SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1942  
LÖV 4v, sbst.1, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(förr äv. skrivet löf (löff, lööff))
Etymologi
[fsv. löf, motsv. fd. løff, d. løv, fnor. o. isl. lauf (bl. koll.), nor. dial. lauv, got. laufs, fsax. lōf, ffris. lāf, mnt. lōf, fht. loub, t. laub, feng. lēaf, eng. leaf; ytterst av den ieur. roten lup, växa (jfr LUBB, sbst.2, LUV, sbst.2), l. möjl. av roten i LOFT, sbst.1]
1) blad på vissa (i sht inhemska) träd o. buskar; ofta motsatt: barr; jfr BLAD 1 a anm. Löven spricka ut, i sht förr äv. springa ut. Löven vissna, falla av. Träden fälla sina löv om hösten. Tunn som ett löv. När .. (fikonträdets) quistar äro clene och löffuen begynna springa vth. Mat. 24: 32 (NT 1526). The rettferdighe skola grönskas såsom löff. Ordspr. 11: 28 (Bib. 1541). Den swale Westwind surrar ibland, och raskar i löfwen. Stiernhielm Herc. 268 (1648, 1668). Öpnar man en (blad)-knopp, så finner man de inneslutne löfven för nästa sommar. Linné Sk. 246 (1751). Ej dallrade ett löf, så lugn var qvällen, / Och lugn var såsom den min själ. Runeberg (SVS) 2: 115 (c. 1827). Lagerlöf Top. 95 (1920). — särsk.
a) (numera knappast br.) i uttr. darra som ett löv [jfr t. wie ein laub zittern], darra som ett asplöv; vara rädd för vart löv o. d., ss. beteckning för höggradig rädsla. Mont-Louis FrSpr. 293 (1739). Allmogen skingrades til dessas lycka, hvilka rädde för hvart löf, drogo hem til sina gårdar. Celsius G1 2: 26 (1753). Björkman (1889).
b) mer l. mindre bildl.; jfr c, 2 e. At thet hafwer behagat Eder, Wälborne Herre, äfwen som Noah fordom, taga emoot ett så litet Lööff, bruttit aff thet wälsignade Olioträet, Frijd. Spegel Oliw. Dedik. (1675). Det som förefaller att vara uräkta är till sist endast ett torrt löv från en föregående sommar. Heidenstam Dag. 158 (1909). särsk. (†) ss. beteckning för ngt ytterst obetydligt o. kraftlöst. Pharao som sade / Hwar är den Mosis Gudh, den iagh bör lyda så? / Hans Almacht är ett Lööf, den må iagh rätt försmå! Achrelius Mor. C 4 a (c. 1690).
c) mil. bildl., i uttr. (det) fallande lövet o. d., om viss ”fladdrande” rörelse av flygmaskinen vid avancerad flygning. Amundson SvVing. 143 (1929). SvD(A) 1933, nr 248, s. 3.
2) koll., om vissa träds och buskars blad; stundom äv. med inbegrepp av (smärre) grenar l. kvistar på vilka lövet sitter; särsk. om blad (med tillhörande kvistar) som användas ss. foder åt kreatur (i sht får). Lövet på träden har nyss spruckit ut. Träden få löv, äv. gå i löv, stå i löv. Löv av asp, björk, sälg osv. Pryda rummen med löv. Ett knippe, en börda löv (för kreaturen). Föda kreaturen med hö och löv. Bryta l. taga löv, äv. stryka l. repa löv (till foder). Mark. 11: 13 (NT 1526). Hugger trädh om kull, och hugger bortt quistanar, och riffuer bortt löffuet. Dan. 4: 11 (Bib. 1541). Håren flyta tigh af, som visnatt Löff vtaf aspen. Stiernhielm Herc. 319 (1648; uppl. 1658, 1668: wisnade lööf). När Löfwet faller, så wisznar Träät. Grubb 595 (1665). Syster sopar stugan ren, / Sätter löf i taket se'n. Hedborn 1: 165 (1813). Björken vecklade tveksamt ut sitt första skära löv. Mörne Strandb. 1: 5 (1915). Marken började grönska och björkskogen gick i löv. Laurén Stenvall Bröd. 111 (1919). — särsk.
a) i uttr. göra löv, se GÖRA, v.1 I 3 i.
b) [jfr t. wie laub beben, zittern] (†) i uttr. bäva l. skälva såsom löv, darra ss. ett asplöv; jfr 1 a. Om (jag) då vågnar (dvs. vaknar), skielfuer jag sosom löff och så våter aff suetten. OxBr. 11: 36 (1621). RP 7: 374 (1639).
c) (i sht i vitter stil l. i poesi) övergående i bet.: lövvärk. Ehrenadler Tel. 707 (1723). Bjud Gracerne att der (dvs. i naturen) hans boningar bereda. / Låt dolda vägar dit bland löfvets irrgång leda. JGOxenstierna 2: 173 (1796, 1806).
d) (†) i sht landt. lövkärve, lövknippe (för utfodring av kreatur l. vildtbestånd). Vinterfödan (för vart får) är .. 100 Löf af hvad slag det vara må, utom Sälg, Hjälster och Vide. Brauner Bosk. 7 (1756). Svederus Jagt 277 (1831).
e) (†) bildl., om uttryck l. frukt av ngns liv l. värksamhet o. d. Lät tich icke tyckia förclook wara så at tu straffar hwar man, oc titt löff icke förfalnar, och tijn fruct icke förderfuas. Syr. 6: 3 (öv. 1536).
