publicerad: 1945
MÄSTARE mäs3tare2, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. = ((†) mästarer Pred. 12: 11 (Bib. 1541), Rudbeck Atl. 2: 201 (1689); mästrar (möjl. äv. att hänföra till sg. mäster) Brasck FörlSon. D 4 b (1645), BoupptVäxjö 1782); äv. (utom ss. titel framför namn samt i bet. 1 a, 10 numera nästan bl. vard. l. bygdemålsfärgat) MÄSTER mäs4ter, m.||(ig.); best. -n (tillf., SymbLitt. 8 (1927)); pl. mästrar (i ä. språkpr. möjl. äv. att hänföra till sg. mästare, se ovan; numera bl. tillf. i bet. 1 a, GbgMP 1919, nr 8, s. 9).
Ordformer
(meister (meyst-) 1541—1855 (: Meistersångarne). mäst- (mest-) 1521 osv. -ar 1526—c. 1847. -are (-ere) 1526 osv. -er 1521 osv. mästre c. 1640)
Etymologi
[fsv. mæstare; jfr d. mester, isl. meistari; av mnt. meister, mēster, av fsax. mēstar; jfr mnl. (o. holl.) meester, ffris. māstere, mēster, fht. meistar (t. meister); av ffr. maistre (fr. maître); jfr feng. mæȝester (eng. master); av lat. magister (se MAGISTER)]
1) (utom i b ss. enkelt ord numera bl. i formen mäster) person som förestår ngt l. har överinseende över ngt, föreståndare; fogde; äv. allmännare: ledare, förman; utom i a, b numera bl. ngn gg (om ä. förh.) ss. titel; stundom svårt att skilja från 10. OPetri Tb. 11 (1524; uppl. 1929). En Mestare för the Nazareners partij. Apg. 24: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: huvudman). Till hvartt hospital skall förordnas en ährlig och redelig bofast man till föreståndare som ähr hospitalens mästare [eller] fougdhe. AOxenstierna 1: 352 (1624). Mäster Adam, den allmänt fruktade fogden. Topelius Fält. 2: 31 (1856; om ä. förh.). — jfr BORG-, BÄRG-, CEREMONI-, ELEFANT-, FORST-, FYR-, HOV-, JÄG-, KAPELL-, KASSÖR-, KÄLLAR-, KÖKS-, LOK-, POLIS-, RYTT-, RÄNT-, SEX-, SKATT-, SKOL-, STATIONS-, TRÄDGÅRDS-, VAKT-, ÖVER-MÄSTARE m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i d.] (i sjömansspr.) i sg. obest., äv. i best. anv., om (l. till) maskinist på handelsfartyg; tillf. äv. i pl.; jfr MASKIN-MÄSTARE. Stenfelt Skepp. 186 (1903). GbgMP 1919, nr 8, s. 9 (: Mästrarna). Hellström Storm 231 (1935).
b) om styresman l. ordförande i en orden l. ordensavdelning o. d.; utom mera tillf. (ersättande en ssg) samt i β numera bl. (i ålderdomlig stil) i uttr. herre och mästare över (förr äv. av) en orden o. d. (jfr 2, 3 b). Svea och Götha Konung .. äger altid vara Herre och Mästare af den låfvärda Seraphiner-Orden. PH 4: 2620 (1748); jfr SvStatskal. 1906, s. 468 (: öfver). jfr GILLES-, HÄR-, HÖG-, ORDENS-, PROVINSIAL-, STOR-MÄSTARE m. fl. särsk.
α) (om ä. förh.) om stormästaren för Tyska orden (i Livland) l. för Svärdsriddarorden. Mestherens swen wtaff lifflandt. G1R 2: 199 (1525). Såsom förste Mästare för .. (Svärdsriddarorden) uppträdde Vinno af Rohrbach, som 1208 mördades. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 2: 166 (1835).
β) [jfr 10] (fullt br.) inom frimureriet (jfr 10 d), om ordförande i frimurarloge, i uttr. ordförande l. styrande mästare; äv. bildl.; stundom ironiskt; jfr KORYFÉ 2. Wallencrona, som .. var styrande mästare .. inom Karlstads frimurarloge. Lilljebjörn Minn. 173 (1874). De styrande mästarne i Liberala valmansföreningen. SD(L) 1896, nr 482, s. 1. I spetsen för hvarje (frimurar-)loge står ordförande mästaren. FoU 19: 204 (1906).
