SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1941  
LYTE ly3te2, n. ((†) m. l. f. BtFinlH 2: 220 (1588)); best. -et; pl. -n ((†) = (LPetri 2Post. 113 b (1555), Grubb 399 (1665)); -er WijsaFoglArt. 2 (1623), RP 7: 195 (1638)).
Ordformer
(ly(y)te (-th-) 1555 osv. lytte 1560 (: lyttis both)1748)
Etymologi
[fsv. lyte, n., motsv. d. lyde, nor. lyte, isl. lýti, f., fulhet, avskyvärdhet, o. isl. lýti, n., fel, skada, klander; delvis av en fsv. motsvarighet till isl. lýti, f., o. avledn. av fsv. liuter (jfr LYTA) med urspr. bet.: fulhet osv., delvis vbalsbst. till LYTA med urspr. bet.: vanställning, skada, tadel]
1) medfödt l. förvärvat kroppsfel, vanl. av svårare art o. helt l. delvis medförande oförmåga hos hållnings-, rörelse- l. sinnesorganen att fungera normalt, kroppslig skavank; deformitet. Kroppsligt, vanställande lyte. Hava ett lyte. Vara utan lyte. Få, förr äv. taga lyte. Man tror att han får lyte av det för framtiden. BtFinlH 2: 220 (1588). För ett ringa lyte skul, wräker man intet bortt en godh Häst. Grubb 649 (1665). (Orsak till skilsmässa äro) wederstyggelige och store feel och lyten. Kyrkol. 16: 2 (1686). Eget lyte är svårt att se. Granlund Ordspr. (c. 1880). Det är mycket svårt att få reda på det antal dövstumma, som ärvt sitt lyte eller som efter födelsen förvärvat det. Holmgren ÖronSj. 78 (1925). jfr KROPPS-, TUNGO-LYTE m. fl. — särsk.
a) i vidsträcktare anv., om mindre kroppsskada, t. ex. ärr, födelsemärke o. dyl., l. om sjukdom, ovana o. d.; numera bl. (i folkligt spr. l. folkloristiskt fackspr.) om missbildning, sjukdom o. d. som ett barn anses ha fått, därför att modern under havandeskapet ”försett sig” på l. blivit skrämd av ngt. It neesligt Lyte / Af Franske Meslings Arr på Läppar, Hals och Snyte. Spegel GW 114 (1685). Hafva lyte i ansiktet, i handen af en blessur. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Medfödda fläckar eller så kallade lyten. Lovén Anv. 66 (1838). Om ett barn har fått till lyte att sagla mycket. Wigström Folkd. 2: 277 (1881).
b) i uttr. (utan) lack och lyte, utan vank och lyte o. d., se LACK, sbst.1 1, resp. VANK.
c) (numera bl. tillf.) oeg., om skada l. bristfällighet på föremål; skavank. Effter på borstugun finnas stora lyyte. Murenius AV 194 (1649). (Bevara träskon) för sprickor och andra lyten. Hedenstierna Kaleid. 78 (1884).
2) i allmännare anv., om fel, brist, ofullkomlighet, defekt; numera i sht om fel osv. i andligt l. moraliskt avseende, äv. (numera bl. tillf.) om fel l. ofullkomlighet i arbetsmetod, presterat arbete, skriftlig framställning o. d. LPetri 3Post. 26 b (1555). Thenne Stadgan wore vthan Lyte, så framt man icke hade här tilsatt om Personernas Anseende. Schroderus Os. 2: 39 (1635). Alla wore på ett bythe, ingen slapp vthan lythe. Grubb 386 (1665). Ehuruwäl detta sättet (att finna orternas distanser) är bättre än de andra, doch är det icke alldehles uthan lyte. Rålamb 4: 66 (1690). (Det) fordrades hieltesiälar, at öfvervinna tidehvarfvets lyten och fördomar. Schönberg Bref 1: 100 (1772). (Tsar Peters) glänsande egenskaper voro förenade med de svåraste sedliga lyten. Pallin NTidH 121 (1878). Ett nationellt .. lyte. Kjellén NatSaml. 81 (1902, 1906). jfr KARAKTÄRS-, NATIONAL-, SJÄLS-LYTE m. fl. — särsk. (†) i uttr. lägga l. sätta lyte på ngn l. ngt, giva ngn lyte, tillvita ngn l. ngt fel o. brister, tadla, belacka, tala illa om ngn l. ngt; äv. i uttr. lägga osv. lack och lyte, se LACK, sbst.1 1 slutet. Then andhra (anses vid giftermål) for ringha aff bÿrdh och standh, Then tridie och fierde giffues annor forackteligh lÿthe. LPetri Œc. 50 (1559). Månge bruke sinn otilbörlige mun på oss och legge oss månge lythe till. RA I. 3: 845 (1597). Somlige kunna och wäl på annars arbete .. läggia lyte och speglosor. Bureus KonStyr. A 3 a (1630). Borg Luther 1: 598 (1753: sättja lyte på).
