SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1940  
LITEN li3ten2, adj. litet, äv. (ngt vard., numera bl. i substantivisk anv.) lite; adv. LITET, äv. (ngt vard.) LITE. Anm. I sg. best. användes lilla, lille (se LILLA, adj.2) o. i pl. små (se SMÅ). Ss. gradformer användas MINDRE, MINST, stundom SMÄRRE, SMÄRST (jfr äv. LILLA, adj.2); förr äv. (i böjningsformer) LITIL, adj. litlare (BoupptSthm 22/2 1661 (: lisslere), Schultze Ordb. 2788 (c. 1755)).
Ordformer
(lit- (liit-, lijt(h)-, lijtt-) 1526 osv. litt- 15901627. lyt- 17011709. — n. sg. o. adv. lite 1594 osv. litedh (lij- osv.) 15611568. litet(t) (lij- osv.) 1528 osv. lijtidt 1544. litit(t) (lij-, -ith osv.) 15261603. lijt c. 1580. lis(s)l- 1637c. 1755 (: Lislare, komp.). litl- 1528c. 1755 (: Litlare, komp.). litzl- 15231649. Anm. Den gamla böjningen av LITIL anträffas i ä. nysv. i oblika former: i sg. m., t. ex. 2Saml. 4: 125 (1637: en lislan dryck), Stiernhielm Arch. K 2 b (1644: litzlan mon), i sg. f., t. ex. OPetri Hb. A 2 a (1529: ena litzla handboock), Stiernhielm Fred. 17 (1649: för litzle stund), i sg. n., t. ex. G1R 1: 101 (1523: med litzle), LPetri Kr. 28 (1559: medh litzlo lifve))
Etymologi
[fsv. litil, litin, liten, motsv. d. liden (fd. lidel), nor. liten, isl. lítill, got. leitils; parallellbildn. till fsax. luttil, fht. luzzil (t. dial. lützel), feng. lȳtel (eng. little). Formen liten är eg. ack. sg. av litil (jfr MYCKEN). Formerna litzl-, lisl- ha uppkommit av den synkoperade stammen litl- på samma sätt som NÄSSLA av fsv. nætla, VASSLE av fsv. vatle; formen lill- av samma stam gm assimilation i svagtonig ställning]
1) i fråga om ngts utsträckning i rummet: som har relativt ringa längd l. höjd l. ytvidd l. som omfattar en relativt obetydlig rymd; som är av relativt ringa omfång.
a) om person l. djur; ofta (i sht om person) med särskild tanke på kroppslängden. Liten till växten, förr äv. till växt. Liten och tjock. Liten, men naggande god. Han war liten till wäxt. Luk. 19: 3 (NT 1526). Onkels hund (kom) emot dem. Det var en liten, liten en på de smalaste ben. Lagerlöf Länk. 273 (1894). — särsk.
α) i en mängd ordspr., t. ex.: Lijten Häst giör kortt Dagzleed. Grubb 459 (1665). Liten hund kan också bitas. Granlund Ordspr. (c. 1880). Det är synd om den som är liten. Därs. — särsk. substantiverat. Lijten är altijdh minst. Grubb 33 (1665). Lijten och kiäck, kiörer offta dhen stoore i säck. Dens. 463. Liten lefver än. Rhodin Ordspr. 88 (1807). Liten blir väl stor. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) i uttr. liten lever än, ss. namn på pantlek, vari detta ordspr. (se språkprovet fr. 1807 under α slutet) användes. Stiernstolpe SällskL 6 (1817). Hubendick FlickLek. 79 (1879).
γ) om barn; ofta användt tautologiskt o. övergående i bet.: som (ännu) är barn (o. icke vuxen), minderårig; ofta smeksamt; äv. substantiverat. UpplDomb. 2: 75 (1579). Gudh .. hafuer .. oss både med en litten dotteer hugnat. OxBr. 6: 22 (1627). Liten pilt bland strandens pilar / I violens ånga hvilar. Stagnelius (SVS) 1: 370 (c. 1815). Såsom liten hade hon haft håret mycket ljust. Almqvist Grimst. 8 (1839). Liten sofver sött i säng, / Alla Guds änglar de vakta. Landsm. V. 5: 22 (1886). Hellström Malmros 89 (1931). — särsk.
