SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1941  
LUDEN 3den2, adj. -det; -dne, -dna; -dnare. adv. LUDET.
Ordformer
(lod(h)- 15411712. lud- 1538 osv. ludd- (i bet. 1 b) 17921844. -en(n) 1578 osv. ludi c. 1710. -in 15411744. -it, n. 15381837)
Etymologi
[fsv. ludhin, lodhin, motsv. d. laadden (lodden), nor. dial. loden, isl. loðinn; eg. p. pf. av ett germ. leuðan, växa; jfr got. liudan, fsax. liodan, fht. ar-liotan, feng. lēodan]
1) beklädd med hår, i sht med (korta o.) mjuka, tätt sittande hår; om (kroppsdel på) däggdjur l. vissa insekter; äv. om person: som har starkare hårväxt på sådana kroppsdelar som i vanliga fall hava bl. svag hårbeklädnad l. helt sakna sådan; äv. om persons kroppsdel. Mijn brodher Esau är ludhin, och iagh släter. 1Mos. 27: 11 (Bib. 1541). Man (kan) icke .. swidie alt thet som lwdit är. G1R 15: 306 (1543; ordspr.). Then ludne Biörnen. Schroderus Comenius 194 (1639). Boheman ÅrsbVetA 1847—48, s. 286 (om insektlarv). De flamska fålarna stampa med sina .. ludna långhårsben. Fogelqvist ResRot 99 (1926). — särsk.
a) om (beredt) skinn: som har håren kvarsittande, med kvarsittande hår; äv. om klädesplagg o. d.: tillvärkad av skinn med kvarsittande hår. Lodne huder. BtFinlH 3: 256 (c. 1550). 1 par ludna skinbyxor. Svensson SkånFolkdr. 325 (cit. fr. 1729). Rydberg Vigg 5 (1875). — särsk. i uttr. det ludna l. den ludna sidan (jfr 2 a), den hårbeklädda sidan av ett skinn o. d. Rudbeck Atl. 3: 573 (1698). Wennerberg 1: 106 (1881).
b) bot. om växt l. växtdel: beklädd med tätt sittande, mjuka hår. Franckenius Spec. B 4 a (1638). Ludna blad. NoK 73: 41 (1927). — jfr FILT-, FIN-, GRÅ-, KLIBB-, MÖRK-, SAMMETS-, SILVER-, SMÅ-, STRÄV-, VIT-LUDEN. — särsk. i namn på växter; särsk.
α) (†) (lilla) ludet hönsgräs, Cerastium semidecandrum Lin., vårarv. Bromelius Chl. 5 (1694). Lindestolpe FlWiksb. 3 (1716).
β) ludna groblad.
α') Plantago media Lin. Retzius FlOec. 523 (1806).
β') Plantago lanceolata Lin. var. dubia. Liljeblad Fl. 65 (1792).
γ) luden kloärt, Oxytropis pilosa (Lin.) DC., luddspröta. Retzius FlOec. 87 (1806).
δ) luden pepparling, = ε. Smitt Svamp. 39 (1863).
ε) luden vitriska, svampen Lactarius vellereus Fr. Romell Lindblad 61 (1901).
ζ) luden lins, Vicia hirsuta (Lin.) Koch., duvlins, duvvicker. Gosselman BlekFl. 126 (1865).
η) (†) ludet (krypande) smörblomster, Ranunculus repens Lin., revsmörblomma. Rudbeck HortBot. 96 (1685). Bromelius Chl. 94 (1694).
c) oeg., om fågel: beklädd med dun, dunig. VetAH 1781, s. 102.
d) oeg., om tyg l. klädesplagg o. d.: försedd med ludd l. lugg, luggig, ruggig. VarRerV 19 (1538). Et ludet täcke. Lind (1749). Sylwan Ryor 13 (1934).
