SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1941  
LURA 3ra2, v.2 -ade ((†) sup. -edt G1R 14: 263 (1542); -ed RA I. 1: 456 (1546)). vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING (†, Lind 1: 337 (1749), Wingård Minn. 11: 21 (1849)); -ARE (se avledn.); jfr LUR, sbst.1, 6, LURANT (se avledn.), LURANTINNA (se avledn.).
Etymologi
[fsv. lura, ligga på lur; jfr dan. o. nor. lure; av mnt. lūren, ligga på lur, narra; jfr holl. loeren, lura, i ä. holl. äv.: knipa samman ögonen, se sur ut, mht. lūren, t. lauren, meng. lūren, se sur ut, eng. lower. Den eg. bet. torde vara: knipa samman ögonen. — Jfr LURA, v.3]
(ngt vard.)
I. hemligt o. noggrant iakttaga ngn l. ngt, stå l. ligga på lur samt i därmed sammanhängande betydelser (ofta svåra att skilja från varandra); jfr BELURA, EFTERLURA.
1) (i hemlighet) noggrant iakttaga ngn l. ngt, (i hemlighet o. på listigt sätt) söka erhålla kännedom om ngn l. ngns förehavande o. d., i sht om ngt som icke angår vederbörande l. varom han icke har rätt att skaffa sig kännedom; spana, speja, stå l. ligga på lur; äv.: spionera; ofta i fråga om spanande som företages i mer l. mindre ond avsikt. 2SthmTb. 3: 23 (1553). Han hadhe altijdh sina kunskaper vthe, .. som skulle heemligen lura, fråga oc höra, hwadh som the talade om honom. Petreius Beskr. 2: 60 (1614). Lurande spioner. Bäckström Hugo Hern. 29 (1877). Hallström Händ. 143 (1927). — särsk.
a) (†) med efterföljande bisats (jfr c). (De) luradhe, om the kunde få saak medh honom. PErici Musæus 2: 275 a (1582). Schroderus Os. III. 2: 338 (1635). särsk. övergående i bet.: undra (om ngt skall ske). Jag lurar om samma öde (dvs. förvisning) förestår mig. Tegnér Armfelt 2: 37 (i handl. fr. 1792).
b) mer l. mindre bildl. Lurande slughet. Mellin Nov. 1: 27 (1838, 1865). I ögonen lurade en evig oro. Siwertz Sel. 2: 92 (1920).
c) i förb. med prep. l. efter: speja l. spana på l. efter ngn l. ngt, spionera på ngn. Chesnecopherus Skäl Ccc 3 b (1607); möjl. till 2. Du wille på andra wachta och lura. Asteropherus 45 (1609). Jag vill icke lura på annat folks görande och låtande. Rydberg Frib. 122 (1857). Jaså, du sitter och lurar efter mig. Numers Dram. 2: 9 (1893). Hallström Händ. 64 (1927). särsk. med efterföljande bisats (jfr a). Men .. (danskarna) taste oss inthet gärna allena an, uthan lura effter, när vij sittia som värst an med andre. RP 8: 103 (1640). Hembygden- (Hfors) 1910, s. 323 (1860).
d) (föga br.) hemligt o. nyfiket lyssna. At lura, utanför dörren är ikke ärligt. Schultze Ordb. 2885 (c. 1755). Sundén (1886).
e) närmande sig bet. 2, i uttr. lura (med hand) på hanen, se HANE, sbst.1 6 b slutet.
2) (numera knappast br.; se dock a) i hemlighet o. på ett listigt sätt iakttaga en avvaktande hållning, vänta på lämpligt tillfälle (till ngt l. att göra ngt o. d.), vänta, bida; äv. i uttr. lura att göra ngt, vänta på tillfälle att göra ngt. (Hälsingarnas) mening war, att the wille lura så lenge (att) the kunde få höra först hwadh lagh thet wille taga medh Dalekaraner. Svart G1 20 (1561). RARP 6: 300 (1658). Atterbom 1: 86 (1824; bildl.). — särsk.
