SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1938  
KURBETT kurbät4, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(ofta skrivet courbette. courbetter, pl. 16451809. kurbett 1801 osv.)
Etymologi
[jfr t. kurbette; av fr. courbette, till fr. courber, kröka, av lat. curvare, avledn. av curvus, krokig (jfr KURVA)]
1) (numera mindre br.) ridk. benämning på ett skolsprång vid ridning i den s. k. högre skolan, varvid hästen skall med sänkt bakdel, upplyft framdel o. starkt böjda framben utföra ett flertal hopp framåt på bakbenen; förr äv. kallat värklig kurbett. Göra, förr äv. springa kurbetter. Brasck FörlSon. E 2 a (1645: springa). Möller 1: 400 (1745). Ehrengranat Hasl. 28 (1809). Wrangel HbHästv. 385 (1885). SvUppslB (1931). — särsk. (†) i uttr. hastig kurbett, falkad. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 73 (1836).
2) (†) bildl., i uttr. göra kurbetter (för ngn), om person: ”krumbukta” sig (för ngn). Weste FörslSAOB (1823; familjärt).
Avledn.: KURBETTERA, v., -ing. (ofta skrivet cour-) [jfr t. kurbettieren, fr. courbetter]
1) (mindre br.) ridk. till 1, om häst: göra kurbetter. Weste FörslSAOB (1823). Ossiannilsson Slätt. 28 (1909).
2) (†) till 2, bildl., om person; göra krumsprång, ”krumbukta” sig. Weste FörslSAOB (1823). Bremer NVerld. 3: 244 (1854).
Spoiler title
Spoiler content