.). Lagergren Minn. 1: 325 (1922). Axelsson som har det dåligt. Kullerbytta vilken dag som helst. Moberg Rosell 183 (1932).
γ) (vard.) i fråga om felsägning, ”snubblande” på ord. Sådana där inadvertenser, där tungan slog kullerbytta, frodades i hans mun. Rydin Minn. 1: 266 (1929). Hellström Malmros 26 (1931).
II. (numera bl. tillf.) adv., betecknande att en kullerbytta göres: i en kullerbytta l. kullerbyttor; äv. bildl. Thorild Gransk. 1784, 1: 71. Hästen stegrade sig .. och kastade slutligen Meldercreutz kullerbytta öfver gumpen. Forsström Dagb. 53 (1800). De .. läto honom kullerbytta rulla ned i vaken. Palmstjerna Snapph. 1: 183 (1831). Scholander 2: 204 (1867). — Anm. Då den moderna språkkänslan uppfattar ordet kullerbytta i uttr. stupa kullerbytta ss. ett sbst., har detta uttr. förts till I, ehuru ordet här i ä. tid (o. urspr.) möjl. uppfattats ss. ett adv.
Spoiler title
Spoiler content