SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1941  
LURK lur4k, i bet. 1, 3 r. l. m., i bet. 2 m.; best. -en; pl. -ar; förr äv. (i bet. 2) LURKER, m.
Ordformer
(lur(c)k (lurc) 1722 osv. lurker 17121828)
Etymologi
[fsv. lurker, kringstrykare, sv. dial. lurk, lurker, trög människa, tiggare, skälm, slyngel, tölp; jfr ä. d. lyrk, påk, äv. föraktlig benämning på person, nor. lurk, påk, stor o. klumpig person, tungt föremål, isl. lurkr, tjock käpp, färö. lurkur, knölpåk, medelstor torsk; möjl. av ir. lorg, tjock käpp. Med avs. på bet.-utvecklingen jfr BULT, sbst.1, BÄNGEL, DRÄNG, -GAFFEL, HYVEL m. fl.]
1) (†) påk, stör. Björner Fridth. 20 (1737; isl. orig.: meþ lurkum).
2) (vard.) ss. nedsättande benämning på mansperson, numera nästan bl. om grov o. obelevad mansperson, tölp, drummel, lymmel, slyngel. Spegel (1712). Skal den Lurcken understå sig at slå mina barn. Säfström Banquer. A 3 b (1753). SvD(A) 1935, nr 191, s. 7. jfr BOND-, NEGER-LURK. särsk.
a) (†) fyllbult. Biurman Brefst. 252 (1739).
b) (†) trög o. lat person, lätting, odåga. Swedberg Ordab. (1722). Schultze Ordb. 2885 (c. 1755).
3) (i vissa trakter, i skolspr.) otillåtet hjälpmedel vid översättning l. vid skriftligt prov, ”drill”, ”luns”, ”moja”. Svahn Öfversitt. 1: 382 (1898). Östergren (1932).
Avledn. (till 2, vard.): LURKAKTIG, adj. tölpaktig. SvTyHlex. (1851, 1872).
LURKAKTIGHET, r. l. f. tölpaktighet. Ahnfelt Rääf 307 (i handl. fr. 1847).
LURKIG, adj. (mindre br.) lurkaktig. Tamm AvlÄndAdj. 34 (1899).
Spoiler title
Spoiler content