3) i utvidgad l. oeg. anv. av 1 (o. 2); särsk.
a) om (ritad, skulpterad, broderad l. på annat sätt framställd) avbildning av löv; särsk. (jfr b) om lövliknande metallstycken på brosch, krona o. d.; äv. herald. Flittrekrantz .. med hengiande lööff. VarRerV 20 (1538). En Lithen sölff kanna med 3 löff offuan på lockitt. HH 1: 19 (1543). Itt gammalt Forstena wapn, Blåå sparre och löfwet i hwitt fiäld. Schück VittA 2: 406 (i handl. fr. 1682). (Taken i Salomos tämpel) voro .. af Cederträd, mycket väl och slätt polerade, samt utzirade med förgylta Löf. Serenius Josephus JudH 2: 17 (1747). Bältets förgyllda ”löv” eller ”pänningar” skramla sakta vid varje rörelse. Landsm. XI. 4: 15 (1896). Svensson SkånFolkdr. 77 (1935).
b) (i sht i fackspr.) tunn skiva av metall l. annat hårdt ämne; äv. om (bladliknande) metallskiva o. d. på redskap o. d. Uthamra ngt (t. ex. ett metallstycke) till ett tunt löv. VetAH 1749, s. 297. Natrium .. låter med yttersta lätthet utpressa sig till tunna löf. Berzelius Kemi 2: 57 (1812). Den Engelska (trädgårds-)skyffeln .. har en helsmidd hylsa med 2:ne löf, ett bak och ett fram, för att infatta ett starkt skaft af askträd. Lundström Trädg. 1: 16 (1831). UFlott. 3: 34 (1882). jfr GLITTER-LÖV. särsk.
α) (†) om beläggning på undersidan av spegelglas l. om underlag för infattad ädelsten, folie. Serenius U 4 a (1734). Heinrich (1828).
β) (förr) på handeldvapen: tunn skiva som vilar mot låsbläcket o. som är försedd med hål för slagfjäderskruven. Jochnick Handgev. 15 (1854). Alm Eldhandv. 1: 216 (1933).
γ) sjöt. från metallring o. d. utgående platt skiva försedd med hål för fastgöring av block o. d. Rackringen .. har .. två utstående löf eller öron på akterkant, som skrufvas tillsammans (då den fästes på masten). Witt Skeppsb. 238 (1863). Frick o. Trolle 171 (1872).
δ) fisk. på vissa slags drag: (fiskliknande) metallskiva (”sked”) på vilken krokarna äro fästa. Tiselius Vätter 1: 122 (1723). Det gamla finska gädd-draget med aflångt löf, hvilket svänger fram och åter på en stång. IdrFinl. 2: 148 (1905).
c) (†) zool. om vissa löv- l. bladliknande organ (i sht hudflikar) hos djur. Linné MusReg. 7 (1754; om hudflik på nosen av flädermus). VetAH 1791, s. 173 (om bladlika flikar på tentaklerna hos vissa maneter).
Ssgr (i allm. till 1 o. 2): A: LÖV-ABBORRE~020, äv. ~200. (föga br.) om abborre som fångas om våren, då lövet börjar spricka ut. Fischerström 1: 1 (1779). Stuxberg Fisk. 170 (1894).
-AVFALL~02, äv. ~20. (mindre br.) lövfällning; äv. konkret. Juhlin-Dannfelt 11 (1886). Lövavfallet (från alen) verkar .. myllbildande. Geete o. Grinndal 52 (1923).
-BAD. i folkmedicin: (numera sällan använd behandlingsmetod bestående i) nedbäddning av kroppen (l. viss kroppsdel) i björk- l. almblad. Dalin (1853). S. k. löfbad äro ett folkmedel mot vattusot. 2NF 2: 616 (1904).
-BAGGE. zool. bladbagge (se d. o. 1). Boheman ÅrsbVetA 1840—42, s. 64.
-BEKLÄDA. (i sht i vitter stil) bekläda l. pryda (ngt) med löv; särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.; i sht om plats, trakt o. d.: bevuxen med lövskog. Franzén Skald. 3: 73 (1824, 1829). Snellman Tyskl. 139 (1842).
-BEKLÄDNAD. om träds l. buskars lövvärk l. lövskrud. Snellman Tyskl. 181 (1842). Löfbeklädnaden (hos eken) är ofta ruskformig. Haller o. Julius 68 (1908).
-BEKRANSAD, p. adj. [jfr t. laubbekränzt] (i sht i vitter stil) bekransad l. prydd med löv; äv. om trakt: bevuxen med lövskog. Snellman Tyskl. 271 (1842). Scholander I. 2: 17 (c. 1870).
-BEKRÖNT, p. adj. (i vitter stil) jfr -bekransad. JGOxenstierna 4: 244 (1815; i bild).
-BEPRYDD, p. adj. (i vitter stil) jfr -bekransad. Nordenflycht QT 1746—47, s. 38.
-BESKUGGAD, p. adj. (i sht i vitter stil) Adlerbeth Æn. 180 (1804).
-BINDA, r. l. f. bot. art l. individ av växtsläktet Polygonum Lin.; särsk. om arten P. dumetorum Lin.; äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om art av släktet Convolvulus Tourn., i sht om C. arvensis Lin., åkervinda. 2LinkBiblH 4: 84 (c. 1550; om art av Convolvulus). Linné Fl. nr 323 (1745; fr. Småland; om Polygonum dumetorum Lin.). Dens. Sk. 392 (1751; om Convolvulus arvensis Lin.).
-BLAD. (löv- 15581904. löve- 1683. lövs- 1639)
1) [jfr d. løvblad, fnor. o. isl. laufsblað] (numera bl. tillf.) blad av lövträd, löv. PJAngermannus Vthl. 15 (1623). Ej ett löfblad, ej ett barr sig rörde. Klockhoff ESkr. 16 (c. 1860).
