SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
LAR la4r, m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. lar, fr. lare; av lat. lar]
1) (i fråga om forntida förh.) i sht i pl.: romerska gudomligheter tänkta ss. beskyddare av fälten o. av huset o. gården, husgudar, penater; äv. om gudabilder föreställande larer. Norrmann Eschenbg 2: 71 (1818). Rydberg KultFörel. 2: 45 (1885). NoK 112: 39 (1931).
2) i överförd o. bildl. anv. Medan larerna i vinterpelsar / än sig rugga vid kaminens brand, / ilar jag från staden ut och helsar / vårens gud välkommen till vårt land. Sturzen-Becker 5: 33 (1844, 1862; om personer som helst vistas inom hemmets väggar?). Fyra timmar, ej mer, kunde helgas åt småstadens larer. Lundström Sjöfr. 16 (1929).
Spoiler title