2) (numera bl. i formen mästare) person som härskar l. råder l. befaller (över ngn l. ngt), härskare, herre; äv. bildl.; utom i b—d numera bl. ngn gg (i vitter stil) i uttr. herre och mästare (jfr 1 b, 3 b). Herren är wår Mestare. Jes. 33: 22 (Bib. 1541; Bib. 1917: härskare). (I Blåkulla) war .. (häxans) mester. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 450 (i handl. fr. 1618). Den obegripeligt första rörelsen .., alla orsakers driffiäder och styresman, denna verdenes Herre och Mästare. Linné Skr. 2: 293 (c. 1760). Mitt bröst häfde sig friare, .. var det derföre, att mina steg icke vidare bestämdes af någon annan mästare, än min egen vilja? Palmblad Nov. 3: 30 (1817, 1841). Där partibossarna blivit valens och folkets herrar och mästare. Östergren (1932). — särsk. i vissa uttr.
a) (†) vara sin (egen) mästare, (kunna) behärska sig, vara herre över sig själv. (Officeren) bör .. vara sin mästare uti faran. Wrangel Tact. 247 (1752). Schultze Ordb. 3085 (c. 1755: sin egen mästare).
b) vara l. göra sig till o. d. mästare ngnstädes, vara osv. herre ngnstädes; numera bl. ngn gg i sådana uttr. som vara obestridd mästare (på havet o. d.). Den som ähr mestare i feltt. OxBr. 5: 376 (1625). Grefve Kristoffer gjorde sig inom kort till mästare äfven i Skåne och på Fyen. Odhner Lb. 136 (1869). Efter slaget vid Filippinerna äro amerikanerna obestridda mästare på de hav som omge den uppgående solens land. VeckoJ 1944, nr 45, s. 14.
c) (numera mindre br.) vara l. bliva l. göra sig till o. d. mästare (förr äv. vara mästaren l. göra sig mästare l. göra ngn till mästare) över (l. av) ngt (l. ngn), äv. vara herre och mästare över (förr äv. till) ngn, vara osv. herre över ngt (l. ngn); bemästra l. behärska ngt l. (kunna) bestämma l. råda över ngt (l. ngn) resp. få l. skaffa sig herravälde över l. bemäktiga sig l. kuva ngt (l. ngn), stundom äv.: lära sig behärska ngt. Såsom .. (Jesus) är en Herre och mestare, til och offuer creaturen, så (osv.). LPetri 1Post. C 2 b (1555). Gustaf II Adolf 274 (1626: mestaren). (Han hade) gjordt sig mästare af sin hetta. Posten 1769, s. 676. En .. förlikning, som gjorde Ryssland till mästare af Krim. Adlerbeth Ant. 1: 23 (c. 1792). Vara mästare öfver sig, beherrska sig. Dalin (1853). Östergren (1932). jfr (†): En resande, som är mästare af sin tid (dvs. disponerar sin tid). MoB 5: 20 (1783).
d) (numera mindre br.) i uttr. spela (herre och) mästare, spela herre, uppträda ss. härskare l. ledare, äv.: vara l. bli herre (ngnstädes) l. ha l. få överhand, stundom äv.: segra; äv i uttr. spela mästare över ngn, härska l. befalla över ngn, förr äv.: övervinna ngn. OxBr. 6: 319 (1636). När willian spelar mäster, haar rätten föga at säya. Grubb 594 (1665). Intet kan iag thet weta ännu hwilken utaf oss skal spela mästare (dvs. segra). Peringskiöld Wilk. 288 (1715). Öfver trenne unga prester / Har re'n döden spelat mäster. Hagström Herdam. 1: 340 (i handl. fr. 1717). Den svenska flottan .. spelade mästare i Östersjön och hotade både Köbenhavn och Lübeck. Odhner Lb. 148 (1869). Han vill alltid spela (herre och) mästare. Östergren (1932).
e) [jfr fr. être maître de faire qc] (numera föga br.) i sådana uttr. som vara mästare att göra ngt, förr äv. utav att göra ngt o. d., ha i sin makt att göra ngt, förmå l. kunna göra ngt; förr äv.: det står (ngn) fritt att göra ngt. Inrikes handlande, som icke äro på lika sätt mästare utaf at reglera värdet på utländska myntet, som utländingarne sielfve det äro. Fennia XVI. 3: 43 (1761). Ni är mästare utaf at dröja (dvs. det står Er fritt att dröja). Schröderheim Fjäsk. 50 (1791). Fahlcrantz var ej mästare att aflocka den nordiska naturen dess egendomliga .. skönhet. PT 1900, nr 3 A, s. 3.
