SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1941  
LJUNG juŋ4, sbst.1, äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) LYNG lyŋ4, sbst.1, r. l. m. l. f. (Bromelius Chl. 27 (1694) osv.) l. n. (numera knappast br.; Wallenius Proj. F 4 b (1682), PrisförtAlnarpTrädg. 1896, s. 27); best. -en, ss. n. -et; pl. (i bet. 2) -ar.
Ordformer
(ling 1824c. 1870. ljung(h) (ju-, liu-, liv-) 1538 osv. lyng 1745 osv. löng 1747c. 1870)
Etymologi
[fsv. liung; jfr sv. dial., d., nor., isl. lyng, ävensom sv. dial. ling, n., (bär)ris; av ett urnord. lingwa-, sannol. till en ieur. rot lenk, kröka sig, växelform till den ieur. rot slenk som föreligger i bl. a. SLINGA, v. o. sbst., SLUNGA, v. o. sbst., SLÄNGA. — Jfr LINGBÄR, LINGON, LYNG, sbst.2]
1) om (den på hedmark o. d. växande) buskväxten Calluna vulgaris (Lin.) Salisb. (äv. benämnd vanlig l. allmän ljung); äv. (utom tillf. numera bl. i ssg l. elliptiskt för dylik) om vissa, om vanlig ljung påminnande arter av familjen Bicornes, företrädesvis av underfamiljen Ericaceæ, särsk. arten Erica tetralix Lin. (klockljung); dels om växtslaget, dels om växtens ovanjordiska delar (stående på rot l. avmejade, förr använda ss. kreatursfoder o. d.) l. den av växten bildade vegetationen. VarRerV 57 (1538; om Ledum palustre Lin.). Man pläger .. (till kreatursfoder) bruke höö, .. allehånde löffträ, liungh och annett sådant. G1R 27: 141 (1557). Liung medh blomma. Rudbeck HortBot. 40 (1685; om Erica tetralix Lin). Lyser icke sjelfva ljungen grönast / På den torfva, der vi lekt som barn? CVAStrandberg 1: 170 (1856). Det finnes .. omkring 400 arter af ljung. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 2 (1857). Jag (låg) långa timmar ute i ljungen och läste. Böök ResSv. 62 (1924). — jfr BLIND-, BLOM-, FJÄLL-, HED-, HÄST-, KLOCK-, KRYP-, LAPP-, MOSS-LJUNG m. fl.
2) med ljung bevuxet fält, ljungfält, ljunghed. Linné Sk. Föret. 4 a (1751). Skanörs ljung. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 356 (1856).
Ssgr (till 1. Anm. I ssgr som äro namn på djur l. växter betecknar förleden i allm. att djuret l. växten ofta uppehåller sig resp. växer på ljungmark o. d.): A: LJUNG-BACKE. jfr -HED. Bolinus Dagb. 21 (1667).
-BEVUXEN l. -BEVÄXT, p. adj. —
-BLOMMA, r. l. f. Hildebrand MagNat. 3 (1650).
-BLOMSTER. (ljung- 1759 osv. ljungs- 1765)
1) (numera bl. mera tillf.) ljungblomma. Haartman Sjukd. 174 (1759).
2) bot. = -PINNAR a. AHB 5: 45 (1858).
3) bot. växten Thymus serpyllum Lin., backtimjan. Lilja SkånFl. 424 (1870).
-BRAND. brand (se BRAND, sbst.1 I 2) i växande ljung. —
-BRÄCKA, r. l. f. bot. växten Saxifraga oppositifolia Lin., purpurbräcka. Nyman VäxtNatH 2: 12 (1868).
-BRÄNNA, v. -ing. (i fackspr.) svedja av ljungen på (markområde o. d.); i sht ss. vbalsbst. -ing. VgFmT I. 6—7: 40 (1755: liungbränning).
-BUSKE. Risingh LandB 19 (1671).
-DRAG. biodl. bins insamling av blomnektar o. frömjöl från ljungblommor; äv. konkretare, om de möjligheter till dylik insamling som en trakt erbjuder. Lewerén Bisköts. 11 (1900). Trakter utan ljungdrag. HandtvLBl. 1905, s. 259.
-FÄLLA, r. l. f. (i vissa trakter) ljungbevuxen ”fälla” (se FÄLLA, sbst.2 3). TurÅ 1888, 1: 36. —
-FÄLT. jfr -HED. 2RA 3: 865 (1734).
-GINST. bot. växten Genista pilosa Lin., hårginst. NormFört. 24 (1894).
-HED. (ljung- 1727 osv. ljunga- 1891. lynges- 1737) ljungbevuxen hed. Serenius EngÅkerm. 284 (1727).
-HONUNG. biodl. av blomnektar från ljungblommor. Dahm Biet 45 (1878).
-HUMUS. (i fackspr.) = -JORD. MosskT 1886, s. 16.
-HÖ. (i sht förr) skördad o. torkad ljung. Sjögren Journ. 8/8 1788.
-JORD. (i sht i fackspr.) av ljung bildad, mer l. mindre ofullständigt förmultnad mylla. Linné Sk. 106 (1751).
-KVIST.
-LIE. (förr) för avmejande av ljung. LB 1: 148 (1899).
-LUPEN, p. adj. (numera bl. i vitter stil, föga br.) ljungbevuxen. PH 5: 3381 (1752). LAHT 1912, s. 326.
-MARK. (ljung- 1688 osv. ljungs- 1773. lynges- 1737) ljungbevuxen mark. CivInstr. 275 (1688).
-MATTA, r. l. f. = -TÄCKE. BihVetAH XXV. 3: nr 10, s. 12 (1900).
