SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1938  
KURVA kur3va2, äv. 40, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. KURV, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(kurv (cu-) 18111876. kurva 1850 osv.)
Etymologi
[jfr t. kurve, eng. curve, fr. courbe; av lat. curva (underförstått linea), krokig linje, f. sg. av curvus (jfr KORONA)]
1) i sht mat. linje som icke är rak (rät), kroklinje. Phosph. 1811, s. 91. Man kallar de linier, hvilka sammanbinda punkter på jordytan, som hafva lika deklination eller inklination, magnetiska kurvor. UB 2: 455 (1873). Kurvor indelas i plana och dubbelkrökta (skefva). NF (1885). Friesen (o. Grape) CodArg. 92 (1928). — jfr CIRKEL-, DJUP-, HORISONTAL-, HÖJD-, NIVÅ-, NOLL-, PROFIL-KURVA m. fl. — särsk.
a) i fråga om grafisk framställning: linje som åskådliggör talförhållanden, utvecklingsförlopp o. d.; äv. mer l. mindre bildl. Vissa kurver i befolkningsdiagrammen. Bergstedt Clément PolEkon. X (1868). Tysklands import från Ryssland visar en raskt stigande kurva. SD(L) 1904, nr 90, s. 1. Det var i juni och juli 1929, som kurvan för den industriella produktionen vände sig. SvD(A) 1931, nr 165, s. 3. — jfr BAROMETER-, DEPLACEMANGS-, DEVIATIONS-, FALL-, FEBER-, HASTIGHETS-, HYSTERESIS-, INDEX-, PULS-, TEMPERATUR-, TRÖTTHETS-, UTVECKLINGS-KURVA m. fl.
b) om kroklinje som beskrives av ngt som är i rörelse. GHT 1896, nr 116, s. 2. Han sprang med en jakthunds uthållighet och gjorde ibland några lekfulla kurvor här och hvar. Janson Ön 76 (1908). Genom att man kastar linan i en kurva. Hammarström Sportfiske 120 (1925).
2) om bågformig konturlinje l. yta hos ngt. Hahr ArkitH 379 (1902). Husmor, stor, ljus, idel gemytliga kurvor. Oterdahl Vårdtr. 12 (1938). — särsk. om krökning av järnväg, landsväg o. d. Farten skall saktas: då .. skarp curv, djupa sprängningar eller bro passeras. ReglTjSJ 1858, s. 16. (Bilisten) tog .. kurvan för hårt och sladdade. UNT 1929, nr 10115, s. 5. En trafikbil .. skulle i en kurva köra om en framförvarande bil. SvD(A) 1934, nr 189, s. 4. — jfr HÖGER-, LUTNINGS-, VÄG-, VÄND-, VÄNSTER-, ÖVERGÅNGS-KURVA m. fl.
Ssgr (i fackspr.): A: (1) KURV-KARTA, r. l. f. geogr. karta med höjd över havet angiven gm kurvor för lika höjd. PedT 1891, s. 401.
(2) -KLOSS l. -KLOTS. järnv. kloss av trä till förstärkning av järnvägsspåret i kurvor. KlassFörrådsart. XXXIII (1883). Kurvklotsar af ek. TLev. 1904, nr 48, s. 2.
(jfr 1) -LINJE. LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 313.
(2) -MOTSTÅND~02 l. ~20. (det ökade) motstånd som fordon har att övervinna i en kurva; i sht järnv. TT 1887, s. 102. Kurvmotståndet är större ju mindre kurvradien och ju tyngre tåget är. Lundberg Lok. 26 (1902).
(1, 2) -RADIE. (kurv- 1877 osv. kurva- 18971906) geom. TT 1877, s. 183.
(2) -RIK. Kurvrika vägar. Nerén HbAut. 3: 149 (1928).
(1) -SKIVA, r. l. f. tekn. orund skiva. TT 1894, M. s. 46. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 277.
(2) -STAKNING. utmärkning gm stakar av en vägkurva o. d. som är under byggnad. Andersson Geod. 319 (1876).
(2) -TAGNING. om handlingen l. sättet att ”ta” en kurva vid körning, löpning o. d. Kurvtagning (med bil). Upsala(A) 1925, nr 149, s. 6.
(1) -TANGENT. geom. PT 1904, nr 165, s. 3.
(2) -TAVLA. järnv. vid vardera tangentpunkten av en kurva uppsatt tavla med kurvans radie angiven i meter. TLev. 1892, nr 18, s. 2. Engström o. Carlson HlednTrafik. 17 (1917).
B (föga br.): KURVA-RADIE, se A.
Avledn.: KURVA, v. (i fackspr.) till 1, 2.
1) bilda l. göra en kurva, gå i kurva, kröka. Som banan på detta ställe kurfvade skarpt. Lund 1895, nr 79, s. 2.
2) i p. pf. i adjektivisk anv.: krökt i kurva, som har formen av en kurva. Ett svagt lutat och kurvat .. ryggstöd. HantvB I. 2: 404 (1934).
KURVATUR, r. [av lat. curvatura] (i fackspr.) till 1, 2: bågformighet, buktighet, böjning; äv. konkret: böjt l. krökt parti av ngt. VetAH 1810, s. 178 (konkret). Ett enkelt sätt att bestämma kurvaturen på cylindriska glasögon. Edlund ÅrsbVetA 1849, s. 37. Parthenons så mycket omtalade kurvatur. Nilsson ArkeolUppt. 47 (1933).
KURVIG, adj. (i sht i fackspr.)
1) till 1, om linje o. d.: som går i kurva (l. kurvor). Förens raka, svagt kurviga linie. Ossiannilsson Hav. 295 (1910). Mantel fallande i djupa, kurviga veck. UtstÄKyrklKUpps. 65 (1918).
2) till 2, om väg, järnväg o. d.: som har (många) kurvor. Kurviga järnvägar. TT 1891, s. 116.
Spoiler title