2) [jfr t. laubblatt] (numera föga br.) bot. örtblad. BotN 1856, s. 10. Stjälkens blad, örtbladen eller löfbladen, bereda växtens näring. Lindman LbBot. 10 (1904).
3) (numera föga br.) = löv 3 a. G1R 28: 216 (1558; herald.). Ett hjärta eller korss med många kringhängande löfblad. Botin Utk. 654 (1764). Heinrich (1814).
-BLANDSKOG~02, äv. ~20. (i sht i fackspr.) lövskog bestående av olika slags lövträd. SvRike I. 2: 53 (1900).
-BRODD, sbst.1 [sv. dial. (Uppl.) lövbrodd; ombildning av sv. dial. lövbrott (Uppl., Finl.), skära för lövtäkt] (†) skära l. hacka för lövtäkt. 1 st: löf Brodd. BoupptRasbo 1746.
-BRODD, sbst.2 [sannol. felaktigt för -brott] (†) = -brott. Marjo åran lyftar, / Med sin löfbrodd, mjölk och lam / Hon åt tullen syftar. Bellman (BellmS) 1: 156 (c. 1772, 1790).
-BROTT. (numera knappast br.) i sht landt. brytning av löv, lövtäkt; äv.: plats l. område där löv tages; förr äv. om hop l. samling av löv som erhålles gm lövtagning. RARP 15: 401 (1689). Så snart (löv-)trädet är nedfäldt, kan af det samma straxt göras löfbrott. Ahlelöf SvarVetA 12 (1763). Skog både til löfbrott och något ved. GT 1788, nr 76, s. 4. Den som äger ett godt Löf-brott bör vårda det med största agtsamhet. JFischerström i Alm(Ld) 1795, s. 42. PT 1906, nr 29 A, s. 4.
-BRYTANDE, n. (numera bl. tillf.) brytning av löv. Schmedeman Just. 1463 (1696). PH 5: 3346 (1752).
-BRYTNING. (numera bl. i icke fackmässigt spr.) lövtäkt. Brauner Åker 107 (1752). (Lövträden) tjena ej allenast til löfbrytning. PH 6: 4801 (1758). Moberg Sedebetyg 401 (1935).
-BRÄDER, pl. (†) bräder av lövträd. Nordström o. Dahlander ÖrebroSl. 45 (i handl. fr. 1586).
-BUSKE, förr äv. -BUSKA. lövbärande buske; ofta motsatt: barrbärande buske (i sht enbuske). Löfbuskar af biörk, aal eller asp. Serenius EngÅkerm. 265 (1727). Sernander LöfängBjärkSäb. 20 (1925).
-BÅGE. av löv sammansatt båge l. valv över gång, grind o. d. Blanche Band. 466 (1848). Kyrkan var .. klädd invärtes med löfbågar öfver gångarna. Santesson Sv. 100 (1887).
-BÄDD. jfr bädd 1. Carlstedt Her. 2: 60 (1833). (Göran Edeling) ämnade stjälpa sig omkull på den goda, doftande löfbädden. Almqvist TreFr. 3: 131 (1843).
-BÄRANDE, p. adj. (i sht i fackspr.) Wollimhaus Ind. (1652). Löfbärande trän. NorrlS 1—6: 51 (c. 1770).
-DUNGE. jfr -lund. Marklin Illiger 120 (1818). Gårdar i små löfdungar lågo strödda öfver slätten. Rydberg Vap. 267 (1891).
-FALL. [jfr d. løvfald, t. laubfall]
1) (numera bl. i vitter stil l. i fackspr.) lövfällning; ngn gg äv. konkret, om de nedfallna löven. IErici Colerus 1: 64 (c. 1645). Träns flyttning .. sker .. säkrast om Hösten, efter Löffallet. Trozelius Rosensten 27 (1771). Marken är .. täckt af löffallet från föregående år. BotN 1887, s. 107. FoFl. 1931, s. 149.
2) (†) den tid då lövet faller; höst; särsk. i uttr. i l. vid lövfallet, om hösten. G1R 27: 168 (1557). Lindfors (1815). jfr: Första dagen i vintertalet eller lövfallet. EtnolStHammarstedt 157 (cit. fr. 1832).
-FALLEN, p. adj. [jfr d. løvfalden] (†) om skog: avlövad. VetAH 1790, s. 263. Ling As. 356 (1833).
-FIKON. [jfr t. laubfeigen, pl.] (†) handel. i pl.: torkade fikon packade i blad (för transport o. försäljning). KryddRSthm 1560 A, s. 16. TullbSthm 16/4 1584.
-FLÄNGNING. (†) lövtäkt. Linné Vg. 67 (1747).
-FNASK, m. [med avs. på senare ssgsleden jfr fnasker] (†) (nedsättande) benämning på yngre björn (som huvudsakligen lever av löv o. andra växtämnen); jfr gräs-björn. Broman Glys. 3: 236 (c. 1730).
-FODER. [jfr t. laubfutter] kreatursfoder bestående av löv. Björkman Skogssk. 297 (1868).
-FRÄTANDE, p. adj. (†) om larv: som förtär löv. Linné PVetA 1739, s. 9. Biberg Linné Oec. 56 (1750).
-FRÄTARE, m. l. r. (†) zool. mask l. larv som förtär löv på träd l. buskar; jfr frätare 2. Trozelius Rosensten 11 (1771). Thomson Insect. 136 (1862).
-FRÖ, n. (†) frö (l. frukt) av lövträd. Rålamb 13: 32 (1690).
-FULL. (†) om träd, gren o. d.: lövrik. Ett gammalt trä medh löfffulla grenar. Sylvius Curtius 656 (1682). Ström Skogsh. 262 (1830).
