SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1941  
LYSS lys4, v. dep.; pr. sg. lyss, ipf. lyddes lyd3es2, sup. (föga br.) lytts lyt4s; förr äv. LYDAS, v. dep. lydes l. lyds, lyddes, lydts; förr äv. LYAS, v. dep., pr. sg. lyas.
Ordformer
(inf. o. pr. pl. lyas Afzelius Sag. XI. 2: 46 (i handl. fr. c. 1710), Möller (1745, 1755). lydas (-es) HB 2: 302 (1597), Fatab. 1911, s. 212 (i folkvisa uppteckn. 1880). lyddas SvForns. 2: 25. lys Adlerbeth FörslSAOB (1798). lyss Sahlstedt (1773) osv. — pr. sg. lydes IErici Colerus 2: 76 (c. 1645), Fatab. 1911, s. 212 (i folkvisa uppteckn. 1880). lyds Bergius Småsak. 8: 85 (1757). lyss Nordenflycht (SVS) 2: 428 (c. 1760) osv. — imper. sg. lyss Bellman (BellmS) 1: 140 (c. 1775, 1790) osv. 2 pers. pl. lydens RA I. 4: 635 (1598). — ipf. lyddes Visb. 1: 31 (1572) osv. — sup. lydts, lytts Adlerbeth FörslSAOB (1798), Ossiannilsson Flygsk. 166 (1910), Östergren (1932))
Etymologi
[fsv. lydhas, sv. dial. lyas, lyss; deponentialbildning till LYDA, v.1 Inf. lyss är bildad till pr. sg. o. imper. lyds, lyss av lydas, jfr inf. (vard.) ids jämte idas, leds jämte ledas efter mönster av pr. sg. slåss: inf. slåss]
(numera i sht i vitter stil)
1) = LYSSNA, v.2 1. Lyss efter ngt. IErici Colerus 2: 76 (c. 1645). Han lyddes, för att upptäcka om hon dock icke på något vis skulle sofva oroligt. Almqvist Går an 83 (1839). Han satt och lyddes efter hur de gjorde upp eld i spisen (i stugan intill). Lagerlöf Kejs. 10 (1914). — särsk. bildl. Lydens inted längre äfter falske dichter och sagor. RA I. 4: 635 (1598). Han väntar och lyss och lyssnar till sina minnens röster. Hedin Transhim. 1: 634 (1909).
2) = LYSSNA, v.2 2; stundom, särsk. i imper., svårt att skilja från 1. Lyss på l. till ngn l. ngt. Forsius Fosz 169 (1621). Columbus BiblW K 1 a (1676). Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Jutas. Runeberg 2: 112 (1846). Vid hans sida / sitter hon och lyss till vindens saga. Rydberg Dikt. 1: 62 (1875, 1882). Moberg Sedebetyg 358 (1935). — särsk.
a) (föga br.) i uttr. lyss till l. vid (ett namn), lystra till (ett namn); jfr LYSSNA, v.2 2 c. En hvit falk, som lyddes till namnet Isblink. Ahrenberg StRätt 140 (1899). Hallström Sagodr. 195 (1910: vid).
b) bildl.; förr äv. övergående i bet.: iakttaga, ”se”; i uttr. lyss till l. på ngt äv. (i vitter stil) övergående i bet.: fråga efter ngt. Iag .. moste förtöffue någre dager ännu och lydes huadan wädred wil blåssa. HB 2: 302 (1597; i fråga om tvisten mellan hertig Karl o. rådet). Ej till gull, men sällhet, sällhet / All Naturens öra lyss. Tegnér (WB) 1: 184 (c. 1805). Tingens lag den lyss på ingen saga. Fröding NDikt. 19 (1894).
3) = LYSSNA, v.2 3. Här stå de falska tärnor och lyddas härpå! SvForns. 2: 25. Fy! at lyss på hvad andra tala? Stridsberg Friman 61 (1798).
4) (i sht i vitter stil, föga br.) = LYSSNA, v.2 4. Tegnér (WB) 6: 9 (1828). Bedjande talte han så, men Kronion ej lyddes till bönen. Lagerlöf HomIl. 27 (1912). Lyss till ngns råd. Cannelin (1921).
Särsk. förb.: LYSS EFTER 0 32, äv. 40. till 1: lyssna uppmärksamt. Om man lyss noga efter. Kræmer TrestafvOrd 17 (1899).
LYSS PÅ l. UPPÅ. (†) till 2: lyssna. Leopold 1: 303 (1808, 1814).
LYSS TILL 0 4. [jfr y. fsv. lydas till (HSH 14: 62 (1525))] lyssna.
1) (†) till 1. Om natten (böra de) .. hafva skiöld-vakter kring om sig, som ligga och lyas til. Richardson Krigsv. 2: 272 (1741).
2) (numera föga br.) till 2. Livin Kyrk. 75 (1781). Granqvist Öd. 29 (1910).
Ssgr: (2, 3) LYSS-VRÅ. (mera tillf.) vrå där man obemärkt kan lyssna. SvTyHlex. (1851). Östergren (1932).
(2) -ÅR. (enst., †) (läro)år varunder man företrädesvis lyssnar på andra. Tessin Bref 2: 358 (1755).
Spoiler title