SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1942  
LÄRARE 3rare2 l. 3-, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. = ((†) lärarer Messenius Christm. 237 (c. 1616)).
Etymologi
[fsv. lärare; jfr d. lærer, t. lehrer; vbalsbst. till LÄRA, v.]
1) motsv. LÄRA, v. I 1: person (särsk. man) som (i sht i skola) undervisar i bokligt vetande l. i övningsämne(n); skollärare; pedagog; ofta särsk. om folkskollärare; äv. (mera tillf.) bildl. Lärare (vid högre allmänt lärovärk) i (förr äv. för) kristendom, modersmålet, tyska, latin, fysik, sång, gymnastik. Akademisk lärare, lärare vid universitet l. högskola. Skicklig, driven, undervisningsvan, fordrande lärare. VarRerV 12 (1538). (Rektor skall) Hafva en flitig uppsigt på .. så Lärare som Lärjungar. Skolordn. 1724, s. 29. Lärare för teckning vid Carlberg. BL 6: 145 (1840). Hans (dvs. K. XIV J:s) lärare var erfarenheten. Svedelius SmSkr. II. 2: 24 (1864, 1888). Lärare i simkonsten. Landsm. XVIII. 10: 54 (1901). Statsmannen Johan Skytte, Gustaf Adolfs lärare. Schück o. Lundahl Lb. 1: 116 (1901). Lärare i rättspsykiatri (vid Karolinska institutet). SvStatskal. 1941, s. 714. — jfr ABNORM-, AKADEMI-, ARBETS-, BARN(A)-, BARNHUS-, BLIND-, DANS-, DYGDE-, DÖVSTUM-, ELEMENTAR-, EXTRA-, FOLKHÖGSKOL(E)-, FOLKSKOL-, FÄKT-, GEOGRAFI-, GYMNASIE-, GYMNASTIK-, HANDELS-, HEM-, HUS-, HUVUD-, KLASS-, KONFIRMATIONS-, KRISTENDOMS-, LAG-, LATIN-, LÄROVÄRKS-, MATEMATIK-, PIANO-, PRIVAT-, RELIGIONS-, RID-, SKOL-, SLÖJD-, SPRÅK-, SVENSK-, SÅNG-, TIM-, UNIVERSITETS-, ÄMNES-, ÖVER-LÄRARE m. fl.
2) (numera bl. i bibeln o. i av denna påvärkat spr.) motsv. LÄRA, v. I 2: manlig person som (i sin församling, sitt land l. dyl.) undervisar i o. förkunnar Guds ord, förkunnare (jfr FÖRKUNNA 2); präst; lärofader; ngn gg (i fråga om gammaltestamentliga förh.) äv.: ledare för folket. Falsk lärare, person som förkunnar falska läror. The (funno) honom j templet, sitiandes mitt j bland the lärare, hörandes them och frågandes them. Luk. 2: 46 (NT 1526). Ibland idher wardha kommandes falske lärare. 2Petr. 2: 1 (Därs.). Sij, iagh haffuer satt honom .. til en Första och lärare för folcken. Jes. 55: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: hövding). Huadh the gamble .. kyrkones lärare .. haffua lärdt och skriffuit. KOF 1: 194 (1575). Then gamble läraren Chrysostomus. OMartini Pred. D 4 a (1606). (Sedan människan) bekommit Afflösning, aff Läraren i Christi Stadh. Emporagrius Cat. R 8 a (1669). Se, då trädde der in i kyrkan den värdige lärarn. Tegnér (WB) 3: 109 (1820). Därs. 10: 40 (c. 1828). jfr: (Det) är för Schartau stående bruk att om kyrkans präster använda benämningen ”lärare”. 3SAH 25: 324 (1913). — jfr FÖRSAMLINGS-, GUDA-, GÄRNINGA-, IRR-, KYRKO-LÄRARE m. fl.
Ssgr (i allm. till 1): LÄRAR- l. LÄRARE-ASPIRANT. pedag. person som avser att (efter fullbordad examen) inträda på lärarbanan; äv. (o. vanl.) om person med lärarkompetens som (på grund av platsbrist) icke kunnat erhålla ngn (mot hans kompetens svarande) befattning. Läraraspiranternas förening, grundad 1919 med ändamål att tillgodose läraraspiranternas intressen vid platstillsättning o. d. PedBl. 1877, s. 16.
-AVDELNING~020. pedag. grupp av lärjungar som (en viss tid) undervisas tillsammans av en viss lärare; numera särsk. om dylik grupp (vid folkskola) vars undervisning tar en lärarkraft i anspråk. PlanElLärovÅ 1874, s. 19. SFS 1919, s. 2566 (vid folkskola).
-BEFATTNING. Hwasser CarolInst. 56 (1829).
Ssg (†): lärar(e)bildnings-anstalt. jfr anstalt 5. BerASvLärM 1869, s. 78. BtRiksdP 1900, 8Hufvudtit. s. 245.
-BRIST. (i sht i fackspr.) brist på (kompetenta) lärare. PedBl. 1877, s. 158.
