SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1940  
LIAS läj4as l. laj4as l. med engelskt uttal, r.; best. -en.
Etymologi
[av eng. lias, motsv. fr. liais, ett slags hård kalksten, av ffr. liois]
geol. benämning på den nedersta (äldsta) av de tre avdelningar (lias, dogger o. malm) vari jurasystemet är indelat, svart jura; äv. om den tid l. period under vilken bildningen av denna avdelning infaller. JernkA 1828, Bih. 3: 9. Flodström Naturförh. 81 (1918). jfr: Engelsmännernas Lias. Svea 1: 75 (1824).
Ssgr (geol.): LIAS-AVLAGRING~020. vanl. konkret. Flodström Naturförh. 82 (1918).
-BILDNING. vanl. konkret. JernkA 1828, Bih. 3: 9. —
-FOSSIL, n. paleont. uppträdande l. påträffat i liasavlagring. Hammargren Jordkl. 63 (1854).
-FORMATION.
-KALK. kalk(sten) tillhörande lias. JernkA 1828, Bih. 3: 9. —
-KALKSTEN~20 l. ~02. JernkA 1828, Bih. 3: 9. —
-LAGER, n. —
-PERIOD(EN).
-SKIFFER. JernkA 1832, Bih. s. 149. —
-TID(EN).
Spoiler title