SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1942  
LÄSPA läs3pa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.); jfr LÄSP, sbst. (se avledn.).
Etymologi
[fsv. läspa, motsv. d. læspe, nor. dial. leispa o. avljudande med mnt. wlispen, fht. lispen (jfr t. lispeln), feng. wlispian, eng. lisp; av ljudhärmande urspr.]
1) tala med ett felaktigt uttal av s därigm att detta ljud frambringas med tungspetsen mot övre framtänderna l. mellan tänderna i st. f. mot tandköttet; förr äv. i fråga om felaktigt uttal av r samt allmännare: hava ngt talfel, icke tala rent, stappla i talet, stamma. Helsingius (1587). Fruentimren (i Strassburg) se i allmänhet bra ut och äro .. gladlynte samt läspa något. Palmstedt Res. 59 (1778). Noreen VS 1: 33 (1903). Jfr: Läspa .. Icke rent kunna utsäja vissa medljudande bokstäfver, synnerligen r. Adlerbeth FörslSAOB (1798). — jfr EFTER-LÄSPA. — särsk.
a) (†) om sluddrande i talet på grund av onykterhet. Lucidor (SVS) 221 (1672). Hiorter Alm. 1748, s. 30.
b) (†) språkv. uttala (dentalt ljud) dorsodentalt l. interdentalt. Mannercrantz EngSpr. 18 (1783). Aurén Ljudl. 19 (1869).
c) (†) nasalera? Aim, ain, när de i en stafvelse läsas, lyda de som äin, med läspande, såsom: main, pain, faim. Österling Prononc. 6 (1700).
2) tala på ett tillgjort l. affekterat l. sött o. smäktande sätt; äv.: säga l. uttala (ngt) på dylikt sätt. Lidner 2: 67 (c. 1790). För sorglös njutning född, för lekar blott och löjen / han läspe tidens lof och fire dagens nöjen. Tegnér (WB) 2: 73 (1812). Tänk om den unge, hygglige mannen tagit någon skada! läspade lilla fru Palmqvist. Hedenstierna FruW 41 (1890). Siwertz JoDr. 168 (1928). — särsk. bildl. l. oeg. Och floderna runno / Med läspande vågor. Stagnelius (SVS) 3: 199 (c. 1815). Tårögda och läspande qväden. Sturzen-Becker SvSkönl. 192 (1845).
Särsk. förb.: LÄSPA FRAM10 4. jfr framläspa.
1) till 1. Weste (1807).
2) till 2. Hann (dvs. Astrild) wiste smicker-taale / Så liuf-lynt läspa fram. Lucidor (SVS) 385 (1674). —
LÄSPA UT10 4. (tillf.) uttala (ord) läspande; särsk. till 2. Castrén StormaktstDiktn. 95 (i dikt fr. c. 1658).
Ssgr: A: (1) LÄSP-LJUD. i sht språkv. läspande ljud. Meurman (1846).
B (†): (1) LÄSPE-MUN. om barnamun som icke kan tala rent. Spegel GW 54 (1685).
Avledn.: LÄSP, n. (tillf.) till 1, 2: läspning. Ossiannilsson Hav. 199 (1910). —
LÄSP, adj., se d. o. —
LÄSPARE, m.||ig. till 1: person som läspar. Weste (1807). —
LÄSPELIGA, adv. (†) till 1: frikativt, spirantiskt. (Gh, dh, th o. ch) framföras aldrigh så läspeligha i ordabörjan. JBureus (1602) hos Lindroth Bureus 99.
Spoiler title
Spoiler content