SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1941  
LJUVLIG 3vlig2 l. (numera bl. arkaiserande i vitter stil l. skämts.) LJUVELIG 3velig2, adj. -are ((†) superl. -st Brask Pufendorf Hist. Föret. 2 a (1680)). adv. = (†, Columbus BiblW A 2 a (1674)), -A (numera bl. arkaiserande, Jes. 66: 12 (Bib. 1541), Östergren (1931)), -EN (numera bl. arkaiserande, KOF II. 1: 222 (1659), Östergren (1931)), -T (Arvidi 163 (1651) osv.), LJUVLIN (†, Wexionius Sinn. 3: C 1 a (1684)).
Ordformer
(ljuv- (juv-, -f-, -ff-) 1526 osv. ljuve- (-fve-) 16581931. -leg 1541c. 1550. -lig (-ligh) 1526 osv. — -ligit (-leghit, -legit, -lighit, -liget), n. sg. 15261749)
Etymologi
[fsv. liufliker, adj., liuflika, liuflik, liufligen, adv.; jfr nyisl. ljúflegur, adj., t. lieblich; avledn. av LJUV]
1) (†) = LJUV 1 a. Min mycket liuflige fordom commensalis .. Erich Oxenstierna. OxBr. 12: 101 (1643). Min Ljufliga vän! Tack för ditt kära bref. Kellgren (SVS) 6: 61 (1776).
2) som väcker l. ger l. är förbunden med en stark känsla av välbehag l. lycka l. sällhet; behaglig, angenäm, ljuv (se d. o. 2), härlig, skön, ”underbar”, utsökt; numera användt med känslobetoning o. i sht i vitter stil. Ljuvligt väder, rägn, klimat. Ett ljuvligt land. Ljuvliga ängar. En ljuvlig doft, smak. Ett ljuvligt vin. Ljuvliga toner. En ljuvlig klang, syn. Ljuvlig vila, ro, sömn. En ljuvlig dröm, känsla. Filipp. 4: 8 (NT 1526). Quinnan sågh til at trädh war .. liuffleghit vppå see. 1Mos. 3: 6 (Bib. 1541). Thet som för kiöttet liufligit och angenämt är. Swedberg SabbRo 1460 (1687, 1712). Thet Grekiska Ordet, Evangelium .. (betyder) Ett liufligit och gladt Bodskap. Swebilius Cat. 2: 29 (1689). Sij huru godt och liufligt är, / At bröder kunna sämias. Ps. 1695, 101: 1. Hon fann det ljuvligt att vara så högt älskad. Lagerlöf Troll 2: 62 (1921). — jfr BALSAM-, BITTER-, HIMMELS-, HJÄRT-LJUVLIG m. fl. — särsk.
a) (numera bl. arkaiserande i vitter stil) om tal o. d.: som gör ett behagligt intryck, som ljuder väl i ngns öron, angenäm; förr äv. närmande sig l. övergående dels i bet.: trevlig, nöjsam, underhållande, dels i bet.: smickrande, ”söt”; jfr LJUV 2 d. Prediker oss liuffligha. Jes. 30: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: sådant som är oss välbehagligt). Tro icke dem för väl, som altför ljufligen tala. Boman Cato 13 (1802). Ljufveliga, tröstefulla ord. Lindqvist Rim 1: 112 (1904, 1907). Detta skulle på de flesta håll ha varit ett ljuvligt tal, men (osv.). Hallström Händ. 63 (1927). — särsk. (†) om vers l. uttal o. d.: välljudande, klangfull, mjuk. Arvidi 161 (1651). Em, En, uti en stafwelse tilsamman, läses (i franskan) som ang, dock liufligen utnämt. Österling Prononc. 11 (1700). Pfeif DeHabitu 114 (1713).
b) om (års)tid, dag, afton o. d.