α') (numera föga br.) i uttr. liten och stor, ung och gammal; jfr små och stora. ÅngermDomb. 15/10 1641, fol. 169. Högferden hos liten och stor hafwer i all stånd vprest sig. Swedberg Dödst. 367 (1711).
β') i uttr. en liten, ett barn; särsk. (ngt vard.) i uttr. få, vänta en liten, få osv. ett barn (en baby). Hon har fått en liten. Lindfors (1815). Jag har förlorat en liten. Strindberg RödaR 224 (1879). Anm. I substantivisk anv. förekommer ordet med gen.-formen litens hos Snoilsky 4: 55 (1887).
δ) smeksamt l. förtroligt till l. om vuxen person, i sht kvinna: liten (i bet. 1 a), med bibetydelsen: kär, söt, rar o. d.; ofta användt i förb. med dylika ord l. som ett slags diminutivum; vanl. svagtonigt; i sht i folkvisestil ofta utan obest. artikel l. efterställt; äv. substantiverat. En liten söt studentska. Vännen liten! Stackars liten, blev du rädd? Det är Liten Inga som på tunga qvarn mal. SvForns. 1: 384. Sali. Oh! kära liten blif ei vred. Hammarberg Herdinn. 51 (1741). Ack älskade vän och syster liten! Topelius (1839) hos Vasenius Top. 2: 235 (i dagbok). Konung Erik på sin luta leker, / .. Liten Karin lyssnar tyst derpå. Snoilsky 1: 274 (1883). Jag älskar er, liten! Ni är en av jordens ljuvligheter. Sjöberg Kvart. 107 (1924). jfr: Men alla stjernor tego, och liten blomma teg. BEMalmström 6: 36 (1839).
b) om sak. En liten bäck, sjö, ö. Ett litet hål på tröjan. En liten våning. Rocken är för liten, dvs. för trång. Liten kaliber. Ett litet steg. Liten bokstav, se BOKSTAV, sbst.2 1 a. Litet a, se A, sbst. 3 b slutet. Itt litit rodher. Jak. 3: 4 (NT 1526). För ena litla tompt. SkaraStiftJordeb. 45 (1540). Det var en liten stuga, gammal och grå. Rydberg Vigg 3 (1875). En liten ek, som ännu icke gaf någon skugga. LbFolksk. 195 (1890). Ett litet land med mycket stora siare. Strindberg (o. Sjögren) SvNat. 1 (1901; om Danmark). — särsk.
α) i en mängd ordspråk, t. ex.: Lijten tufwa, stiälper offta stoort lasz. Grubb 459 (1665). Lijten Yx fäller stoort Trää. Dens. 463. Aff lijten gnista en stoor Eld. Dens. 737.
β) bot. i vissa namn på lågväxt art av visst växtsläkte, t. ex. liten höskallra, sporreblomma, vårlök, se resp. huvudord.
γ) (numera föga br.) i uttr. en liten mil o. d., en knapp mil. Een lijten halff mijl vp om Wiesmo. Petreius Beskr. 1: 41 (1614). Där var ungefär en liten mil till stället. VerSacr. 1902, s. 13.
δ) med. om puls: som har kort pulsvåg, svag. Lindestolpe Fross. 8 (1717). LbKir. 1: 439 (1920).
ε) mus. om intervall l. treklang: som är en halvton mindre än motsvarande stora intervall resp. treklang. Fock 1Fys. 252 (1853). Möller LbMus. 22 (1880).
ζ) i uttr. ett litet stycke, (en) liten smula, (ett) litet grand o. d.; äv. i överförd anv., med nära anslutning till 3. För twhundradhe penninga brödh wåre icke noogh till ath hwar finge itt litit stycke. Joh. 6: 7 (NT 1526). Itt lithet grand spiller ofta gott öga. SvOrds. B 3 b (1604). Det berättades .. om gamla baron Ekensparre .. att han varit litet grann under toffeln i sina dagar. Almqvist AmH 1: 229 (1840). Redaktören .. skulle vara osjelfständig, liten smula dum. Strindberg RödaR 127 (1879).
