SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1941  
LYRA ly3ra2, sbst.4, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[fsv. lyra; jfr t. lyra, eng. lyra, lyre, fr. lyre, lat. lyra; av gr. λύρα. — Jfr LIRA, sbst.2, LYRIK, LYRISK, LYRISM]
1) om vissa slag av stränginstrument; eg. (o. numera företrädesvis) om ett i klassisk tid användt (särsk. forngrekiskt), med knäppning medelst plektron spelat stränginstrument bestående av en resonansbotten med två (upptill utåtsvängda) med en tvärslå förenade armar o. med strängar som voro spända mellan resonansbottnen o. tvärslån; äv. om vissa stråkinstrument, dels ett under medeltiden användt, ensträngat instrument med päronformig resonansbotten, dels om ett (under de första årh. av nyare tid brukat) från Italien härstammande stråkinstrument med platt resonansbotten o. bredt gripbräde; förr äv. om lira (se LIRA, sbst.2). Spela på lyra. Knäppa på lyran. Schroderus Comenius 775 (1639). Bellman (BellmS) 3: 31 (1780). (Hermes) uppfann .. lyran, den han skänkte till Apollo. Norrmann Eschenbg 2: 40 (1818). Ibland stränga-spel hafva i Värend varit kända: hackebrädet, och lyran eller liran. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 458 (1868). Jeanson (o. Rabe) 1: 51 (1927). — jfr SKEV-, VEV-LYRA. — särsk.
a) om märke (metallmärke, broderi) i form av en stiliserad (klassisk) lyra; särsk. ss. uniformsmärke för flottans o. arméns musikkårer. TLev. 1904, nr 6, s. 1. — särsk. (i Finl.) ss. uniformsmärke i studentmössa; äv. i sådana uttr. som vinna, få, ta lyran, få lyran i mössan, bliva student. Topelius Ljungbl. 174 (1845, 1860). jfr STUDENT-LYRA.
b) (i vitter stil) bildl., om l. i uttr. som beteckna diktkonsten l. ngns skaldebegåvning l. diktning l. en skald o. d.; särsk. i sådana uttr. som stränga, stämma, nedlägga, hänga upp sin lyra. Kellgren (SVS) 2: 105 (1781). Jag sträfvar så godt jag kan både med kräckla och lyra. Tegnér (WB) 6: 544 (1830). Böttiger .. räknas med rätta nu till en af våra bästa lyror. Sturzen-Becker 1: 135 (1861). Jarl Hemmers högtidligt durstämda lyra. SvD(A) 1929, nr 347, s. 6. — jfr APOLLO-, SKALDE-LYRA. — särsk. (numera bl. tillf.) om lyrik l. lyrisk diktning l. skaldebegåvning; motsatt: epik, dramatik osv. (Medeltidens poesi) delade sig i två slag, Lyra och Epos. SvLitTidn. 1818, sp. 221. Runeberg ESkr. 1: 272 (c. 1840).
c) (i vitter stil, mera tillf.) i bildl. uttr. ss. symbol l. beteckning för musiken ss. konstart l. ngns musikaliska begåvning l. komponerande. Bauck 1MusH 185 (1862).
2) mus. i militärmusiken brukat slaginstrument bestående av en lyrformig ram i vilken äro upphängda stämda stålstavar, som anslås med en hammare. Sundén (1886).
3) astr. i sg. best., benämning på viss stjärnbild på norra stjärnhimmeln (belägen mellan stjärnbilderna Svanen o. Herkules). Luth Astr. 12 (1584). Bergstrand Astr. 39 (1925).
4) i sht zool. om den lyrformiga figur som orrhanens stjärt bildar; äv. om stjärten. TIdr. 1896, s. 168. SkogsvT 1903, s. 52.
5) benämning på växt med lyrformiga blommor; i ssgr; jfr BLOMSTER-LYRA 2.