α) med tanke på yttre förh. (väderlek, växtlighet o. d.): härlig, skön; jfr LJUV 2 f. En täk och liuflig Dag. Stiernhielm Fägn. 14 (1643, 1668). Dän liuvliga våren. Schultze Ordb. 2803 (c. 1755). En ljuflig sommar-qväll. Lenngren (SVS) 1: 39 (1777). Wester Reymont Bönd. 3: 198 (1924).
β) med hänsyn till levnadsförhållanden: lycklig, glad, lyckofylld, säll; jfr LJUV 2 g. 2Saml. 1: 116 (c. 1669). Mina ljufligaste stunder. PH 6: 4439 (1756). Julafton (är) en ljufvelig afton. Rydberg Vigg 20 (1875). (Pensionerade majorer o. d.) upplevde .. en ny och ljuvlig underlöjtnantstid. Hellström Malmros 44 (1931).
c) (†) om levnad, sammanlevnad, äktenskap, umgänge, samtal o. d.: angenäm, trevlig; lycklig; jfr LJUV 2 h. RARP 1: 105 (1629). Titt iufligha omgenghe, / önskar iagh hos migh så lenghe, / mit hiartha är till bögdh. Visb. 1: 118 (1631). Ett liufligit och fridhsampt ächtenskap. VDAkt. 1685, nr 244. De gamle (hava), under .. liufliga Samtal, eller nöjsama Historier, undervisat folket. Dalin Arg. 1: 3 (1732, 1754). En ljuflig sammanlefnad emellan stort, förnämt och tänkande folk. Posten 1769, s. 529. I ljuflig endrägt. Rogberg Pred. 1: 5 (1826).
d) (†) om förhållanden, regering, styrelse o. d.: angenäm l. lycklig (att leva l. lyda under). All ting ähre .. (i Norrbotten) liuflige, roolige och stilla. Tempeus Messenius 106 (1612). Gustaf II Adolf 194 (1617). En mild och ljuflig Regering. SvRStBesl. 1752, s. A 3 a.
e) med avbleknad bet.
α) (†) övergående i bet.: bra, lämplig, utmärkt, förträfflig, utomordentlig o. d.; jfr LJUV 2 i. Skytte Und. C 2 a (1604). Africanus .. hade spådt (mordet på Scipio), såsom Cicero ganska liufligen .. thet beskrijfwer. Schroderus Sleid. 45 (1610). (Före syndafallet var människan till) Alla Lemmar, (prydd) medh en liwfligh lydhno, och samhellighet medh Gvdz wilia. L. Paulinus Gothus ThesCat. 2 (1631). At Historien är then liufligste och nyttigste Wettenskapen. Brask Pufendorf Hist. Föret. 2 a (1680).
β) (ngt vard.) ironiskt: ”snygg”, ”fin”, ”trevlig”, kostlig. Jo, det är ljufligt. Berndtson (1880). Holmlander kom att tänka på, att han säkert varit ljuvlig många gånger, när han (drucken) kommit huvudstupa in genom dörrn. Sjödin StHjärt. 207 (1911).
3) = LJUV 3; numera bl. (arkaiserande i vitter stil) om kvinna l. barn. Smaker och seer huru liwffligh Herren är. Psalt. 34: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: god). När han (dvs. G. I) elliest war obekymbratt och oförtörnatt, så war han en liufflig, lustig och lättsinnig herre thill at wmgå både med snack och taall. Brahe Kr. 1 (c. 1585). Liufligh i Taal. Wollimhaus Ind. (1652). (Om vid prästval framhölles) at .. (kandidaten) wore .. liuflig och icke stridlåtigh i umgänge. KOF II. 2: 193 (c. 1655). Ludvig är en mild och ljuflig gosse. Strömborg Runebg IV. 2. 1: 141 (i handl. fr. 1850). En liten flicka, ljufvelig som ett Grennapäron. Hedenstierna Fideik. 197 (1895). Så vill han sätta mig till en ljuvlig vaktarinna åt Peter. Siwertz Sel. 2: 143 (1920; satiriskt). — jfr FIN-LJUVLIG. — särsk.