2) i fråga om tid: som har relativt ringa utsträckning i tid, kort. En liten tijdh, och j fåån see migh. Joh. 16: 19 (NT 1526). Konsten är wijdh, och haar lijten tijdh. Grubb 423 (1665). Mot morgonen föll en liten slummer öfver honom. Fryxell Ber. 1: 115 (1823). Vill frun ta' honom (dvs. pojken) bara för en liten momang, sade fru Carlsson och log. Geijerstam LycklMänn. 163 (1899). — särsk. substantiverat i neutrum, ss. beteckning för kort tid; ofta anknutet till adverb, adverbial, verb l. temporal bisats o. övergående i adverbiell anv. Litet emellan, se EMELLAN II 2 b. Litit effter sågh honom en annar. Luk. 22: 58 (NT 1526; Bib. 1917: Kort därefter). I konung Håkon Rings tijdh, eller och litit til förenne. OPetri Kr. 28 (c. 1540). Jagh oppehölt migh .. sedhan något lijtet i Hälssingeborgh. HSH 31: 362 (1662). (Kristus) instichtade .. (altarets sakrament) om Natten, lijtet förr än han skulle döö. Emporagrius Cat. R 3 a (1669). Ach Sichäe hålt, hålt doch litet stila! 2Saml. 1: 125 (c. 1669). Vi sutto på läktaren från 1/2 12 till lite öfver 2. Liljecrona RiksdKul. 29 (1840). Ännu för litet sedan. Heidenstam Svensk. 2: 358 (1910). Jag tror jag har blundat lite, mor, sade han. Sjödin StHjärt. 7 (1911). Stopp lite! avbröt herr Markurell. Bergman Mark. 159 (1919). särsk.
a) [jfr motsv. anv. av t. ein wenig, eng. a little, fr. un peu] (†) i uttr. ett litet, en kort stund o. d. Hans Greffl: Excell: förtöfwade ännu medh Officerarne ett litet uppå Slottet. Ekeblad Bref 2: 426 (1658).
b) (†) i uttr. efter lite, efter kort tid. Lucidor (SVS) 232 (1672).
c) (i Finl.) i uttr. allt efter litet, så småningom, efter hand; äv.: då och då. Arbetet gick just inte undan, ty händerna sjönko allt efter litet ned i knäet. Hertzberg Canth Lifsb. 2: 131 (1886). Möllersvärds uppteckningar präglas allt efter litet af omdömen, däri sarkasmen på ett nog så bitande sätt spelar in. BrefKrigFinl. IX (1916).
3) med allmänt kvantitativ innebörd: som är av obetydlig l. ringa omfattning, obetydlig, ringa.
a) med (konkret l. abstrakt) huvudord betecknande ngt som är l. tänkes ss. ngt på visst sätt begränsat; särsk. om ngt som utgör en grupp l. totalitet av varelser l. föremål resp. en sammanfattning av vissa handlingar, förhållanden o. d. En liten förening, hjord, här, majoritet, skog. Ett litet folk, förråd, maskineri, restlager. Apg. 19: 11 (NT 1526). Wij sette ekke lijthen tro oc tröst tiil eder. G1R 6: 29 (1529). Participanternes vinningh (blir) liten eller ingen. OxBr. 10: 270 (1622). Lika liten framgång hade ett sjötåg, som Christian .. företog. Ekelund 1FädH II. 1: 129 (1830). En liten visa är snart sjungen. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk.
α) i ordspråk, t. ex.: Högferdh och lijthen macht thet haffuer fanen samman satt. SvOrds. B 2 a (1604). Lijten börda giör längden tung. Grubb 459 (1665). Liten hjelp är också hjelp. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) statsv. i uttr. liten konselj, om icke fulltalig, men beslutsmässig konselj med minst fyra statsråd närvarande. Reuterskiöld Grundlag. 18 (1924).
γ) sjömil. om flaggning; motsatt: stor. Vid liten flaggning på svensk högtidsdag hissas endast örlogsflagga på topparna. Hägg Flagga 38 (1937).
δ) i fråga om ljud o. d.
α') om rop o. d.: tämligen svag o. kort. Med ett litet skrik. Edgren Kom. 49 (1891).
β') om röst: som icke har stort omfång. Hon har en liten röst. Hans annars så klangfulla stämma lät liten och beslöjad. Öberg Makt. 2: 49 (1906).