(1, 2) -KALL, n. jfr kall, sbst.2 4. BerRevElLärov. 1824, s. 84.
-KANDIDAT. (i sht i fackspr.) person som förbereder sig för läraryrket; särsk. om provårskandidat. Frey 1845, s. 65. SFS 1890, Bih. nr 4, s. 43 (vid provårskurs).
-KANDIDATEXAMEN. (i Finl.) examen vid universitet (förr äv. vid domkapitel) som berättigar till vissa (lägre) lärarbefattningar vid lärdomsskolor. Verd. 1890, s. 242. FinBiogrHb. 68 (1895).
-KAPITEL. (förr) om domkapitel som var sammansatt av såväl präster som (gymnasie)-lärare; motsatt: prelatkapitel, prästkapitel. 2NF 6: 673 (1906). Brilioth SvKyrkKunsk. 331 (1933).
-KOLLEGIUM. om lärarpersonalen vid en (högre) skola, i sht vid lärovärk o. vissa högskolor. Dahm BildnAnst. 36 (1846). Lundin NSthm 382 (1888; vid Karolinska institutet).
-KRAFT. (i fackligt präglat spr.) konkret, om lärare; i sht i pl.; jfr kraft 8 a. Goda lärarkrafter. Der tillfälligt behof af ökade lärare-krafter förekommer. BtRStP 1859—60, IV. 1: nr 123, s. 80. (Vid Sthms folkskolor fanns) i medeltal en lärarekraft på 52 barn. Sthm 1: 313 (1897).
-MÖTE. sammankomst av (från hela landet samlade) skollärare (o. skollärarinnor) för överläggningar angående undervisning, uppfostran, lärarnas utbildning o. ekonomiska förhållanden o. d.; numera bl. (mera tillf.) ss. ellips för ”lärovärkslärarmöte” resp. ”folkskollärarmöte”. ASScF 3: Minnestal 1: 15 (1848, 1852). Berättelse om det allmänna svenska läraremötet .. 1849. (1850; boktitel).
-PERSONAL. om samtliga lärare vid en skola. BerRevElLärov. 1824, s. 7.
-PROV. (i fackspr.) undervisningsprov som avlägges av lärare som söker anställning vid undervisningsanstalt; numera nästan bl. om dylikt prov för erhållande av lärarbefattning vid universitet (högskola). PedT 1868, Suppl. 2, s. 16. SFS 1916, s. 145 (vid universitet).
-RÅD. sammanfattande beteckning för (den ordinarie) lärarpersonalen vid vissa (hög)-skolor; vanl. med särsk. tanke på denna samlade personal ss. den högsta myndigheten vid resp. skola. GrundstSthmHögsk. 5 (1877). Lärarrådet (vid Göteborgs högskola) väljer själft skolans rektor. Edgren GbgHögsk. 15 (1891). SFS 1921, s. 2173 (vid krigsskolan).
-SEMINARIUM. särsk. för utbildning av folkskollärare, folkskoleseminarium. BtRStP 1840—41, IV. 2: nr 6, s. 1.
-STAT. jfr -personal. Lärare-Staten (vid krigsakademien). SthmStCal. 1798, s. 33.
-STOL. (i sht i högre stil) en (universitets)lärares kateder; äv. i överförd anv., om lärarämbete, särsk. professur; lärostol. Tegnér (WB) 6: 42 (1829). Fryxell Ber. 14: 94 (1846). Annerstedt UUH II. 2: 296 (1909; om professur).
-STÅND. (numera bl. tillf.) om ett lands osv. lärare (o. lärarinnor) betraktade som en grupp i samhället; ett lands osv. lärarkår. Nordström Samh. 1: 257 (1839).
-SYSSLA, r. l. f. jfr -befattning. Wikforss 2: 47 (1804).
-SÄLLSKAP~20 l. ~02. sammanslutning av lärare på en viss ort, i ett visst fack l. dyl. PedT 1870, s. 329.
-TIMME. (mindre br.) pedag. undervisningstimme. SvFlicksk. 254 (1888). SFS 1921, s. 972.
-UTBILDNING~020. särsk. om utbildning av lärare för högre o. lägre skolor. Ljungman UnivFr. 18 (1880). Arcadius Folksk. 149 (1903).
-YRKE(T). TLär. 1850, s. 23.
-ÄMBETE~020 l. ~200. jfr -befattning. Lagerbring 1Hist. 2: Föret. § 1 (1773).
Avledn.: LÄRARINNA, se d. o.
LÄRARSKAP l. LÄRARESKAP, n.
1) (föga br.) förhållande(t) att vara lärare; värksamhet ss. lärare. MeddSlöjdF 1894, s. 11. Det gäller väl om lärarskap, att man endast kan utöva det på ”sin façon”. Laurin 3Minn. 200 (1931).
2) [jfr prästerskap] (tillf.) koll., om lärarna på en plats. Hela socknens lärarskap. Bengts Fäd. 214 (1921).
LÄRERSKA, se lära, v. avledn.
Spoiler title
Spoiler content