-FÅNG. (†) insamling av löv, lövtäkt; äv.: möjlighet l. tillgång till löv(täkt). Rothof 34 (1762). (Landtegendomen har skog till) Husbehof jämte Löf-fång. DA 1771, nr 123, s. 2. VDAkt. 1793, nr 312.
-FÄLLANDE, p. adj. (i fackspr.) om träd (l. buske): som fäller sina löv om hösten; motsatt: vintergrön. HbTrädg. 1: 37 (1872).
-FÄLLE. (†) = -fall 1. När största Löffälle är, och Snön begynner falla. Rudbeck Atl. 2: 526 (1689). Heinrich (1828).
-FÄLLNING. lövens årliga avfallande (från träd o. buskar); äv. om den tid då detta sker; särsk. i uttr. i lövfällningen; jfr blad-fällning. SP 1792, nr 173, s. 3. Löffällningen (i o. omkring Sthm) försiggår vanligen i sednare delen af Oktober. BotN 1841, s. 39. Bra var det .. ej .. att avvänja barn i .. lövfällningen, ty då troddes de ej bli friska. SvKulturb. 11—12: 98 (1932). särsk. (i vitter stil) bildl. Det finnes för oss alla en tidepunkt då menniskan är i löffällningen. Tegnér (WB) 7: 160 (1834). Rydberg KultFörel. 6: 350 (1888).
-GREN. Sylvius Curtius 598 (1682).
-GRODA. zool. art l. individ av grodsläktet Hylidæ; särsk. om den i Skåne förekommande arten Hyla arborea Lin.; i pl. äv. sammanfattande, om olika arter av släktet Hylidæ. Möller (1745; under calamite). FoFl. 1931, s. 282.
-GRÖN. [jfr t. laubgrün]
1) grön ss. löv, av lövets gröna färg. Schultze Ordb. 1632 (c. 1755).
2) (i sht i vitter stil) grön av löv; i sht om skog, lund, träd o. d.; äv. om årstid, månad o. d.: som karakteriseras av gröna löv. H Olof kommer hem när skogen giörs löffgröen. Visb. 2: 278 (c. 1600). Släkta går och lider / mens året det skrider, / mot sommaretider / och löfgrön maj. Fröding Stänk 69 (1896).
-GÅNG; pl. -ar. [jfr t. laubgang] väg l. gång i trädgård l. park o. d. som är kantad o. övertäckt av lövvärk (ofta monterat på särskilda ställningar); pergola; äv. om mer l. mindre sluten (o. välvd) gång som naturligt bildas av lövträd (l. större buskar); förr äv. allmännare: allé. Möller (1790). Rummet vette åt trädgården, i hvilken var anlaggd en betäckt löfgång, som räckte ett långt stycke från slottet. Fryxell Ber. 6: 489 (1833). En gård, till hvilken man .. kommer genom en löfgång af lummiga lönnar. Atterbom Minnest. 2: 282 (1842). 2NF 21: 477 (1914).
-GÄDDA. gädda som leker i maj vid lövsprickningen (o. då fångas). Nilsson Fauna 4: 352 (1853).
-GÖRA, v. (†) taga löv (åt kreaturen). Linc. (1640). Hamb. (1700).
-GÖRANDE, n. (†) lövtäkt. Stiernman Com. 5: 122 (1690). Det åhrliga löfgiörandet skier .. uppå ganska skadeligit sätt. 2RARP 5: 687 (1727). GBonde (1740) hos Trolle-Bonde Hesselby 142. —
-GÖRARE, m.||ig. (†) person som insamlar löv till kreatursfoder. Linc. (1640). Hamb. (1700).
-GÖRELSE. (†) = -göring. Linc. (1640). Hamb. (1700).
-GÖRING l. -GÖRNING. (†) lövtäkt. 2RARP 5: 687 (1727). Fischerström 2: 21 (1780).
-HACKA, r. l. f., äv. -HACK, r. l. m. landt. skära l. (del av) gammal lie som användes vid lövtäkt; lövkniv. ÅgerupArk. Bouppt. 1753. Weckström Landth. 335 (1850). Suneson GGrund 146 (1926).
-HACKNING. (i vissa trakter, mindre br.) lövtäkt. JernkA 1851, s. 228. Skogvakt. 1894, s. 272.
-HAGE. hage (se d. o. 2 a) bevuxen med lövskog o. buskar. HammarkDomb. 30/11 1596. SvRike I. 2: 105 (1900).
-HULT. (i vissa trakter) jfr -hage. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 3 (1863). TurÅ 1910, s. 264.
-HUS. (numera bl. tillf.) byggnad för förvaring o. torkning av löv. Smeds Malaxb. 57 (cit. fr. c. 1690). VDAkt. Syneprot. 27/5 1895.
-HYDDA, r. l. f. [jfr t. laubhütte]
1) hydda l. koja gjord av lövkvistar l. grenar med kvarsittande löv; i sht förr äv. om lusthus l. lövsal (i trädgård). Linc. (1640; under scena). Uti .. (min trädgårds) hörn skal finnas en löfhydda öfverklädd af vilda rankor. SvMerc. 1763, s. 368. (Vid färjestället) hade tre vaktmän byggt sig en löfhydda vid älfven. Bondeson MVK 162 (1885, 1903).
2) rel.-hist. hydda av löv i vilken judarna bo under lövhyddohögtiden. Siw daghar skolen j boo j lööffhyddor. 3Mos. 23: 42 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917).
Ssgr (i sht rel.-hist.): lövhyddo-fest. lövhyddohögtid. KKD 5: 159 (1710).