ε) i uttr. med, förr äv. av l. vid litet liv o. d., nätt och jämnt vid liv; halvdöd; förr äv. i uttr. hava litet liv, vara halvdöd; äv. i substantivisk anv. (jfr c); förr äv. i uttr. med liten hälsa o. d., vid dålig hälsa, klen till hälsan; äv. bildl. LPetri Kr. 28 (1559). Om iagh hade slagit honom så at han hade hafft litet lijf så hade det icke skadat. ConsAcAboP 5: 484 (1685). D. 4 febr. reste (jag) med liten hälsa i versta vinter och vreväder ifrå Linköping til Rägna. Rhyzelius Ant. 176 (1753). Att uppehålla Republiken vid ett litet lif. Rosenstein 3: 254 (c. 1790). Jag (lever) ännu .. ehuru med litet lif. Tegnér (WB) 6: 442 (1827).
ζ) svagtonigt, med förbleknad bet., ss. attributiv bestämning till ord, betecknande ngt som på grund av varsamhet l. blygsamhet o. d. l. för att uppnå större ledighet i framställningen angives ss. ringa o. obetydligt. Thetta (dvs. domarereglerna) warj nu sagdt Domarom til een liten rettilse. OPetri 4: 311 (c. 1540). (Wallin) ansåg icke för synd, att spela ett litet parti kort med damerna, äfven sedan han blifvit prelat. Sturzen-Becker 1: 69 (1861). Faster har ju ett riktigt litet fint bo. PT 1898, nr 1 A, s. 2. Den föreslagna kalendern åskådliggöres bäst genom en liten tabell. Nilsson FestdVard. 211 (1925). Deras nöjen kostade en liten förmögenhet. Bergman JoH 35 (1926).
b) (†) med huvudord bestående av ett ämnesnamn l. därmed jämförligt kollektiv som uttrycker ett obestämt antal l. obestämd kvantitet av ngt som icke för tanken framträder som en grupp l. totalitet; jfr c anm. Ty får tu lithen Sädh till hws införa. Aschaneus HwsRegl. 10 (1614). Mång Barn, och lijten maat, giör tunna smörgiås. Grubb 764 (1665). Ut öfver hela månaden var blidt väder, liten sniö, men ingen kiöld. Broman Glys. 1: 427 (1730). — särsk. i predikativ ställning. Stadhen war wijdh til rwm och stoor, men folcket litet ther inne. Neh. 7: 4 (Bib. 1541).
c) i neutrum sg., övergående i substantivisk anv.: ringa mängd (av ngt); särsk. i förb. med ämnesnamn l. därmed jämförliga kollektiver angivande mängdens art; stundom i utvidgad anv., i fråga om ngt abstrakt; dels med ämnesnamnet osv. föregånget av prep. av, äv. med, dels (o. vanl.) utan preposition. Litet av varje l. vart. Weten j icke ath litit aff swrdeegh försyrer hela deghen? 1Kor. 5: 6 (NT 1526; Bib. 1703: litet suurdeg). Mycket aff Munnen, lijtet aff Vllen, sade han som klipte Soon. Grubb 539 (1665). Stoort hufwud ok lite wett. Columbus Ordesk. 31 (1678; uppl. 1908). Gemenligen fick Grollen .. mycket litet hafra. Dalin Vitt. II. 6: 109 (1740). På de flesta fartyg arbetas det, ehuru med litet folk. GHT 1896, nr 289 A, s. 2. För öfrigt exportera vi redan icke så litet med lingon och blåbär till Tyskland. PT 1903, nr 196, s. 3. Huru litet af verklig kristendom som finnes hos de många, som nämna sig kristna. Därs. 1912, nr 295 A, s. 3. Anm. I förb. med neutralt sbst. sammanfaller denna anv. i ä. tid formellt med b. — särsk.
α) utan angivande av mängdens osv. art; ofta i fråga om inkomster, ägodelar o. d. Vara nöjd med litet. Leva på litet. Litet eller intet. Litet, men välment. Te Lypske knecther .. hwilke seg ey laata aatnögia med litzle. G1R 1: 101 (1523). Then ther litit sambladhe honom fattadhes och intit. 2Kor. 8: 15 (NT 1526). Han .. är Hufwud swag, och Tål ganska lijtet (dvs. sprit). Fernander Theatr. 274 (1695). (Jag) äter, efter appetit, litet och godt. Bellman 1: 8 (1794). Också förtjenade gumman icke litet på sin rörelse. Almqvist Grimst. 4 (1839). Då man bevisar antingen för mycket eller för litet. Rein Log. 73 (1882). En ”plats” med skaplig lön och litet att göra. PT 1910, nr 198 A, s. 3. Oljelund GrRidd. 171 (1926). — särsk. i en mängd ordspr. o. talesätt, t. ex.: Then lithet försmår han bliffuer siellan rijk. SvOrds. C 4 a (1604). Aff lithet och lithet, sankar fattig kona sigh barn. Därs. A 2 a. Lijtet kan fägna ett Barn. Grubb 572 (1665). Litet och godt skall man högt sätta. Rhodin Ordspr. 87 (1807). Litet men välment är bättre än mycket med afund. Granlund Ordspr. (c. 1880). För mycket ock för litet skämmer allt. Landsm. XI. 2: 14 (1896).