-MO. jfr -HED. VDAkt. 1694, nr 584.
-MOSSA. (†) bot. laven Cetraria islandica Lin., islandslav. Lenæus Delsbo 150 (1764).
-MOSSE. med ljungtorv. VetAH 1744, s. 126.
-MYLLA, r. l. f. (i fackspr.) = -JORD. Lundequist Landtbr. 146 (1840).
-PIGGAR, pl. (i vissa trakter) bot. = -PINNAR a. Aspegren BlekFl. 52 (1823).
-PINNAR, pl., äv. -PINN. (-pinn 1805. -pinnar 1744 osv.) (i vissa trakter) bot. om vissa växter med hårda, sega rötter. Fries Ordb. (c. 1870). särsk.
a) växt av släktet Ononis Lin., särsk. om arterna Ononis repens Lin. (puktörne) o. Ononis spinosa Lin. (busktörne). VetAH 1744, s. 278.
b) om Rubus cæsius Lin., blåhallon. Lyttkens Ogräs 70 (1885).
-PIPARE, m. l. r. zool. vadarfågeln Charadrius apricarius Lin., brockfågel; jfr -SPOLE 1, -SPOV, -VIPA. Scheutz NatH 101 (1843). jfr HovförtärSthm 1586 A (om matnyttigt villebråd; bet. oviss). Ssg: ljungpipar(e)-släkte(t). zool. släktet Charadrius Lin. Lönnberg RyggrDj. 2: 200 (1915).
-PUNGAR, pl. (†) bot. = -PINNAR a. Serenius Kkkk 2 b (1757).
-RIS. (utom i Finl. mera tillf.) koll., om ljungens risiga ovanjordiska delar; äv. om växten. Fröding Guit. 113 (1891). BotN 1896, s. 4 (om växten). Anm. Den hos Serenius EngÅkerm. 117 (1727) förekommande formen liungonris är sannol. felaktig för ljungris, möjl. bildad i anslutning till LINGON-RIS.
-ROT.
1) rot av ljung; vanl. i pl. JBarck (1759) i HTSkån. 2: 380.
2) (i fackspr.) = -TRÄ. Ekenberg (o. Landin) 250 (1889).
-RY l. -RYA, r. l. f., l. -RYD. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ljungbevuxet svedjeland. Linné Ungd. 2: 377 (1735).
-RÖD. (i sht i vitter stil) som har ljungblommans rödaktiga färg; äv.: färgad röd av blommande ljung. Bååth NDikt. 168 (1881). Ljungröd mo. Thunman Olandssång. 26 (1927).
-SILKE. [jfr d. lyngsilke] bot. = -SNÄRJA. Retzius FlOec. 204 (1806).
-SKÄRA, r. l. f. (förr) jfr -LIE. Björkman Skogssk. 276 (1868).
-SLÄKTE(T). bot. släktena Erica Lin. o. Calluna Salisb. (Erica Lin.). Wikström ÅrsbVetA 1838, s. 118.
-SNÄRJA, r. l. f. bot. (den på ljungväxter parasiterande) växten Cuscuta epithymum Murr.; jfr -SILKE. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 190 (1901).
-SNÖRE. (†) bot. växten Pulsatilla vernalis (Lin.) Mill., mosippa. Fries BotUtfl. 3: 238 (1864; fr. Hall.). Lilja SkånFl. 394 (1870).
-SPOLE, m. l. r. zool.
1) (i vissa trakter) = -PIPARE. Brummer 87 (1789).
2) (numera knappast br.) fågel av släktet Numenius Briss., spov. Linné MethAv. 24 (1731; om Numenius arquatus Lin.). Greiff Jagt 89 (1828).
-SPOV. (i vissa trakter) zool. = -PIPARE. AllmogHemsl. 122 (i handl. fr. 1741). Ericson Fågelkås. 2: 115 (1907).
-STARR. [jfr d. lyngstar] bot. starrgräset Carex ericetorum Poll., backstarr. Nyman HbBot. 359 (1858).
-TORV. bildad av ljung. VetAH 1744, s. 126.
-TRÄ. (i fackspr.) trävirke av roten o. jordstammen till den i medelhavsländerna förekommande ljungväxten Erica arborea Lin. (särsk. brukat till tobakspipor). Jönsson Gagnv. 479 (1910).
-TRÖST. bot. växten Euphrasia gracilis Fr. Nyman HbBot. 285 (1858).
-TÄCKE. växttäcke av ljung. TSkogshush. 1901, s. 33.
-TÖRNE. bot. växten Rosa pimpinellifolia Lin., pimpinellros. Krok o. Almquist Fl. 1: 140 (1901).
-VIPA. [jfr d. lyngvibe] (i vissa trakter) zool. = -PIPARE. Åhstrand Öl. 62 (1768; fr. Skåne).
-VIPPA, r. l. f. (†) bot. = -SNÖRE. Lilja SkånFl. 394 (1870).
-VÄXT. särsk. bot.
1) växt av familjen Bicornes l. underfamiljen Ericaceæ; i pl. äv. ss. benämning på denna familj resp. underfamilj. Rebau NatH 2: 132 (1879).
2) (mera tillf.) växt som växer på ljungmark o. d. (bland ljung). BotN 1851, s. 63.
-ÖGONTRÖST~002. bot. = -TRÖST. Nathorst SvVäxtn. 16 (1905).
B (†): LJUNGA-DÖD, r. l. m. ljungens utdöende på en plats. Ljunga-död är kunga-död. Barchæus LandthHall. 97 (1773; ordspr.).
-HED, se A.
C (†): LJUNGS-BLOMSTER, -MARK, se A.
D (†): LYNGES-HED, -MARK, se A.
Spoiler title