3) (utom i d numera bl. i formen mästare) [jfr motsv. anv. i fsv., mnt., t., fr. o. lat.] (utom i d, e numera bl. i ålderdomlig stil) person som ger undervisning (i ngt) l. meddelar l. bibringar kunskaper, lärare; stundom motsatt: lärjunge; äv. bildl.; numera i sht om (ärevördig) lärare i levnadskonst (o. religion), vishetslärare; förr äv. om lärare i läro- l. övningsämne (jfr d); förr äv. i uttr. mästare i (l. till) ngt, lärare l. handledare i ngt. (De) sju vise mästare, gammal folkbok i vilken huvudpersonen, en fursteson, räddas av sina sju visa lärare o. uppfostrare från att orättfärdigt berövas livet. Läryungen är ecke offuer mestaren. Mat. 10: 24 (NT 1526). Äst tu en mestare j Israel och weest icke thetta? Joh. 3: 10 (Därs.; Bib. 1917: lärare). Wijsheten som en Mestare är til alla konst. Vish. 7: 21 (Bib. 1541); jfr 5 b. I simning lär ingen Mästare på Stat vid Universiteten finnas. KrigVAH 1824, s. 40. Hon föresatte sig lära denna sång .. och bad Herman blifva hennes mästare. Knorring Ståndsp. 2: 143 (1838). Landsm. V. 6: 99 (1891). — jfr DANS-, EXERCITIE-, FÄKT-, LÄRO-, SKOL-, SKRIV-, SPRÅK-MÄSTARE m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Thz är jtt almennelighit oordspråck, Jach kan icke meer lära aff min mestare än han weet. OPetri 1Post. 130 b (1528). För konsten skal man mestaren ähra. SvOrds. A 6 b (1604). Den konsten förstår, förråder icke mästaren. Rhodin Ordspr. 26 (1807).
b) [jfr motsv. anv. i fsv., t. o. lat., ävensom av gr. διδάσκαλος, lärare, ἐπιστάτης, föreståndare, ledare, hebr. rabbi, eg.: min herre, hederstitel för judiska lärda o. religionslärare] (i sht i bibliskt spr.) närmande sig l. övergående i 2; om Jesus; äv. [efter Joh. 13: 13] i uttr. herre och mästare (jfr 1 b, 2), äv. bildl., om (i sht religiös) ledare o. auktoritet o. d. Jesu Mestar, warkwnna tigh öffuer oss. Luk. 17: 13 (NT 1526). (Jesus sade:) J kallen mich mestare och herre, och j seyen rätt, ty iach är och så. Joh. 13: 13 (Därs.). Sturzen-Becker 1: 12 (1845, 1861; om Schelling). Bergman GGud. 112 (1939).
c) i uttr. svära på mästarens ord, se SVÄRA, v.
d) (mäster) (i vissa trakter, i sht om ä. förh.) i sg. obest. (äv. i best. anv.) ss. titel för folkskollärare. Wranér Gaml. 13 (1894).
e) (fullt br. i vitter stil) med anslutning till 5, om författare, konstnär o. d., betraktad ss. ngns lärare l. förebild l. föregångsman; jfr LÄRO-MÄSTARE 3. Widegren (1788). Då .. (Stiernhielms) vän och lärjunge Samuel Columbus besökte sin vördade mästare. Geijer I. 2: 244 (1840). Schück o. Warburg 3LittH 7: 422 (1932).
4) [jfr motsv. anv. i fsv., mnt., t. o. mlat.] person som erhållit den högsta lärdomsgraden inom den filosofiska fakulteten, magister (se d. o. 1); om ä. förh. o. numera nästan bl. i sg. obest. (i formen mäster) ss. titel framför (för)-namn. G1R 1: 29 (1521). Biscop Mattz sende sin cantzeler mester Olaff Petri. OPetri Kr. 320 (c. 1540). (Jag var) En gång (1642) Facultatis Promotor, gjorde Tre och Tjugu Mästare den gången. BL 5: 7 (1668). Mäster Olofs korg. Fogelqvist Minn. 72 (1930); jfr KORG 2 f α.