a) (vard.) i förb. med prep. (jfr c), förr äv. efter l. till: vänta på ngt; äv. med att o. inf. Wij vitte icke huadt Ridderskapit haffua j sinneth medan the sittia alt szå stilla och lura tiillet. G1R 9: 313 (1534). (Biskop Brask) lågh på sitt Slott Munkeboda luhrandes effter tidender ifrå Danmark. Svart G1 44 (1561). Man skulle likasom lura på lägligt tillfälle att få gifva Ryssland ett hugg. 2SAH 55: 186 (1878). Dessa platta utfall, som bara lurade på tillfälle att få komma fram. Öman Ungd. 275 (1889). Lagerlöf Länk. 98 (1894). särsk. med efterföljande bisats. Danmark lurar effter, att vij uti nogon labyrint kunde råka. RP 8: 119 (1640). Vij ligga baresta i quarter nu och lura på, at dhen sköna våren skall komma igen. Carl XII Bref 64 (1704).
b) (†) i kortspel: intaga en avvaktande hållning gm att underlåta att taga visst stick (för att narra motspelaren), ”maska”. Valerius 2: 68 (1809). SmålAlleh. 1883, nr 8, s. 3.
c) i uttr. lura på klöver äss, se KLÖVER, sbst.2 1 b slutet.
d) (†) i uttr. lura sig till döds på ngt, länge (eg.: ända till sin död) o. fåfängt vänta på ngt, vänta förgäves på ngt. Dalin Vitt. II. 5: 95 (1738). Rhodin Ordspr. 36 (1807).
e) (†) ironiskt, i uttr. sitta och lura, sitta lura, sitta i fängsligt förvar. ÖB 18 (1712). HC12H 4: 349 (1713).
3) ligga i bakhåll l. stå l. ligga på lur för att skada ngn l. ngt l. för att angripa l. bemäktiga sig l. få fatt på l. komma åt ngn, uppmärksamt o. hemligt samt på listigt sätt speja l. spana för att skada ngn l. ngt osv.; äv. i uttr. lura på l. efter (ngn l. ngt). Leijen och Parder opå roffued dagligen lure. G1R 13: 145 (1540). Forsius Fosz 32 (1621). 2:ne saxiske regementer stodo allenast 2 mijl ifrån oss ock lurade. KKD 2: 38 (1706). (Dina forna vanesynder) lura vppå tig, och wilja smyga sig in igen. Swedberg Cat. 794 (1709). En Pålack blef gripen, som beskylldes hafva lurat efter Schepperi lif. Fryxell Ber. 4: 169 (1830). Böök ResSv. 120 (1924). — särsk. mer l. mindre bildl. Betänke hvar och en hur listigt döden lurar. Kolmodin QvSp. 2: 458 (1750). I de vinda ögonen lurade lömskhet och förtal. Tegnér (WB) 1: 240 (1802). I fören (på fartyget) .. lurade en stark järnbeslagen klo, .. ämnad att hugga fast i ett rof. Gumælius Bonde 2 (1828). Dolda faror lura i hvar bränning. Böttiger 1: 2 (1856). Hedberg Räkn. 14 (1932).
4) noga lägga märke till ngt, noga giva akt på ngt; numera bl. (föga br.) i uttr. lura på l. efter ngt, förr äv. lura ngt. Man (skall) icke .. sittia och Lura vppå ens ord, och sökia tilfälle til Kijff och Trättor. Rothovius 1Pred. C 2 a (1623). Lind (1749). Så lurade Horn sin sak, att (osv.). HSH 7: 233 (c. 1800).
5) (föga br.) (i hemlighet) fundera l. tänka (på ngt). Hon lurar på sin coup. Livin Kyrk. 34 (1781). (Han) kunde gå hela dagen och lura på ett ställe i Skriften. Koch Timmerd. 74 (1913).
II. bedraga, narra; jfr BELURA, GRUND-LURA.
1) i allmännare anv.: på ett bakslugt o. listigt sätt bedraga (ngn), narra (ngn), svika (ngn); ofta om svekfullt förfarande varigm ngns ekonomiska rätt kränkes; äv. i uttr. lura ngn på ngt, gm list o. svek undanhålla ngn vad han borde hava, frånnarra ngn ngt. Schroderus Comenius 817 (1639). Therföre skal iagh rijfwa tigh (dvs. fogdens skattebok) sönder, / Aldrigh skal tu meera lura Bönder. Chronander Surge D 8 b (1647). Ämnar herr Benjamin lura mig på mina hundra plåtar, så (osv.). Almqvist DrJ 178 (1834). NDA(A) 1934, nr 85, s. 8.
