publicerad: 1941
LYKTA lyk3ta2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er TullbSthm 13/6 1569 (: Bleck lyckter), Preutz Kempis 367 (1675)).
Ordformer
(lyft- 1560—c. 1600. lygt- 1631. lykt- (-cht-, -ckt-, -ct-) 1526 osv. lökt- (-cht-) 1584—1918 (: Löktegubben))
Etymologi
[fsv. lykta; liksom d. lygte, nor. lykt, av mnt. luchte (jfr fht. liuhta, t. leuchte), avledn. av forntyskt lioht, t. licht, ljus; till en ieur. rot leuk: luk, lysa (se LJUS, adj.)]
1) (vanl. för bruk utomhus l. i uthus o. d. avsett) fast l. (urspr.) flyttbart belysningsredskap vars ljuskälla (ett ljus, en liten lampa l. dyl.) är placerad i en behållare bestående av en stomme av trä l. metall med genomskinlig(a) vägg(ar) av glas, i sht förr äv. av horn, en hinna l. dyl.; äv. om vissa belysningsredskap av annat slag som till konstruktion l. utseende l. funktion likna en dylik; i sht förr ofta med tanke väsentligen på behållaren. Kulört lykta, med vägg(ar) av kulört glas l. (numera vanl.) papper o. d. (Judas) kom .. tijt, medh lyktor och blosz. Joh. 18: 3 (NT 1526). At .. (tjänarna) möta .. (husbonden) medh liws och lychto. LPetri 4Post. 37 b (1555). Går någon medh baart Liuus vthan Lychta i Skeppet, springe förste gången tree gånger Råhn. Siöart. 1685, art. 200. (Två tomtar) tröskade (på logen) vid skenet af en lykta. Rydberg Vigg 9 (1875). — jfr BIL-, CYKEL-, GAS-, GAT-, HAND-, HORN-, SIGNAL-, SKEPPS-, STALL-, STORM-, TAMBUR-, VAGNS-LYKTA m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Hwszhåld vthan Hustru, är Lychta vthan Liws. Grubb 338 (1665). När Solen skijn, så behöfwes ingen Lychta. Därs. 592.
b) (i sht i fråga om ä. förh.) fyrväs. om belysningsapparaten i en mindre fyr, fyrlykta; äv. i utvidgad anv., om fyren. Lychtan på Kullan (dvs. Kullen i Skåne). Dahlberg Dagb. 190 (1676; uppl. 1912). Linné Sk. 230 (1751). — jfr ELD-, FYR-LYKTA.
c) bildl. — särsk.
α) i uttr. leta l. söka ngt l. (vanl.) efter ngt med lykta l. lyktor l. (vanl.) med ljus och lykta (förr äv. med lykta och ljus l. lyktor och bloss) o. d., leta ivrigt l. grundligt efter ngt, på allt sätt söka finna l. nå ngt; vanl. för att beteckna att ngt är svårt l. nästan omöjligt att finna; jfr LJUS, sbst. 4 c γ. Phrygius Föret. 26 (1620). Sökia med Lychtor och blosz (efter tron). Ekman Siönödzl. 53 (1680). Mannen behöfde icke letas med lykta. Strindberg NRik. 149 (1882).
β) (i sht i vitter stil) om (l. i uttr. som betecknar) föremål som lyser (särsk. om natten); särsk. om måne l. stjärna. Kolmodin QvSp. 2: 36 (1750; om stjärna). Du lykta i Allfaders hus, / du måne med ditt bleka ljus! Tegnér (WB) 5: 10 (1822). Trögt i skumma gången rörer / Lysmask på sin bleka lykta. Gellerstedt 2Dikt. 64 (1881). Månens lykta. Gullberg FrämStad 13 (1927).
γ) (utom i bibeln numera bl. tillf.) om ngt som tjänar ss. vägledning l. rättesnöre l. ledstjärna l. till upplysning o. d. Titt ord är mina fötters lychta, och itt liws på minom wäghom. Psalt. 119: 105 (Bib. 1541). Heims Kringla, som oförnekeligen är en af de bästa lyktor vi äga til vår mörka Tids och gamla Historias uplysning. Dalin Hist. 1: Föret. 6 (1747). Topelius Vint. I. 2: 15 (1867, 1880).
δ) (†) om person som (gm sina lysande egenskaper) framstår ss. den förnämste i sin krets l. ss. en föresyn l. ledare o. d. Tu (David) skalt icke meer dragha vth medh oss j strijdh, at icke vthsleckes lychtan j Jsrael. 2Sam. 21: 17 (Bib. 1541; Bib. 1917: Israels lampa). Skiöldungarnas Lyckta hade der slåcknadt (om Hjalmars son, tronföljaren, dödats). Mörk Ad. 1: 88 (1743).
2) (†) på en byggnad (i sht kyrka) anbragt (eg. lyktformig, kapell- l. tornliknande) överbyggnad för insläppande av ljus l. frisk luft l. bl. avsedd ss. prydnad, lanternin; jfr LANTERNA 2. Tersmeden Mem. 5: 243 (1784). VMagEkonPolP 1838, nr 84.