5) (numera bl. i formen mästare) [jfr motsv. anv. i fsv., mnt. o. t.] person som är (överlägset) skicklig (i sin konst l. sitt yrke o. d.); i sht om framstående (l. fulländad) konstnär (som tages till förebild av andra). Först i begränsningen visar sig mästaren, se BEGRÄNSNING 2 b δ. En mestare giuter wel itt belete. Jes. 40: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: konstnär). (Porträtten äro) af de mäst berömde Mästare .. förfärdigade. Schück VittA 4: 527 (i handl. fr. 1731). Såsom förlikningsman var han .. mästaren. SvD(A) 1931, nr 98, s. 5. Spela (piano) som en mästare. VeckoJ 1944, nr 40, s. 5. — jfr GYCKEL-, KONST-, ROKOKO-, RUN(O)-, SVARTKONST-MÄSTARE m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Ingen föddes mästare. Grubb 386 (1665). När mäster kommer öfwer mäster, så fåår mäster skam. Törning 114 (1677). Genom öfning blir man mästare. Deleen Meidinger 219 (1825); jfr: Öfning gör mästaren. Schulthess (1885). Det behöfs ingen mästare till att mocka i fähuset. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i sådana uttr. som (vara l. bliva o. d.) (en) mästare i (äv. på, i sht förr äv. till) ngt (jfr 3, 6, 7) l. i (stundom äv. till) att göra ngt (förr äv. till göra ngt) o. d., äv. (i sht i vitter stil) ngts mästare, (vara osv.) skicklig l. erfaren l. hemmastadd i ngt resp. i att göra ngt; numera bl. i fråga om utomordentlig l. överlägsen skicklighet osv.; äv. (vara l. bliva o. d.) (en) mästare på (förr äv. av) fiol, piano o. d., förr äv. på koppar o. d., (vara osv.) överlägset skicklig i att spela fiol osv. resp. kunnig i att tillvärka kopparsmiden osv. Cloke mestare j naturlighe konster, sådana som man nw kallar philosophos. GlMat. 2: 1 (NT 1526); jfr 3. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 63 (1539: till). En mestare til snidha. 2Mos. 38: 23 (Bib. 1541). Han war en mester på koppar. 1Kon. 7: 14 (Därs.). Iagh .. är en mestare til at hielpa. Jes. 63: 1 (Därs.). På läflerij (dvs. kurtis) du mästar äst. Messenius Blanck. 54 (1614). Mästare af luta. Franzén Skald. 3: 364 (1829). Rostand, en verskonstens .. mästare. Levertin 11: 189 (1903). Min klasskamrat .., som .. var en mästare på fiol. NärGickSkol. 318 (1934). Maria (Stuart) hade blivit en mästare i konsten att förställa sig. Grimberg VärldH 9: 403 (1940). särsk. (numera knappast br.) i uttr. mästare i tusen konster, tusenkonstnär; förr äv. om djävulen. Dieffuulen heter, kallas och är en Mestare i tusende konster. PJGothus Luther ScrSent. F 8 b (1597). Cannelin (1921).
c) [jfr motsv. anv. i d., t. o. eng.] ss. förled i ssgr som beteckna föremål l. ämnen o. d. av särskilt utmärkt beskaffenhet (l. av ovanligt stor betydelse).
6) upphovsman; skapare; numera nästan bl. med avs. på konstvärk o. d.; förr äv. med avs. på bok o. d.: författare; särsk. i uttr. (vara l. bliva o. d.) mästare(n) till (äv. för) ngt. Diäffwulen war mestaren til thetta forbodh (mot äktenskapet). OPetri Echt. B 2 b (1528). Werket prijsar Mestaren. Syr. 9: 17 (”10”) (Bib. 1541). Mästaren för Epistelen til de Ebreer. Borg Luther 1: 440 (1753). Prisa mästaren, då du pröfvat verket. Granlund Ordspr. (c. 1880). Wrangel ByggnH 30 (1904: för). Kyrkornas konstinventarium och dess mästare. Fatab. 1919, s. 99. — jfr DIKT-, HUVUD-MÄSTARE. — särsk. (numera bl. vard.) i utvidgad anv., om person som utfört l. uträttat ngt l. har ansvaret för ngt; i sht i uttr. det skall jag bli mästare l. mäster för, det skall jag bli man för, jag ansvarar för l. skall nog se till att det blir gjort. Rudbeck Atl. 4: 101 (1702). Ett .. rykte, .. att jag skulle vara mästare för .. stölden. Knorring Torp. 2: 101 (1843). Östergren (1932).