-högtid. (-hydde- 1798. -hyddo- 1541 osv.) judisk fest som firas efter avslutad skörd (i september) o. under vilken deltagarna bo i lövhyddor; i sht i fråga om förh. hos de forntida israeliterna. 3Mos. 23: 34 (Bib. 1541). Löffhyddohöghtijdh skalt tu hålla j siw daghar, när tu haffuer insamlat aff tinom logha, och aff tinom presz. 5Mos. 16: 13 (Därs.).
-HÄCK. (mindre br.) häck (se häck, sbst.1 2) av lövbärande träd l. buskar. Riccoboni Catesby 44 (1761). Santesson Nat. 214 (1880).
-HÄSSJA, r. l. f. hässja med lövkärvar uppställda l. upphängda till torkning. Wasenius NorrlBoskSk. 56 (1751). Hahr HbJäg. 325 (1866).
-JORD. i sht landt. jord l. kompost vars huvudbeståndsdel utgöres av förmultnade löv. IErici Colerus 1: 99 (c. 1645). Sonesson HbTrädg. 1064 (1926).
-KASACK. (-kast jackor, pl.) (†) kasack av löv. (Jag såg i drömmen) Adam .. (och) Eva .. klädde af löfkast jackor. JBureus (1626) i 2Saml. 4: 101. —
-KLÄDD, p. adj.
1) bevuxen l. prydd med löv. Lööf-klädde Qwjstar. Spegel GW 271 (1685). Löfklädda hövagnar. SkogsvT 1908, s. 559.
2) om plats o. d.: bevuxen med lövträd l. lövbärande buskar. Atterbom Lyr. 3: 237 (1850).
-KNIV. i sht landt. = -hacka. ÅgerupArk. Bouppt. 1725. Weckström Landth. 334 (1850).
-KNOPP. (numera bl. i icke fackmässigt spr.) bladknopp. Lindh Huuszapot. 14 (1675). Abelin Frukt 48 (1902).
-KOJA, sbst.1 (numera knappast br.) = -hydda 1. Schroderus Dict. 26 (c. 1635). WoH (1904).
-KOJA, sbst.2, se d. o. —
-KRANS. krans av löv (i sht ss. prydnad på äreport l. majstång o. d.). Linc. (1640; under evinctus). Moberg Sedebetyg 431 (1935).
-KROK. (i vissa trakter) i sht landt. = -hacka. Fatab. 1911, s. 103.
-KRONA.
1) krona (se d. o. 3, 4 l) flätad av löv; äv. allmännare: lövkrans. Brudgummarne skulle (i By socken) .. bära Löf-Cronor och Pip-kragar. Hülphers Dal. 562 (1762). CFDahlgren 2: 186 (1842).
2) om lövträds krona; jfr krona 4 d. Brunius Metr. 11 (1836).
-KVAST. kvast l. knippa av löv. 3SthmTb. 1: 264 (1594). Friberg Kokb. 73 (1893).
-KVIST. [fsv. löfqvister] Hes. 8: 17 (Bib. 1541).
-KVISTNING. lövtagning, lövtäkt. Murenius AV 546 (1664).
-KÄRR. (i sht i fackspr.) kärr med lövträdsvegetation. SvRike I. 2: 53 (1900). SvSkog. 303 (1928).
Ssg (i fackspr.): lövkärr-torv. torv som utvinnes ur lövkärr o. som i avsevärd grad innehåller grenrester. 2NF 29: 382 (1919).
-KÄRVE, förr äv. -KÄRVA. kärve l. knippa av löv. GullbgDomb. 13/12 1651. Suneson GGrund 65 (1926).
-LADA, r. l. f. för förvaring av lövfoder. Chydenius 427 (1780).
-LUND. (i sht i vitter stil) bestående av buskar o. lövträd. Juslenius 37 (1745). Sandström NatArb. 2: 190 (1910).
-LÖS. [jfr t. laublos] som är utan löv. Lucidor (SVS) 444 (1674). Träden voro ännu löflösa. Topelius Fält. 4: 139 (1864).
-MARK. (löv- 1846 osv. löve- 16741688) (i sht i fackspr.) mark med lövvegetation; förr äv. allmännare: skog (med lövträd). I gräs- ock Löfwemarck, de raska Diuren sprungo. Columbus BiblW A 2 a (1674). ASFFlF 42: 103 (1915).
-MARKNAD. (i fråga om ä. förh. i vissa sv. städer) marknad som hölls dagen före midsommaraftonen o. på vilken björkar o. löv försåldes (för gatornas o. husens prydande till midsommaren). HH XXV. 2: 43 (1809; i fråga om marknad i Sthm). Löfmarknaden är ett för hvarje stockholmare sedan barndomstiden kärt minne. Lundin (o. Strindberg) GSthm 77 (1880). Folkkultur 1941, s. 6.
-MASK; pl. -ar.
1) om larver som finnas på l. bland löv (o. förtära dessa); särsk. zool. om vissa fjärilars o. sågsteklars larver. Tiderus GrLat. 23 (1626). Biörkerna hade en hel hop Löfmatkar, som bladen upätit, och sig tilsammans inneväft. Linné Öl. 126 (1745). Thorell Zool. 2: 356 (1865).
2) ringmask som uppehåller sig i högar av löv o. d. (o. som användes vid mete). Hammarström Sportfiske 215 (1925).
-MOSSA, r. l. f., förr äv. -MOSSE. bot. art l. släkte av klassen Musci (Musci frondosi Hedw.) bland mossorna, bladmossa; i sht i pl. VetAH 1810, s. 109. Fries Ordb. 10 (c. 1870). ArkBot. X. 12: 1 (1911).
-MYLLA, r. l. f. i sht landt. jfr -jord. Retzius FlOec. 81 (1806). Uppl. 1: 57 (1901).
-MÖRT. (i sht i fackspr.) jfr -abborre. VetAH 1782, s. 163. Quennerstedt Flyttfågl. 25 (1898).