6) om vissa mer l. mindre lyrformiga redskap l. maskindelar.
a) (i fackspr.) redskap, bestående av metalltrådar spända i en lyrformig ram, för omröring o. fördelning av ostmassan vid ystning; vanl. i ssgn OST-LYRA l. elliptiskt härför. Grotenfelt Mejerih. 157 (1881).
b) tekn. på arbetsmaskin: metallskiva med öppning l. upphöjningar o. d. i visst mönster med uppgift att styra maskinen l. viss maskindel vid bearbetande av arbetsstycke till viss form l. storlek o. d., schabloh. Almroth Karmarsch 265 (1838). HufvudkatalSonesson 1920, 1: 59.
c) (†) viss del av en överskärarsax. Dalin (1853).
Ssgr (i allm. till 1): A: LYR-ANTILOP. [jfr t. leierantilope] zool. (den i Afrika levande) antilopen Damaliscus corrigum Gilb. (med lyrformigt svängda horn). Stuxberg (o. Floderus) 2: 341 (1902).
(5) -BLOMMA, r. l. f. bot., trädg. prydnadsväxten Dielytra spectabilis DC., löjtnantshjärta. SAOL (1900). SvUppslB (1933).
-FLIKIG. [efter nylat. lyratus] (numera föga br.) bot. om blad o. d.: som är parflikig med toppfliken avsevärdt större än de mot basen i storlek successivt avtagande sidoflikarna, lyrformigt flikad. Marklin Illiger 29 (1818). Klint (1906).
-FORM. (lyr- 1871 osv. lyra- 1930) om formen av en klassisk lyra (särsk. med tanke på de upptill utåtsvängda, rättvändt resp. omvändt S-formiga armarna). Ljunggren Resa 68 (1871).
-FORMIG. jfr -FORM. Marklin Illiger 23 (1818). Lyrformigt böjda horn. LfF 1887, s. 21. särsk. (numera föga br.) bot. = -FLIKIG. Hartman Fl. XVI (1820). 2NF (1912).
-FÅGEL. [jfr t. leiervogel, eng. lyre-bird] zool. fågel av (det i Australien levande) släktet Menura Lath.; särsk. om arten Menura superba Davies; i pl. äv. om släktet Menura Lath. (familjen Menuridæ). NF 10: 374 (1886). (Stuxberg o.) Floderus 2: 583 (1903).
-HJORT. zool. (den i södra Asien levande) hjorten Rucervus eldi Guthrie (med lyrformigt svängda horn). Stuxberg (o. Floderus) 2: 116 (1901).
-KLANG. (lyr- 1844 osv. lyre- 1673) (i vitter stil) äv. bildl. Lucidor (SVS) 332 (1673). SDS 1940, nr 350, s. 6 (bildl.).
-SPEL. äv. bildl. Wieselgren SvSkL 4: 706 (1848; bildl.).
-SPELARE. (lyr- 1812 osv. lyra- 1863) JournLTh. 1812, nr 100, s. 1.
-SPELERSKA.
-TAGGAD, p. adj. (numera föga br.) bot. = -FLIKIG. Liljeblad Fl. 12 (1792). Dalin (1853).
B (utom i -GITARR numera bl. mera tillf.): LYRA-FORM, se A.
-GITARR. mus. (förr) gitarr (vanl. sexsträngad) med lyrliknande form. NF 6: 207 (1882).
-SPELARE, se A.
C (†): LYRE-KLANG, se A.
Avledn.: LYRIDER, sbst. pl. [jfr t. lyriden, pl.] astr. till 3, i pl. best.: meteorsvärm vars radiationspunkt är belägen på gränsen mellan stjärnbilderna Lyran o. Herkules. 2NF (1912).
LYRIST, m.||ig. [jfr t., eng. lyrist; efter gr. λυριστής] till 1.
1) (numera knappast br.) person som spelar på lyra. Schultze Ordb. 2909 (c. 1755). Bauck 1MusH 14 (1862).
2) (†) till 1 b: lyrisk skald, lyriker. Hjärne DagDrabbn. 88 (i handl. fr. 1804). SvLitTidn. 1818, sp. 159.
Spoiler title
Spoiler content