SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
LAD la4d, sbst.2, n. (Lindfors (1815) osv.) l. r. l. m. (Weste osv.); best. -et, ss. r. l. m. -en; pl. = l. (ss. r. l. m. alltid) -er
Ordformer
((†) -ar Weste (1807)).
Etymologi
[sv. dial. la; jfr runsv. laþ- (i ssgn laþb(r)o, upplagd vägbank), d. lad, isl. hlað, stapel, hög, nor. lad, stapel, liten vägg l. mur m. m.; eg. vbalsbst. till LADA, v.2; jfr LAD, sbst.1 o. sbst.3]
(i sht i bygdemålsfärgad framställning) slagbom i vävstol. Sjögren (1795). Ladets armar, som insättas uti de hål, hvilka äro huggne i ladåsen. LfF 1835, 1: 79. Auerbach (1911).
Ssg (i sht i bygdemålsfärgad framställning): LAD-ÅS. det översta tvärträet i ett ”lad”, vari detta upphänges i vävstolen. Ekenmark Hb. 23 (1820). LfF 1835, 1: 79.
Spoiler title