-PARK. (†) park l. lund bestående av lövträd. HH XVIII. 4: 39 (1710). Mellin Nov. 2: 581 (1832, 1867).
-PATA. (†) pata l. karsina vars hägnader l. ”grindar” utgjordes av lövruskor? AktsamlKungsådreinst. 61 (1577).
-PRYDD, p. adj. (i sht i vitter stil) Mellin Nov. 3: 338 (1848, 1867).
-RANKA, r. l. f. (i sht i vitter stil) Nordforss (1805).
-RIK. [jfr t. laubreich] (i sht i vitter stil) Lucidor (SVS) 342 (1673). Säter .. omgifves af Skogs-parker och många Löfrika dälder. Hülphers Dal. 495 (1762).
-RIS. ris av lövbärande träd l. buskar; ofta motsatt: granris, tallris. KrigVAH 1837, s. 112. HbSkogstekn. 644 (1922).
-RUSKA, r. l. f. G1R 4: 267 (1527). Löf-Ruskor upphängde i Taket äro altför begärliga Boställen för Flugor om aftnarna. JFischerström i Alm(Ld) 1790, s. 42.
-RÖR. (†) bladskaft. Aspen med sine dalrande Löf-rör. Celsius HushAlm. 1744, s. 28.
-SAFT. (numera bl. tillf.) saft av löv. Hildebrand MagNat. 45 (1650).
-SAL. (löv- 1579 osv. löve- 1673) [fsv. löfsal]
1) (i sht i vitter stil) plats omgiven o. betäckt av lövbärande trädkronor, grenvärk o. d.; särsk. om gång l. väg omgiven av träd vilkas kronor bilda ett valv över densamma; jfr berså 1. Runeberg 3: 278 (1837). Hasselbuskarne bilda löfsal öfver körvägen. Strindberg Skärk. XII (1888). ASFFlF 42: 25 (1915). särsk. (†) bildl., i uttr. Amors lövsal, ”kärlekens berså”; jfr berså 1 b. MuntreGäst. 130 (”133”) (1833).
2) (numera mindre br.) berså (se d. o. 2); stundom: lusthus av spjälvärk övertäckt med klängväxter o. d.; förr äv. i uttr. växande lövsal, motsatt: sal l. grotta av fällda lövträd l. avskurna lövkvistar o. d. (jfr 3). VarRerV 57 b (1579). Utom lusthuset finnas i trädgården ett orangeri med källare under samt ”en Växande löfsal”. SvTrädgK 2: 107 (cit. fr. 1780). Caprifolium .. planteras i trädgårdar til vackra löfsalar. Linderholm 1: 325 (1802). I en löfsal på en af dessa afsatser satt en afton Hermione. Rydberg Ath. 277 (1866, 1876; uppl. 1859: berså). Hammar (1936).
3) sal l. grotta o. d. (för tillfället) gjord av fällda lövträd (l. avskurna grenar) nedstuckna i jorden l. monterade på en stomme av stänger o. d. Som Biörckskogarne .. taga skada igenom löfsalars upsättiande, så väl som löfvande i Kyrckiorne. FörordnSkog. 1734, s. E 3 b. En löfsal ville jag oss bygga / på näset vid en mörkblå bugt. Tegnér (WB) 5: 44 (1824).
-SAX. i sht landt. för avklippande av löv. BoupptVäxjö 1865.
-SIK. (i vissa trakter) sikarten Coregonus maræna Bloch. (som leker vid lövfällningen), storsik. Cederström Fiskodl. 255 (1857).
-SKJUL.
1) skjul (l. skydd) av löv. Koch Biskiöts. 48 (1753).
2) skjul för förvaring av (torrt) löv. VDAkt. 1850, nr 437. 4GbgVSH V—VI. 4: 12 (1903).
-SKOG. [jfr d. løvskov, t. laubwald] skog som (huvudsakligen) består av lövträd; motsatt: barrskog. G1R 26: 583 (1556). Landet .. var klädt med den härligaste löfskog. Linné Sk. 310 (1751).
Ssgr (i sht i fackspr.): lövskogs-bestånd.
-dunge. IllSv. 2: 88 (1882).
-flora. i sht bot. GAndersson i Fennia XV. 3: 10 (1898).
-gräns. gräns som anger den högsta höjd på vilken lövskog växer. Högbom Norrl. 304 (1906).
-lund. Barchæus LandthHall. 30 (1773).
-nunna, f. l. r. zool. fjärilen Lymantria (Ocneria) dispar Lin., trädgårdsnunna (vars larver anställa skada på lövskog). SDS 1899, nr 249, s. 2.
-vegetation. Uppl. 1: 280 (1902).
-SKRINDA. smyckad med löv. UpplFmT 33—36: 316 (1921).
-SKRUD. (i sht i vitter stil) Strindberg Utop. 241 (1885). Träden .. hade sin löfskrud i behåll. Anholm Norm. 131 (1898).
-SKUGGA, r. l. f. (i sht i vitter stil) skugga som bildas av träds (l. buskars) lövvärk. Enbom Gessner 128 (1794). Böök ResSv. 84 (1924).
-SKUGGAD, p. adj. (i sht i vitter stil) SthmFig. 1845, s. 214.
-SKÄRA, r. l. f. (i vissa trakter) = -hacka. BoupptSthm 23/2 1661. Retzius FinKr. 19 (1878).
-SKÖRD. i sht landt. skörd av löv; äv. konkret. Adlerbeth Buc. 85 (1807). Lövskörden i Sydsverige spelar alltjämt en betydande roll. 2SvKulturb. 5—6: 130 (1936).