β) svagtonigt med förbleknad bet., angivande en obestämd, relativt ringa mängd, utan att denna tänkes i motsättning till en större. Äta litet mat. Lite Hoglands vin, en tår, / Lite Pimpenella. Bellman (BellmS) 1: 31 (c. 1770, 1790). Litet gnabb ibland / skadar aldrig grand. Geijer 2: 176 (1837; uppl. 1924). Vill ni hålla till godo med litet middag hos mig? Auerbach (1911).
d) (†) i uttr. det är litet om ngt, det är knappt l. ondt om ngt. När thet är litet om mjölken, .. blifver hon ganska sur, och Smöret theraf eländigt. Wasenius NorrlBoskSk. 119 (1751).
e) ss. adv.: i ringa grad l. utsträckning, obetydligt, i ringa mån; föga (se d. o. II 1). Han är litet vetande, sinnesslö. Det hjälpte bra litet. Han gick tädhan litith fram bäter. Mark. 1: 19 (NT 1526); jfr α. Landet war litet eller intet bebygt. Rudbeck Atl. 3: 558 (1698). När Hilmer aldrig så litet rörde tygeln, så visste Grollen hvad han mente. Dalin Vitt. II. 6: 110 (1740). Jag är inte lite högfärdig: ty min växt Geranium .. slog ut i går. MoB 2: 252 (1809). Ett antal litet beaktade vittnesbörd. Nilsson FestdVard. 86 (1925). En skriftväxling, som kryddades av ej så litet giftiga sarkasmer. Grimberg VärldH 5: 208 (1931). — särsk.
α) med förbleknad bet.: en smula, ”något”; numera vanl. svagtonigt. Kom litet närmare! Får jag servera litet mer kaffe? Litet för mycket. Jag svarade litet dumt. Det kunde nog göras på litet annat sätt. Han är litet besynnerlig. Gräla litet smått. Hwilen idher naghot litit. Mark. 6: 31 (NT 1526). (Munken) messade och bad lijtet. Bolinus Dagb. 34 (1668). Folket är nu ej mera som förr, .. de vill gjöra litet för mycket, som Ordspråket lyder. Amman 51 (1756). Hon log litet vid sitt ”Godmorgon” såsom hon alltid brukade. Almqvist AMay 27 (1838). Saken är litet sjuk. Piehl Egypt. 126 (1896). Jag ber om ursäkt, men brors frisyr är litet i oordning. Hallström K11 15 (1918).
β) ss. bestämning till personbetecknande sbst. i adjektivisk funktion, angivande att beteckningen gäller bl. i viss mån o. liktydigt med: en smula, ett grand; vanl. svagtonigt. Pearson var .. litet charlatan men ej utan hufvud och instruktion. Berzelius Res. 40 (1812). Och så skall han vara lite läsare. Strindberg TrOtr. 4: 6 (1897). Hagberg VärldB 277 (1927).
γ) i uttr. det bär(s) litet vid att, se BÄRA VID 2 slutet.
δ) övergående i negerande bet. Lijtet wiste then gambla Tiw, / At hans Skatt war bortflyttiat. Forsius Fosz 195 (1621). Then läraren (kan) litet upbyggia, som illa lefwer. KOF II. 2: 26 (c. 1655). Litet lära vi två förmå. Fryxell Ber. 1: 68 (1823).
