SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
L äl4, n.; best. l´et äl4et; pl. =; pl. best. l´en äl4en.
Ordformer
(el 1684. äll 18691909)
Etymologi
[av lat. l, av gr. λάμβδα (ä. form λάβδα), motsv. hebr. lāmed]
1) namn på tolfte bokstaven i vårt alfabet; stundom, hos ä. förf. vanligen, icke strängt skilt från 2. Bokstaven l. Stort, litet l. L är det romerska tecknet för 50. Stundom nyttjas l som förkortning för liter. Aurivillius Gr. 6 (1684). Tunnorne och kärillen .. (innehållande) Långor (tecknas) med L. PH 5: 3614 (1754). Full måste stafvas med dubbelt l, för att skiljas från ful. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Krok o. Holm Rättskr. 97 (1924). — särsk. i utvidgad anv., om den del av en ordbok l. av ordförrådet i ett språk l. av adresskalender, telefonkatalog o. d. som innehåller de med l börjande orden l. namnen. L bör vara avslutat inom två år. SAD 1: 128 (1787).
2) om ljudet l. Kakuminalt, tjockt (förr äv. grovt) l [jfr nylat. L crassum (Lindroth Bureus 108 (i handl. fr. c. 1635)]. Tonlöst, tunt l. Ett Swenskt l, som i Provincierna, serdeles i Södermanland, Westmanneland och der omkring, uthsäijes, då tungendan .. rörer .. främsta gomen. Hiärne Orth. 47 (1717). Jag sjunger aldrig — i sällskap — för då hörs mina tjocka, östgötska äll — det låter illa. Ullman FlickÄra 94 (1909). Sjungande fylliga l. Hedin Pol 1: 49 (1911).
3) i symbolisk anv., för att beteckna ngt ss. det tolfte i ordningen. Paragraf 3 mom. l.
Ssgr (Anm. Ssgrna skrivas vanl. med bindestreck mellan L o. senare ssgsleden): (3) L-ARK(ET). (i fackspr.) vid paginering i äldre skrifter: det med bokstaven l betecknade tolfte arket. —
(1) -JÄRN. tekn. vinkeljärn l. järnbalk som har formen av ett L. Zidbäck (1890). AB 1892, nr 216 B, s. 2.
(jfr 2) -LJUD. språkv. VetAH 1855—56, s. 54.
Spoiler title
Spoiler content