-SMED. (†) fågeln Regulus regulus Lin., kungsfågel (se d. o. 2). Lönnberg Artedi 6 (cit. fr. c. 1727). jfr (†): Löfsmed, en liten sparf, grön framtill, röd baktill. NorrlS 1—6: 94 (1798).
-SMYG, m. l. r. zool. = -sångare. Sundevall Zool. 69 (1858). 3NF 13: 540 (1930).
(3) -SNIDARE. (löv- 1555 osv. lövs- 1556) [jfr t. laubschnitzer] (†) träsnidare. G1R 25: 604 (1555). Därs. 27: 234 (1557). AccisBSthm 1565.
Ssg (†): lövsnidar-dräng. (löffsnider drenger, pl.) KlädkamRSthm 1555 K, s. 196 a.
-SPRICKNING. lövens årliga utsprickning; äv. om den tid då löven spricka ut. I lövsprickningen. VetAH 1753, s. 313. Löfsprickningen bebådas hos samtliga trädslagen genom knopparnas färgskiftning. Santesson Nat. 18 (1880). Bra var det .. ej .. att avvänja barn i lövsprickningen .., ty då troddes de ej bli friska. SvKulturb. 11—12: 98 (1932).
Ssg: lövspricknings-tid. Fischerström 4: 21 (1792).
-SPRUNG. (†) lövsprickning. IErici Colerus 1: 64 (c. 1645).
-SPRÅNG. (†) lövsprickning. Brahe Oec. 92 (1581; uppl. 1920). Fischerström Mäl. 353 (1785).
(3) -SPÄNNE. (bygdemålsfärgat o. i kulturhistorisk skildring) (silver)spänne försett med löv; äv. om mönster vid sömnad. SkrGbgJub. 6: 177 (1590). SvSlöjdFT 1930, s. 50 (om korssömsmönster).
-STACK, förr äv. -STACKE. [fsv. löfstakker] (numera bl. tillf.) hög av löv; förr äv.: hop av löv upphängt till torkning. Juslenius 314 (1745).
-STRYKARE. (†) person som samlar (”stryker av”) löv. Schroderus Dict. 53 (c. 1635).
-STRYKERSKA. (†) jfr -strykare. Linné Ungd. 2: 267 (1734).
-SUS. (i sht i vitter stil) sus av löv. Heidenstam Birg. 185 (1901). Nordiska sommarmorgnars lövsus och fågelsång. Dens. Dag. 55 (1906, 1909).
(3) -SÅG. [jfr t. laubsäge] i sht handtv. såg med mycket tunt o. smalt blad för finare trä- l. metallarbeten (urspr. för utsågning av ornament o. d.). BoupptSthm 7/12 1672. Löfsågen .. till fina genombrutna prydnaders och fina krökningars utskärande m. m. Eneberg Karmarsch 1: 102 (1858). HantvB I. 2: 106 (1934).
Ssgr: lövsågs-arkitektur. (skämts. klandrande) om byggnadsstil som utmärkes av schablonmässigt gjorda träsniderier på verandor, takfriser o. d. Nilsson FestdVard. 30 (1925).
-villa, r. l. f. (skämts. klandrande) jfr -arkitektur. Hellström Storm 360 (1935).
(3) -SÅGERI1004, äv. 3~002. lövsågning; äv. konkret. Kleen Kvinn. 191 (1910). Vildvinet och kaprifolen (på verandan) .. snärjde in sig i lövsågeriernas snirklar och hål. Hedberg Räkn. 288 (1932).
(3) -SÅGNING. utsågning av ornament l. dekorationer o. d. (i trä l. metall); äv. allmännare: sågning i faner l. tunt trä. Berg Handarb. 294 (1874). Löfsågning och träsnideri. SvFlicksk. 124 (1888).
Ssg: lövsågnings-arbete. abstr. o. konkret. TT 1871, s. 154. Löfsågningsarbeten pläga roa gossar. Norman GossLek. 370 (1878).
-SÅNGARE, m. l. r. [jfr d. løvsanger, t. laubsänger] zool. sångfågel av släktet Phylloscopus; särsk. om Phylloscopus trochilus Lin. Nilsson Fauna II. 1: 208 (1824). Leijonflycht (1827). Alla lövsångare, nämligen lövsångare, grönsångare och gransångare. SFS 1920, s. 1187.
-SÄTTNING. (†) lövsprickning. Fischerström Mäl. 171 (1785). Santesson Sv. 41 (1887).
-TAG. (i vissa trakter) lövtagning, lövtäkt; äv. om plats där löv tages. NoraskogArk. 6: 109 (1724). Till löftag utväljes understundom en större löfskog, där den ena stora björken efter den andra fälles och kvistas. Fatab. 1911, s. 101.
-TAGANDE, n. (numera bl. tillf.) = -tagning. Bergv. 1: 790 (1734). Wettersten Forssa 20 (c. 1750).
-TAGNING. i sht landt. lövtäkt. Fatab. 1911, s. 102.
-TAK. [jfr t. laubdach] tak av löv; särsk. (i vitter stil) om det naturliga tak som bildas av lövträds grenar l. kronor (i lövskog, lund o. d.). Dähnert 166 (1746). Af lundens / Tätt hvälfda löftak stängs åt sjön att utsigt. Atterbom 2: 59 (1827). Ekelund Eleg. 11 (1903).
-TJÄLL. (i vitter stil, numera bl. tillf.) lövhydda. Adam till sitt löftjäll återvände. JGOxenstierna 4: 285 (1815). Afzelius Sag. 2: 11 (1840).
-TRÄ.
1) (i sht i fackspr.) trä l. virke av lövträd. Rothstein Byggn. 14 (1856). Hjulen (till skottkärror) tillverkas af starkt och torrt löfträ. HufvudkatalSonesson 1920, 7: 99.
