SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1938  
KVACKSALVARE kvak3~sal2vare, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(förr äv. q-. kvack- 1603 osv. kvak- (qvac-) 16511769. -salber 1651. -salvare 1622 osv. -salver (-salffver, -salluer) 16031633)
Etymologi
[jfr d. kvaksalver, nor. dial. kvaksalvar; av nt. quaksalver; jfr holl. kvakzalver, t. quacksalber, eng. quacksalver; sannol. av t. qua(c)ken, kväka, prata (se KVACKA, v.2), o. SALVA, sbst. Ordets urspr. bet. torde vara: person som ”läser” (mumlar besvärjelser) över sina salvor]
urspr.: person som reste omkring o. (ofta med braskande reklam) försålde läkemedel o. utövade värksamhet ss. läkare; numera nedsättande benämning på person som utan behövliga kunskaper o. utan laglig behörighet utövar läkaryrket; jfr CHARLATAN b. SkrGbgJub. 6: 491 (1603). Hr Öfverståthållaren och magistraten i staden skola vara plichtige .. bardberare embetet i synnerhet att adsistera, intet tillåtandes någon quacksalvare öfver 14 dagar sin näring .. att drifva. Hjelt Medicinalv. 1: 229 (cit. fr. 1682). Man (må) akta sig för qvacksalfvare och skojare, som utgifva sig kunna bota alla sjukdomar, och dertill vanligen bruka de skadligaste saker. Berlin Lsb. 225 (1852). SvD(A) 1934, nr 16, s. 10. — särsk. bildl.; ofta om person som på oskickligt sätt söker att avhjälpa ngt missförhållande o. d. Läsare, eller andlige qvacksalvare, som jag kallar dem. VLBibl. Brev 11/1 1832. Politikens kvacksalvare. GHT 1934, nr 260, s. 9.
Ssgr: KVACKSALVAR- l. KVACKSALVARE-KUR; pl. -er. särsk. bildl.; jfr KVACKSALVARE slutet. LBÄ 32: 122 (1799). Schlyter JurAfh. 2: 17 (1879).
-MEDEL. särsk. bildl.; jfr KVACKSALVARE slutet. KarlstT 1895, nr 1707, s. 2.
Spoiler title
Spoiler content