SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1941  
LOKUS 4kus, äv. 3kus2, n.; best. -et; pl. =. Anm. Ordet förekommer stundom med lat. böjning. Svart G1 99 (1561: locos, ack. pl.), SvTeolKv. 1928, s. 352 (: loci, obl. pl.).
Ordformer
(ofta (i bet. 1 alltid) skrivet locus)
Etymologi
[jfr t. lokus, eng. locus; av lat. locus, plats, ort, ställe. — Jfr LOKAL, LOKALISERA, LOKALITET]
1) (i skriftspr.) plats, ställe; ort. Andersson (1845, 1857). SvUppslB (1933). — särsk.
a) (†) övergående i bet.: uppgift om fyndort l. ursprungsort. Nog har jag wolfram sjelf, men utan locus, så at en analys derpå vore et förspilldt arbete. Berzelius Brev 9: 105 (1814).
b) eg.: ställe i en bok; särsk. teol. övergående i bet.: läropunkt, lärosats. (Termen gudsbildär) vida .. att föredraga framför termen ”gudsbegrepp” som beteckningen för ett locus bland andra i det teologiska systemet. SvTeolKv. 1928, s. 384.
2) (vard.) om (mindre) byggnad l. rum i byggnad. Ett lokus, som människorna kalla afträde. Engström Lif 16 (1907). — särsk.
a) om bostad l. logi. Nordensvan Hvad Figge blef 85 (1890). Östergren (1932). jfr STUDENT-LOKUS.
b) om matställe l. restaurang. Hedenstierna Marie 225 (1896). DN 1/7 1934, Söndagsbil. s. 12. jfr STAM-LOKUS.
Spoiler title