1) laglig (se d. o. I 1), lagenlig; rättsenlig; rättmätig; om person (särsk. yrkesutövare) äv.: lagligen behörig. En legitim konung, som innehar regeringsmakten enl. landets (hävdvunna) lagar. Legitim tronarvinge, som har laglig rätt till tronen. RP 9: 461(1642). Den legitima utöfningen af den verkställande makten (i ett land). Bolin Statsl. 2: 178(1871). Legitima intyg på (handtvärkares yrkes-)skicklighet. TT 1895, K. s. 55. Legitima yrkesidkare. SvD(A) 1934, nr 14, s. 5.— särsk.: som uppfyller de lagliga fordringarna på äkta börd; äv. i uttr. legitim börd l. härkomst, äkta börd; äv. bildl. ConvLex. 2: 358(1822). Legitim härkomst. Bolin Statsl. 1: 96(1868). Aulén AllmTron 299(1923; bildl.). Oäkta barns jämställdhet med legitima. Hellström Malmros 140(1931).
2) [överförd anv. av 1] bot. om pollinering o. befruktning hos växter med ”heterostyla” blommor: som sker mellan ståndare o. pistiller av samma höjd; äv. om pollen: härrörande från ståndare av samma höjd som den pistill som det pollinerar. 2NF 11: 624(1909). (Befruktning) efter legitim pollinering. BotN 1924, s. 403.
3) [utvidgad anv. av 1] berättigad; rättmätig; behörig; tillåten. Legitima krav. Legitima önskningar .. skola .. förebringas Kejsaren. AB 1830, nr 7, s. 2;möjl. till 1. Då riksbanken icke kan tillfredsställa det legitima behofvet (av pänningar). VL 1908, nr 77, s. 3. Aning och vördnad äro (enl. Goethe) de enda legitima känslorna inför det stora mysteriet. Böök 4Sekl. 58(1928). SvD(A) 1932, nr 340, s. 7.