2) (†) lövträd. G1R 27: 141 (1557). Een Green aff een vng Book eller annat Löffträ. Risingh LandB 42 (1671). MLalin (1837) hos Dahlgren 2Ransäter 4. —
-TRÄD, se d. o. —
-TUNN. tunn som löv. Löftunnt kornbröd. Zetterstedt SvLappm. 2: 56 (1822). Keyland Allmogekost 1: 95 (1919).
-TÄCKT, p. adj. betäckt med löv l. lövvärk. Ekelund Fielding 44 (1765).
-TÄKT. i sht landt. insamling av löv till foder åt kreatur; äv. om plats där löv tages; stundom övergående i bet.: rättighet att insamla löv (på visst område). Gadd FinÄngsköts. 10 (1757). Hafva fri löftägt på hemmanets ägor. Dalin (1853). Var lövtäkten belägen i skogen, .. hässjade (man) lövkärvarna. SvKulturb. 5—6: 282 (1930).
-VALV. JGOxenstierna 4: 123 (1815). De .. högstammiga träden med sina ännu täta löfhvalf. De Geer Minn. 2: 199 (1892).
-VED. (i sht i fackspr.) ved av lövträd; motsatt: barrved. RA I. 2: 460 (1573). JernkA 1904, s. 215.
Ssg: lövved-borre. zool. skalbaggen Anisandrus dispar Fbr., som lever som skadedjur på lövträd. 2NF 31: 973 (1920).
-VEGETATION. (i sht i fackspr.) vegetation av lövträd o. buskar. Ramsay VägvFinl. 104 (1895).
-VIRKE. (i sht i fackspr.) jfr -ved. SDS 1900, nr 437, s. 2.
-VIVEL. zool. snabelbagge (vivel) tillhörande släktet Phyllobius (vars arter leva på lövbärande träd o. buskar). Lundell (1893). Sonesson HbTrädg. 82 (1926).
-VÄRK, n. [jfr d. løvværk, t. laubwerk]
1) samling av löv (med grenar l. kvistar) på lövbärande träd l. buske l. på flera träd l. buskar som stå intill varandra; äv. om avbrutna (för särskilt ändamål) sammanflätade l. hopfogade lövkvistar o. d. Mollet Lustg. D 3 b (1651). Serenius (1734; under foliage). Triumfbågar byggdes öfver vägen, prydda med draperier och löfverk. Topelius Fält. 2: 256 (1856). Siwertz JoDr. 59 (1928). särsk. (†) trädg. benämning på ett slags trädgårdsparterr med låga, klippta buxbomshäckar o. mellanliggande markytor. SvTrädgK 2: 52 (i handl. fr. 1690). jfr 2NF 30: 137 (1919).
2) konst. ornament (snideri, gravering, broderi o. d.) som i stiliserad form återger ett lövvärk (i bet. 1) l. en grupp av blad o. d.; bladvärk, bladornament; numera i sht om bladornament utskuret resp. uthugget i trä l. sten (i sht i panel l. på pelare). Hes. 40: 16 (Bib. 1541). Flamsk benckekläde .. medt löffuerk. GripshR 1549. Wij wele haffwe thett vtskorne löffwärckett förgylt som är i paneledt. HB 1: 190 (1572). (Simon pelarhelgonet) stack hufvudet ut mellan kapitälens löfverk. Rydberg Ath. 88 (1859). NoK 87: 151 (1928). särsk. (†) på värja o. d.: bladornament av metall på värjfästet. LMil. 4: 1577 (1717).
3) (numera föga br.) herald. = hjälmtäcke slutet. VgFmT III. 1—2: 31 (1687). Fleetwood Herald. 56 (1917).
-ÅDA. (†) ejder som på sin flyttning anländer till en trakt i lövsprickningen. VetAH 1783, s. 320.
-ÄNG. (gm kontinuerlig slåtter o. lövtäkt tillkommen) äng l. ängsmark mellan (o. under) bestånd av lövträd; särsk. växtbiol. om växtsamhälle med olika träd- o. buskarter i parklik gruppering o. en rik ört- o. gräsvegetation mellan dessa. De gotländska lövängarna. DA 1824, nr 153, s. 4. QLm. 1: 72 (1833). 2NF 27: 1148 (1918).
Ssgr (i sht bot.): lövängs-flora,
-natur,
-område,
-typ,
-vegetation m. fl.
B (†): LÖVE-BLAD, -MARK, -SAL, se A.
C (†): LÖVS-BLAD, -SNIDARE, se A.
Avledn.: LÖVA, v.2, se löva, v.2
LÖVAKTIG, adj. (†) till 1 o. 2: som påminner om löv l. som består av löv. Linc. (1640; under foliaceus).
LÖVGAS, v. dep. [isl. laufgask, avledn. av lövig] (†) till 1 o. 2: få löv. Nu hafwe wÿ sufwit bort wår Ottersångh / mädan Skoogen han löfgas. Visb. 2: 405 (c. 1600). Dybeck Runa 1842—43, 3: 41.
LÖVIG, förr äv. LÖVOT, adj. (-ig 1749 osv. -ot(t) c. 16351639) [jfr isl. laufugr, ävensom d. løvet, t. laubicht] (numera bl. i vitter stil o. i poesi) till 1 o. 2: försedd med l. full av löv, lövrik. Schroderus Dict. 179 (c. 1635). Hör trastarna sjunga / I löfviga träden. PoetK 1812, 1: 76. Heidenstam Svensk. 2: 69 (1910).
Avledn.: lövighet, r. l. f. (numera knappast br.) rikedom på löv. Melin JesuL 4: 20 (1851). WoJ (1891).
Spoiler title
Spoiler content