3) [utvecklat ur 2 slutet] (†) beskyllning för fel, klander, tadel, förtal; särsk. i uttr. lack och lyte; jfr LACK, sbst.1 2. Dhe lythe som intet röra wedh ähra och heeder, dhe kunna snart vthstryckas och glömmas. Grubb 399 (1665). Fiendens lack och lyte / Giör migh alzingen fredh. Ps. 1695, 33: 3. Arkadius Pakkala 101 (1895).
Ssgr (i allm. till 1): A (†): LYT-LÖS, se B.
-MÄRKE, se C.
B: LYTE-FRI, se C.
-LÖS. (lyt- 1686. lyte- 16201898. lytes- 1631c. 1755) [jfr isl. lýtalauss]
1) (†) till 1: fri från lyte. ÅngermDomb. 12/12 1631, fol. 54 (om häst). En Lytelös Brudh. Bureus Nym. 12: 6 (1637; i bild).
2) (numera bl. tillf.) till 2: fri från fel, fullkomlig. Lyster migh weeta om j .. kunnen framdragha någen Regent .., hwilken haffwer warit lytelöösz. Phrygius Föret. 36 (1620). Ett alldeles lytelöst stycke, vare sig betraktadt som original eller icke. Fröding Grillf. 1: 19 (1898).
3) (†) till 3: obelackad. Tu, för hvilken än ey någon lyt-löös slapp, / Fördömda smädekäfft måst vitna. TRudeen Vitt. 251 (1686).
-SALVA, r. l. f. (lyte- 18911902. lytes- 1838) (förr) farm. om vissa salvor som ansågos hjälpa mot lyten. VexjöBl. 1838, nr 25, s. 3. Lindgren Läkem. (1891, 1902).
C: LYTES-BOT. [fsv. lytis bot] (förr) jur. böter för tillfogat lyte. Thå wardt han sack XX {marker} for saramålet, och vj {marker} lyt[es]boten. OPetri Tb. 260 (1529; uppl. 1929). MB 33: 1 (Lag 1734).
-ERSÄTTNING~020. (i fackspr.) statligt understöd till person med svårt lyte; äv. om invaliditetsersättning. UtrednVårdBlinda 1922, s. 117.
(1 a) -FLUNDRA. på undersidan helt l. delvis svart l. brun flundra som, om den förtäres av en havande kvinna, enl. folklig föreställning förorsakar lyte hos barnet. Wigström Folkd. 2: 277 (1881).
-FRI. (lyte- 18451930. lytes- 1853 osv.) fri från lyte. Palmblad Fornk. 2: 568 (1845).
-LÖS, se B.
-MÄRKE. (lyt- 1734, 1754. lytes- 1881)
1) (†) i uttr. giva ngn lytmärke, slå ngn så att han får lyte. Dalin Arg. 2: 310 (1734, 1754).
2) (i folkligt spr.) om födelsemärke; jfr lyte 1 a. Landsm. II. 5: 4 (1881).
-SALVA, se B.
Avledn.: LYTIG, adj. (†) till 1 c: behäftad med fel, felaktig. Forsius Min. 131 (c. 1613; om blodsten).
Spoiler title
Spoiler content