4) [specialanv. av 3 e] i vissa uttr. med mer l. mindre konjunktionell anv.
a) i jämförelser angivande att ngt äger rum i lika ringa grad som ngt annat l. att ngt i likhet med ngt annat över huvud taget icke äger rum; särsk. i förb. så litet — så litet, lika litet (som) — lika litet, lika litet — som. Så litet altså någrom, eho han ock är, desz wälfångne rätt och laga wilkor kunna afskäras, så litet kan det ock ske Regeringen med någon rättwisa. HC11H 8: 121 (1681). Lika litet en människa oupphörligt förmår att njuta en älsklingsrätt, lika litet förmår hon att oupphörligt njuta en glädje, som icke är af andlig art. Rydberg FilosFörel. 3: 264 (1878). Den fria naturen är lika litet utan fel som människan utan synd. De Geer VSkr. 1: 236 (1878, 1892). (Sverge) kan ej .. lika litet politiskt som ekonomiskt avstänga sig från stora världen. Detta vore döden. LfF 1918, s. 100. — särsk. i uttr. lika litet som, i negerad l. därmed likvärdig sats, liktydigt med: liksom icke heller. Således saknade denna gata, lika litet som andra smutsiga och trånga sådana, icke sina stojande menniskogrupper. Scholander I. 2: 48 (c. 1870). Kirgiser lika litet som afghaner få utan pass öfverskrida den nya gränslinien. Hedin GmAs. 2: 31 (1898).
b) i uttr. så litet, korresponderande med underordnad konsekutiv att-sats. Mången achtar så lijtet en godh wänskap, at han för en ringa nytta skul, förtörnar offta sin wän. Grubb 791 (1665). Så litet hade Peter blifvit skrämd genom nederlaget vid Narva, att (osv.). Ekelund 1FädH II. 2: 35 (1831). SvTeolKv. 1936, s. 223.
c) i uttr. huru litet l. så litet .. än (förr äv. utan än), huru föga .. än. Huru litet han än förstod av talet, fängslade det honom dock. Så litet han än ville skada honom, kunde han icke undgå att (osv.). LBÄ 2—3: 135 (1797). Det segrande partiet ville, så litet nödvändigt det var, hafva rådets bekräftande bifall. Carlson Hist. 3: 167 (1874).
d) (†) i uttr. aldrig så litet, inledande en koncessiv sats ss. uttr. för ett så långt som möjligt gående medgivande: huru litet .. än; jfr ALDRIG 6 a, c. Aldrig så lijtet .. (nämnda utanvärk till en fästning) äro uphögda, så blijr deras Angel rentrent aff desz Front eller den inlöpande Angeln, intet defenderat. Rålamb 8: 138 (1691). Weste (1807).
5) som är av ringa betydelse l. vikt l. värde o. d.; obetydlig.
a) om person (l. ngns själ o. d.): som är l. anses (l. anser sig) vara av relativt ringa betydelse; som icke har några mera värdefulla egenskaper l. några stora resurser; äv.: småskuren, småaktig. Stor i orden, liten på jorden (ordspr.). En liten själ. Tå tu liten wast för tijn öghon, wardt tu itt hoffuudh j Israels slechter. 1Sam. 15: 17 (Bib. 1541). Nämn oss en stor Ordens-Vurm, som ej varit en liten menniska. Kellgren 3: 194 (1787). Jag blir så liten / För sådan lycka. Hallström GrAntw. 87 (1899). — särsk.
α) (†) i uttr. göra ngn liten, minska ngns makt o. d. När H. K. M:tt gör honom (dvs. kungen i Danmark) lithen i Sundet, så är hon fuller nogh säker för honom, efter han hafver sijn macht dädan. RP 10: 661 (1644).
β) (†) ss. bestämning till ord som betecknar ngn ss. utövare av viss värksamhet o. d., för att angiva att denne bl. i ringa mån gör skäl för beteckningen l. är värksam bl. i liten skala. Jag är .. för liten Theologus, ty jag är så enfaldig, at jag tror, at den, som hatar och förföljer, är icke Christen. Björnståhl Resa 2: 27 (1773). — särsk. i uttr. liten tjuv, om ngn som snattar. Stiernhielm WgL 106 (1663).
γ) (vard.) om innehavare av mindre betydande ämbete l. syssla, mindre affärsföretag o. d.; äv. om person som har relativt låg samhällsställning l. ringa inflytande o. d.; ofta obetonat, i nedlåtande l. föraktfull anv. En liten posttjänsteman, diversehandlare. Han .. duger (ingalunda) til något i Canceliet, men väl til en liten minister på någon ort i Tyskland. Bark Bref 1: 160 (1704). Den som då (dvs. i hans ungdom) skulle sagt honom att han skulle sluta som en liten renskrifvare. Edgren Lifv. 1: 215 (1883). Där sitter hon, fröken Lagerlöf, som är en liten skolmamsell. Levertin (1891) hos Söderhjelm Levertin 1: 307.
b) i fråga om sak, förhållande o. d. — särsk.