2) i fråga om förhoppningar l. förväntningar: göra (ngn) besviken, låta ngn gå miste om ngt som han väntat sig; äv. i uttr. lura ngn på ngt. HSH 3: 27 (c. 1800). Fiskaren hade lurat dem (gm att icke skaffa fisk som han lovat). Geijerstam Strömoln 20 (1883). Japan har tröttnat på att bli lurat på frukterna av sina segrar. GHT 1934, nr 32, s. 3. — särsk. i uttr. lurad på konfekten, se KONFEKT 1 a β.
3) vilseleda, missleda, föra bakom ljuset; äv. refl.: misstaga sig. Asteropherus 16 (1609). Sjöberg SthmHeml. 51 (1844; refl.). (Jag) låter inte lura mig så lätt. UngKraft. 1907, s. 50. SvD(A) 1931, nr 193, s. 4.
4) narra l. locka l. förleda (ngn till ngt l. att göra ngt). Fryxell Ber. 3: 261 (1828). Låt (honom) inte lura dig till några dumheter. Östergren (1932).
5) (vard., föga br.) beslå (ngn) med okunnighet, ”slå ngn på fingrarna”. Dalin Arg. 1: nr 42, s. 5 (1733). Lagerlöf Kejs. 149 (1914). — särsk. i förb. med prep. på. Ingen lurar honom på hvad til visthuset hörer. Dalin Arg. 2: 206 (1734, 1754).
Särsk. förb.: LURA AV10 4. jfr AVLURA.
1) till II 1, = LURA IFRÅN 1. Columbus MålRoo 56 (c. 1678). Hedberg Räkn. 257 (1932).
2) till II 4: locka (ngn) att yppa l. röja (ngt). Samtiden 1873, s. 777. Quennerstedt IndSold. 38 (1887).
LURA FRAM10 4.
1) (numera knappast br.) till II 1, refl.: gm bedrägeri taga sig fram; särsk. bildl. Sundblad GBruk 252 (1881).
2) till II 4: locka (ngn) fram. Grebst Året 88 (1913).
LURA FRÅN, se LURA IFRÅN.
LURA I10 4, stundom UTI04. till II 4.
1) locka l. narra (ngn) att förtära (ngt). Warnmark Epigr. K 3 a (1688).
2) bildl.: inbilla (ngn ngt). Adlerbeth FörslSAOB (1798).
LURA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4. till II. jfr FRÅNLURA.
1) med list o. bedrägeri beröva (ngn ngt), narra (ngt) ifrån (ngn). Envallsson Friarne 7 (1795).
2) refl.: med list lyckas komma ifrån (ngn). Didring Malm 1: 189 (1914).
LURA IN10 4.
1) till II 1.
a) (föga br.) med list bringa l. praktisera in (ngt). Lura in förbudna varor. Adlerbeth FörslSAOB (1798).
b) refl.: med list skaffa sig tillträde l. tränga in ngnstädes. Blanche FlStadsg. 329 (1847).
2) till II 4: locka (ngn) in i ett företag o. d. PT 1899, nr 269 A, s. 3.
LURA PÅ10 4.
1) (†) till I 1: passa på, speja, spana. Oachtat at the danska skeeppen lurade flitigt på, så (osv.). Spegel Dagb. 112 (1680).
2) till II 1, refl.: gm list smyga sig på (ngn l. ngt). Han har många knep för sig för att lura sig på fåglarna. BygdFolk 1: 253 (1927).
3) (vard.) till II 4, i uttr. lura ngt på ngn, narra ngn att mottaga l. köpa ngt. Strindberg SvÖ 2: 216 (1883). GHT 1935, nr 281, s. 13.
LURA TILL10 4. till II 1, i uttr. lura ngt till sig, äv. lura sig till ngt, gm list o. bedrägeri tillnarra sig ngt. Den (kyrkan) Armenerne hafva .. lurat sig till af Turkarna. Eneman Resa 2: 166 (1712). SvD(A) 1933, nr 81, s. 9.
LURA UPP10 4, äv. OPP4. till II 4: locka l. narra (ngn) att begiva sig upp. Atterbom Minn. 407 (1818).
LURA UR10 4, förr äv. UTUR.
1) (†) till II 1: med list skaffa (ngt) fram ur (ngt). Nicander ÅmVetA 1791, s. 2 (bildl.). Altén Fästm. 14 (1796).
2) (†) till II 1, refl.: gm list komma ur (en fara o. d.). Lundberg Paulson Erasmus 106 (1728).