3) (utom i a, b, c numera föga br., företrädesvis i fråga om ä. förh.) om vissa redskap l. instrument l. redskapsdelar som gm sin form likna (stommen av) en lykta. Rinman (1789; om visst trällhjul i järngjuteri). Bergqvist o. Hellberg Horrmann 87 (1881; om visst genombrutet parti av minutröret i ett ur). Ambrosiani DokumPprsbr. 378 (1923; om kransen till press i pappersbruk). — särsk.
a) (förr) jäg. förvaringsredskap för fångade, levande rapphöns, tillvärkat av väv som spänts över trägjordar. VTrolle (1770) hos Trolle-Bonde Hesselby 131. Svederus Jagt 225 (1831).
b) (i fackspr.) i brännvinsbränneri: apparat som spriten passerar o. varmed spritens styrka vid viss temperatur kan kontrolleras medelst en i en förseglad glaskupa innesluten alkoholometer o. termometer. JernkA 1833, s. 589. SFS 1908, nr 25, s. 9.
4) zool. i uttr. Aristoteles' lykta, benämning på den lyktformiga tandanordningen hos de regelbundna sjöborrarna. Thorell Zool. 2: 451 (1865).
5) [efter det nylat. släktnamnet; efter gr. λυχνίς, till λύχνος, lykta. Vissa arter av släktet ha starkt lysande blommor; somliga arter öppna sina blommor nattetid] bot. om växt av släktet Lychnis Tourn.; företrädesvis i ssgr. Jupiters Lykta. Svensson Kulturv. 170 (1893; om Lychnis Flos Jovis (Lin.) DC.). — jfr GÖK-, PRAKT-, STUDENT-, TJÄR-LYKTA m. fl.
6) hippol. på hästhuvud: bläs som sträcker sig från pannan ut på huvudets sidor över det ena l. båda ögonen. Sjöstedt Husdj. 1: 134 (1859).
Ssgr (i allm. till 1): A: LYKT-ARM, r. l. m. arm (se ARM, sbst. III 4) som uppbär en lykta. KungörLantern. 11/9 1769, s. 2. —
-BRUNN. [vid undersökningen användes en lykta som nedsänkes i röret] tekn. jämförelsevis smalt rör som går från markytan ned till avloppsledning o. möjliggör undersökning av denna, inspektionsrör, spolbrunn; jfr BRUNN 1 c. TLev. 1902, nr 42, s. 2. —
-BÄRARE, om person m.||ig., om djur m. l. r. (lykt- 1699 osv. lykte- c. 1755) [jfr t. laternenträger]
2) [vissa arter av familjen ha en framåt starkt utdragen panna, som enligt en äldre, oriktig föreställning ansågs kunna utsända ljus] entomol. insekt av familjen Fulgoridæ; i pl. äv. ss. benämning på familjen. Europeiska lyktbäraren, Pseudophana europæa Lin. Dalin (1853). 1Brehm III. 2: 171 (1876). —
-FORMIG. —
-GUBBE. (lykt- 1747 osv. lykte- 1698—1918) (i sht i folkligt spr.) irrbloss (se d. o. 1). Brobergen 63 (1698, 1708). Tegnér (WB) 5: 172 (c. 1825). —
(1 b) -HEMMAN. (lykte-) (förr) hemman vars åbo hade viss tjänstgöringsskyldighet vid Kullens fyr (i Skåne). SvÄttartal 10: 274 (1658). —
-HORN. (lykt- 1689 osv. lykte- 1569—1583) skiva av horn använd (i sht förr) i st. f. lyktglas. TullbSthm 16/6 1569. —
-LJUS, n. (lykt- 1871 osv. lykte- 1926)
-MAKARE. (lykt- 1749 osv. lykte- 1560—c. 1635) (förr) person som (yrkesmässigt) tillvärkade lyktor. TullbSthm 5/8 1560. —
-MAKERI 1004. (förr) (yrkesmässig) tillvärkning av lyktor; äv. om värkstad o. d. för dylik tillvärkning. Stiernman Com. 3: 88 (1662). —
-MAN ~man2. (lykt- 1733 osv. lykte- 1734—1881) [jfr d. lygtemand] (i sht i folkligt spr.) irrbloss; jfr -GUBBE. Dalin Arg. 1: nr 43, s. 4 (1733). Wigström Folkd. 2: 185 (1881). JmtFmT 3: 5 (1902). —
-PÅLE. (numera mindre br.) lyktstolpe. Weste (1807). Hammar (1936). särsk. [jfr fr. les aristocrates à la lanterne i refrängen av revolutionsvisan Carillon national (1790)] (i fråga om ä. förh.) med syftning på lyktstolparnas användning ss. galgar vid hängning. DA 1793, nr 39, s. 3. Akta väl din hals / För lyktpåln, Opinant! Atterbom LÖ 2: 259 (1854). —
-TÄNDARE. person anställd för skötsel (tändning, släckning m. m.) av gatlyktor. ÖfverståthEmbKungörLykttändn. 17/8 1792, § 4.
B (numera bl. folkligt i vissa trakter): LYKTE-BONDE, -BÄRARE, -GUBBE, -HEMMAN, -HORN, -LJUS, -MAKARE, -MAN, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content