e) oeg., om föremål o. d.: som till utseendet mer l. mindre påminner om ett ludet skinn o. d.; trasig l. ojämn i kanterna, ruggig, uppruggad; äv.: skrovlig. Hwar barna tungan och gomen wore torr och ludhen aff hoston (så osv.). BOlavi 171 a (1578). När .. (stjärnorna) synas något röda och ofwan ludna, (kan man vänta) Regn och Sunnan-Wäder. Rålamb 13: 37 (1690). På det att spetsen (av en påle) ej snart må blifva trasig (luden), (så osv.). Rothstein Byggn. 370 (1859). Hammarström Sportfiske 26 (1925).
f) oeg.: gräsbevuxen l. mossbelupen o. d. The ludna Steenar. Spegel GW 269 (1685). De ludna Tufvor. Mörk Ad. 1: 71 (1743). Heidenstam Skog. 212 (1904).
g) (numera bl. tillf.) i utvidgad anv., om person: klädd i kläder av ludet skinn (förr äv. av hårduk). 2Kon. 1: 8 (Bib. 1541). Luden björnskinnsman. Tegnér (WB) 5: 120 (1820).
2) i bildl. o. överförd anv. av 1.
a) (numera föga br.) i uttr. vända den ludna sidan l. sin ludna sida ut l. utåt (jfr 1 a slutet), visa sig barsk l. ovänlig. Cygnæus 2: 170 (1858). Backman Reuter Bræsig 67 (1872).
b) (†) bedrövad? Hwi kommer du sorgse å ludin, / Ja ha trott du tee Afftamåltij ha wat budin. Tidfördrijf A 2 b (c. 1695).
c) (vard.) berusad, ”kladdig”, ”lurvig”. Hedenstierna Kaleid. 185 (1884). Strix 1905, nr 8, s. 1.
d) [jfr motsv. anv. i d., ävensom av d. ulden, ullig] (†) om handling l. beteende o. d.: bedräglig, svekfull, skamlig. Att ther wijdt .. (Salbärget) går så mechtigt ludit och skamblige till. G1R 14: 51 (1542). Een lwden förlykningh. VDAkt. 1674, nr 93.
e) (†) i uttr. luden stjärna, komet; jfr HÅR-STJÄRNA 2. Fabricius Matthiæ Mirakel 15 (1671).
f) (mindre br.) mulen, dimmig; oklar. Törneros Brev 2: 125 (1827; uppl. 1925). Inne under granarna låg ett ludet mörker. Siwertz Sel. 2: 199 (1920).
Ssgr: (1) LUDEN-BARMAD, p. adj. (enst.) som har luden barm. Fröding Stänk 57 (1896).
(1 b) -BLADIG. om växt: som har ludna blad; särsk. i uttr. ludenbladig lagerträ, se LAGER-TRÄ 2.
(1) -LÄGG, m. (†) om person med ludna ”läggar”. Stiernhielm Cup. 11 (1649, 1668; om satyr).
(1 b) -LÖK. (†) möjl. om växten Bulbus eriophorus Rudb. l. Scilla peruviana Lin. Rudbeck HortBot. 20 (1685).
(1) -MASK. (†) luden insektlarv. VocLib. avd. 10 (c. 1580).
(1 b) -ROT. (†) i uttr. etiopisk ludenrot, växten Laserpitium latifolium Lin., spenört. Rudbeck HorBot. 106 (1685).
Avledn.: LUDENHET, r. l. f. till 1. Dalin Vitt. 5: 288 (c. 1753). särsk.
a) bot. till 1 b; äv. konkret, om hårbeklädnad på växt(del). Hartman Fl. XLIX (1820; konkret). LAHT 1892, s. 263.
b) till 1 d. Ludenheten (framstår) som ryans förnämsta egenskap. Sylwan Ryor 14 (1934).
LUDNAD, r. l. m. l. f.; äv. LUDNA, f. (-na 1698. -nad c. 1755) (†) till 1: ludenhet; konkret. Folken i Norr blifwa ludna till Kroppen, .. hwilken ludna wij kalla Hullhår. Rudbeck Atl. 3: 592 (1698). Schultze Ordb. 2870 (c. 1755).
Spoiler title