7) [jfr motsv. anv. i t.; eg. pregnant anv. av 5] person som (i ett visst avseende) överträffar alla andra; den förnämste (i en krets o. d.); äv. i utvidgad anv., om djur, land o. d.; äv. i uttr. (vara l. bliva o. d.) mästare i ngt (jfr 3, 5 b), (vara osv.) den förnämste (den som överträffar alla andra) i ngt; äv. (bygdemålsfärgat) i uttr. vara mäster för alla, vara den främste av alla. Nächtergalen, sångarnes mästare. Linné Skr. 5: 7 (1732). Agardh (o. Ljungberg) II. 1: 113 (1854: i denna sak). Då fick du, för du vill vara en sådan kakse och mäster för alla. Bondeson MVK 49 (1894, 1903). — särsk. (mästare) [jfr eng. champion] i fråga om idrott, schack o. d.: person (l. i utvidgad anv.: lag) som uppnått det bästa resultatet (i en gren l. klass) vid av behöriga idrottsliga myndigheter resp. schackorganisationer osv. anordnad tävling l. turnering vars resultat skola anses avgörande för bedömande av vem som intill nästa tävling av dylik art skall räknas som den främste i en idrottsgren l. tävlingsklass o. d.; jfr MÄSTERSKAPS-TÄVLING. Balck Idr. 2: 620 (1887). Carlén Schacksp. 132 (1942). NFSportlex. 5: 550 (1943; äv. om lag). Svenska mästare i handboll 1944. SvDÅb. 1944, s. 237. jfr HÄCK-, HÖJDHOPPS-, SCHACK-, VÄRLDS-MÄSTARE m. fl.
8) (numera bl. i formen mästare) [jfr 2] person som vid strid l. tävlan o. d. besegrar ngn l. visar sig överlägsen ngn, (ngns) överman; numera nästan bl. i uttr. finna sin mästare (i ngn), stundom äv. erkänna ngn som sin mästare, vara ngns mästare i ngt; förr äv. i uttr. ngns mästare på ngt, ngns överman i fråga om ngt. Skack förnam, han hade funet sin mestere. Brahe Kr. 90 (c. 1585). Keyser Carl .. blef .. Påwens Mästare. Schroderus Dress. 259 (1610). På baletter fins ey min Mäster här. Brasck FörlSon. D 3 b (1645). Han är din mästare, han är dig för slug. Serenius Bb 2 a (1734). (Fransmännen) funno snart sina mästare i Engelsmännen. Ekelund NAllmH II. 1: 107 (1838). Däri är han i alla fall din mästare. Östergren (1932). Erkänna någon som sin mästare. Hammar (1936). — jfr ELEFANT-MÄSTARE.
9) [snarast utvecklat ur 5] (numera bl. tillf.) ironiskt, om person som (tycker sig vara överlägset skicklig o.) mästrar l. klandrar (ngn); mästrare, anmärkare, häcklare; äv. bildl.; jfr MÄSTRA 2 b (α). Verelius Gothr. Dedik. 3 (1664). Dhen som bygger wedh allmännewägen, han får många Mästare. Grubb 121 (1665). Gudz Domar lijda ingen Mästare. Dens. 547. Lagerlöf Saga 140 (1908).
10) [jfr motsv. anv. i fsv., mnt., t. o. fr.] om utlärd hantvärkare o. d.; i fråga om förh. under skrånas tid (t. o. m. 1846): person som efter föreskrivna prov vunnit den högsta graden inom ett skrå; i fråga om nutida förh. dels om utlärd hantvärkare som är självständig företagare, dels (i formen mäster, i allm. likställt med ett egennamn o. oftast ersättande en ssg) ss. titel för vissa hantvärkare l. för trädgårdsmästare o. d.; äv. (numera bl. vard. l. bygdemålsfärgat, i formen mäster) i utvidgad anv.: arbets- l. uppdragsgivare, principal, husbonde; stundom svårt att skilja från 1. SthmSkotteb. 3: 180 (1521). En Handelsmann, han wari Mästare eller betienter, böör i sine Reesor achta: .. At (osv.). Risingh KiöpH 115 (1669). Den som wil blifwa Mästare .. han skal i en owäldug Mästares Wärckstad, ock utan någons tilhielp, giöra det i samma Handtwärck .. brukelige Mästerstycket. PH 1: 205 (1720). Det är inte lätt ska mästarn tro. Lindwall Jakt 54 (1916; allmänt talesätt). Mästers (dvs. trädgårdsmästarens) gamla fallfärdiga kåk. Siwertz Sel. 1: 94 (1920). (Hantvärks-)Institutet .. avser att vara en yrkesutbildningsanstalt för mästare inom hantverket. HandInd. 1007 (1927). Otter Officer 322 (1930: mäster; om husbonde). jfr: De, som förr tykte, att manhaftig, mästare, kiära mor eller madame, .. voro hederlige titlar måste nu .. kallas: ädel, Herre, Fru. Hof Underr. 81 (1766). — jfr BAGAR-, BARBERAR-, FRI-, GLAS-, HANTVÄRKS-, LÅD-, MÅLAR-, SKRÄDDAR-, SKÅDE-, SMÅ-, TIMMER-MÄSTARE m. fl. — särsk.