3) till II 4, i uttr. lura ur ngn ngt, locka ngn att yppa en hemlighet o. d. l. att omtala ngt. HH XVIII. 2: 51 (1688).
LURA UT10 4. jfr UTLURA.
1) till I 1, med avs. på person: med list skaffa sig kännedom om (ngn), spionera ut (ngn). G1R 15: 302 (1543). Cavallin Kipling Kung 5 (1897).
2) (†) till I 1, i uttr. lura ut ögonen på ngn, speja efter ngn så att man kan mista synen. Eneman Resa 2: 108 (1712).
3) till I 1, I 4, med avs. på ngt sakligt: gm list skaffa sig kännedom om (ngt); äv.: spekulera ut (ngt), fundera ut (ngt), lista ut (ngt). Lagerström Gir. 96 (1731). Du ville lura ut min hemlighet. Carlén Rosen 181 (1842). Janson Ön 118 (1908).
4) till II 4: narra (ngn) att begiva sig ut. Sundén (1886). Bergman Dröm. 232 (1904).
LURA ÅT SIG10 4 0. till II 1: gm list l. bedrägeri skaffa sig (ngt). Envallsson Frunt. 29 (1793).
Ssgr: A: (I 1) LUR-FOT. (†) spion. Envallsson Skärg. 39 (1789).
(I 2 b) -PASS. spelt. lurpassande; äv. bildl. ESchröderheim (1777) i MoB 6: 5 (bildl.). Sundén (1886).
(I 2 b) -PASSA. spelt. om (kort)spelare (som själv har goda kort): ”passa” för att narra motspelaren. Wetterstedt ConvOrdb. 146 (1822). särsk. bildl.: (i hemlighet) noggrant iakttaga en motståndares förehavande o. d.; avvakta tillfälle till ngt; äv. i uttr. lurpassa på ngn l. ngt. CAEhrensvärd Brev 1: 181 (1789). DN(A) 1932, nr 39, s. 3. särsk. (†) i uttr. lurpassa livet från l. ur ngn, ligga i bakhåll o. döda ngn; jfr LURA, v.2 I 3. Cygnæus 6: 557 (1851). Dens. 5: 532 (1874).
B (†): LURE-PÄNNINGAR, pl. till I 1, ironiskt: ”betalning” (dvs. stryk) för spionerande. VDAkt. 1671, nr 161.
Avledn.: LURAKTIG, adj. (föga br.)
1) till I 1, 3: som spionerar l. ligger på lur. Schultze Ordb. 2884 (c. 1755).
2) till II: bedräglig; om sak: som vittnar om dylik egenskap. Schultze Ordb. 2884 (c. 1755). SDS 1897, nr 370, s. 1.
LURANT, äv. LURJANT, m.||(ig.). (lur- 15661847. lurj- 1774 (fr. Smål.)) (†)
1) till I 1: person som spionerar på ngn l. ngt l. som hemligt lyssnar på ngt; spion; lyssnare. HH XIII. 1: 251 (1566). Thomander 3: 375 (1826). BL 13: 246 (1847; om förh. 1772).
2) till II: bedragare, skälm. Lind (1738). Envallsson ÄdelmBönd. 36 (1794).
Avledn.: luranta, v., -eri. (†)
1) till lurant 1, i uttr. stå på luranteri, stå på lur. VDAkt. 1685, nr 240.
2) till lurant 2: (försöka att) bedraga ngn. Wetterstedt Mut. 274 (1832).
LURANTINNA, f. (†) till II: kvinnlig bedragare. BL 4: 51 (i handl. fr. c. 1680).
LURARE, m.||(ig.). (vard.)
1) till I 1, 3: person som spionerar på andra l. avvaktar tillfälle att skada l. anfalla andra o. d., person som ligger på lur. Stiernman Riksd. 298 (1569). Emanuelsson Polyb. 2: 20 (1834).
2) till II: bedragare. Lind (1738). Grebst 1År 185 (1912).
LURERI, n.
1) (†) till I 1: spioneri. G1R 12: 207 (1539).
2) (vard.) till II: bedrägeri. Wester Reymont Bönd. 4: 69 (1924).
LURIG, adj.1 (vard.) till II: som brukar bedraga l. narra andra, illmarig; om sak: som röjer dylik egenskap. Andersson Plautus 15 (1901).
Avledn.: lurighet, r. l. f. (vard.).
Spoiler title
Spoiler content