α) spelt. om kort: av låg valör; förr äv. om (trumf)färg: låg. I liten färg. ReglKortsp. 1: 4 (1809). En af spelaren utspelad liten trumf. HbiblSällsk. 1: 40 (1838).
β) i sht mil. om (parad)uniform: som är av enklare beskaffenhet än den finaste paraduniformen (stor paraduniform); äv. i uttr. liten parad, motsatt: stor parad. KrigVAT 1838, s. 325. Klädsel: .. för herrar: Liten hofuniform; för militärer liten paraddräkt. PT 1905, nr 153 A, s. 2. 2NF 30: 1088, Bil. (1920).
γ) om helgdag; motsatt: stor. Brahe Oec. 73 (1581; uppl. 1920).
δ) (vard.) liktydigt med: en viss, någon liten. Liten nyansering inom konseljen ansåg han .. nyttig. De Geer Minn. 1: 164 (1892).
6) om person, i uttr. liten i maten, förr äv. på mat o. d., som äter litet, nätt i maten. Carolus Magnus war ganska lijten på Mat och Dryck. Fernander Theatr. 244 (1695). (Han) Tänker mycket, är liten i maten; / Att slås med en sådan, det må sjelfver saten! Strindberg MOlof 4 (1878). Östergren (1931).
7) [delvis utvecklat ur litet av vart (se 3 c)] i neutrum i substantivisk anv., i uttr. litet var, så godt som var o. en, var enda en, litet varstädes l. varstans, så godt som överallt; äv. (föga br.) litet vart, litet av varje; äv. (vard.) ss. bestämning till vad som helst l. det relativa vad, för att beteckna ngt ss. ungefärligt l. obestämt. Han gjorde litet vad som helst. Jag förblifver en gammaldags anatom, som fuskar i lite hvart. Retzius BlSkr. 255 (1844). (Det) hade .. nog blifvit svårt för oss litet hvar. Lundgren MålAnt. 1: 102 (1873). (Bostället) finge nog nämndemannen arrendera för ett par hundra kronor eller lite hvad han ville ge. Hedenstierna Jönsson 163 (1894). De med helinackordering försedda skolor, som finnas litet hvarstädes i lappmarkerna. PT 1895, nr 231 A, s. 3. För litet var blevo klostren välsignade fristäder. Grimberg VärldH 5: 186 (1931).
Ssgr: (1) LITEN-HUVAD, p. adj. (enst.) som har litet huvud. Det kom en litenmynt filistinna, / .. / en litenhuvad och småögd kvinna. Fröding ESkr. 1: 152 (c. 1900).
(1, 3) -LITEN. ss. förstärkning av ”liten” i substantivisk anv.; särsk. (†) till 3, om mycket liten sup o. d. (Befalla herrarna) efter .. resan .. en kopp té, eller hellre en liten-liten och lite bäjerskt öl till vårt .. smörgåsbord. Jolin Ber. 2: 137 (1872).
(1) -MYNT, p. adj. (enst.) som har liten mun. Fröding ESkr. 1: 152 (c. 1900; se under -HUVAD).
Avledn.: LITENHET, r. l. f. förhållande(t) att vara liten.
1) till 1. Linc. Fff 3 a (1640). Salens litenhet. GHT 1895, nr 246, s. 3. På grund af sin litenhet lätt förbisedd. ArkBot. II. 6: 28 (1904; om växt).
2) till 3. Klingenstierna Musschenbroek 563 (1747). En eller annan kommun, som på grund av sin litenhet är oförmögen att ordna hjälpverksamheten. NordT 1929, s. 106.
3) (i sht i vitter stil) till 5. JGOxenstierna 2: 210 (1772, 1806). Låga litenhet i sinne och själ! Thorild (SVS) 3: 76 (1791). Då siraternas användande (i byggnadskonsten) tilltog, förföll konsten och det hela fick en karakter af litenhet. 2SAH 29: 64 (1856). I sorgsen känsla av litenhet och vanmakt. Lagerlöf Top. 348 (1920).
Spoiler title