a) (†) i uttr. ljuvlig (vid l. emot) ngn, mild l. vänlig l. kärleksfull l. god mot ngn. Herrans tienare skal icke wara trättosam, vthan liuffligh widh hwar man. 2Tim. 2: 24 (Bib. 1541). Riccoboni Catesby 19 (1761).
b) (†) om sinne, tal, uppförande, ansiktsuttryck o. d.: mild, saktmodig, hjärtlig, öm, kärleksfull. Mitt taal är liwfflighit them fromom. Mika 2: 7 (Bib. 1541); jfr a. (Jesus') liufliga upförande, som låckade til honom allas kärlek. Bælter JesuH 1: 214 (1755). Hagström Herdam. 2: 46 (cit. fr. 1780; om umgängessätt).
c) (†) ss. adv.: mildt, vänligt, i sämja, ömt, kärleksfullt, hjärtligt. Han hadhe pighona kära, och taladhe liuffligha medh henne. 1Mos. 34: 3 (Bib. 1541). Forsius Fosz 368 (1621). Som Hönorna sig öfwer Ungarna liufliga breedde. Spegel GW 22 (1685). Loccenius .. lefde fredsamt, ljufveligen och fromt med alla. BL 8: 321 (1842).
Avledn.: LJUVLIGHET, r. l. f. [fsv. liuflikhet]
1) till 2.
a) angenämhet, behag; härlighet; äv. mer l. mindre konkret. Helsingius (1587). Wårens Liufligheet. Lucidor (SVS) 144 (1671). För att skåda Herrens ljuvlighet. Psalt. 27: 4 (Bib. 1917). Splendida middagar, bilturer och annan ljuvlighet. AB(B) 1931, nr 169, s. 5. särsk.
α) (†) till 2 a slutet: välljud, klangfullhet. Arvidi 153 (1651; i fråga om viss vers). Italienarne .. uttala .. (latinska verser) med en särdeles ljuflighet. Björnståhl Resa 1: 366 (1772). jfr: Att .. (språken) undergått flera förvandlingar och .. vunnit derigenom mera behaglighet, mera ljuflighet. 1SAH 1: 46 (1786).
β) (numera knappast br.) i fråga om konstnärlig (litterär) framställning: behag, täckhet; mjukhet. (Konstnären har) fört sin grafstickel med ogemen ljuflighet. BL 7: 16 (c. 1730). Den Franzénska genremålningens söta ljuflighet. Marcus GeijerL 302 (1909).
b) (numera bl. arkaiserande i vitter stil) trevnad, nöje, lycka, glädje, fröjd, sällhet. Helsingius (1587). Den ovthseyeliga stora liuflighet som Naturens ransakande medh sigh hafwer. Hiärne Förb. 1 (1706). O ljufligheters ljuflighet och krona — / att bjuda frid, att läka och försona, / att räcka handen (osv.). Karlfeldt FlPom. 69 (1906). Fridner Ensam 52 (1929).
2) till 3: behagligt l. angenämt väsen l. sätt; vänlighet, älskvärdhet, mildhet, saktmod, ömhet, kärleksfullhet; numera bl. ngn gg (i vitter stil) i fråga om kvinna: ljuvhet, älsklighet, charm. Helsingius (1587). Af en rettsinnigh Lärare (fordras) Sachtmodigheet och Liufligheet uthi taal och åthäfuor. KOF II. 1: 137 (1659). Cardinalen .. ville med sin Italienska ljuflighet öfvertala honom (dvs. Staupitz), at (osv.). Borg Luther 1: Föret. 32 (1753). (Jesus) bemötte sin moder med sin vanliga liuflighet. Bælter JesuH 1: 218 (1755). Visst hade hon litet ljuflighet redan då (i ungdomen). Larsson Larssons 8 (1902). särsk. (†) övergående i bet.: benägenhet (att göra ngt). Then helge Andes Vplysning och Ingifwelse föruthan, hwilken meddeelar allom een Liuffligheet at bijfalla Sanningen. Schroderus Os. 1: 747 (1635; lat. orig.: suauitatem in consentiendo veritati).
Spoiler title
Spoiler content