a) bildl., i uttr. ha gått för tidigt från mästaren o. d., ss. beteckning för att ngn utövar en värksamhet o. d., innan han ännu nått tillräcklig (l. fullkomlig) skicklighet däri; jfr 3. Iag .. (måste) bekenna thet iagh förbittida är kommen från Mestaren. Spegel GW 2 (1685). Rhodin Ordspr. 67 (1807).
b) mil. om förman för hantvärkare, anställd inom krigsmakten; förr särsk. om dylik förman vid ngn av flottans stationer; jfr HANTVÄRKS-MÄSTARE 2, TYG-HANTVÄRKARE, TYG-VÄRKMÄSTARE. ReglStyrFl. 1836, s. 47 (vid flottstation). SFS 1939, s. 722.
c) [jfr 1] (förr) bärgv. förman för vissa arbetslag (l. vid viss process) vid järnbruk (under skråtiden ofta mästare i vederbörande skrå); äv. = MÄSTERMAN 5. PrivBergsbr. 1649, 4: mom. 46 (om hammarsmedsmästare). BlBergshV 18: 80 (1687; om förman vid skärvärk). LMil. 2: Föret. 2 a (1765; om mästerman). JernkA 1865, s. 271 (om mästersmed). Fatab. 1937, s. 90 (om ä. förh.). jfr HAMMARSMEDS-, RÄCKAR-, SMEDS-, SMÄLTAR-MÄSTARE m. fl.
d) (mästare) i utvidgad anv., om medlem av viss högre grad inom frimureriet. De tre första graderna (Lärling, Gesäll, Mästare) .. förekomma i alla frimuraresystem. FoU 19: 203 (1906). jfr ANDREAS-MÄSTARE.
11) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. (f)fr.; trol. eufemistiskt o. med tanke på skarprättaren ss. ”arbetsgivare” o. överordnad i förh. till bödelsdrängarna] skarprättare; bödel; numera bl. ngn gg (om ä. förh.) i sg. obest. i formen mäster ss. titel (i sht framför förnamn); jfr MÄSTERMAN 6. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 449 (i handl. fr. 1618; ss. titel). Visb. 1: 124 (c. 1620: o mester kiär). Om han hade någon factor (dvs. kommissionär), då ville han, att alle mästare i värden honom torterade. RP 12: 251 (1647). Mäster Jens, som blev rättad med egna bilan sin. Lagerkvist Böd. 14 (1933). — särsk. [jfr t. meister Hans, Peter] (†) i uttr. mäster Hans (se HANS, 1 c α α') l. Knut l. Per (jfr 12 b, c), om bödeln. Mester Knut. Arvidi 144 (1651). Mäster Pehr. Dalius FinResp. B 2 b (1684).
12) (numera bl. i formen mäster) [jfr motsv. anv. i t. o. fr.] i utvidgad anv., ss. (ironisk l. skämtsam) titel, i sht framför (värkliga l. uppdiktade) namn; äv. ss. titel för djur, (personifierade) abstrakta ting o. d. En Baccalarius allom känd, / Wällärd alt vthi begge Jure, / Han blifwer snart en Mästar Lwre. Forsius Fosz 366 (1621). (Läraren) grep .. (skolgossen) i brickan och skakade honom .. yttrande: ”Hvad har du för dig, mästare.” Strömborg Runebg 3: 114 (1889). Mäster döden. Fallström VDikt. 1: 71 (1896, 1899). Mäster Räf. Hallström GrAntw. 96 (1899). Mäster Långben. Böök ResSv. 30 (1924; om storken). — särsk.
a) i sådana uttr. som mäster (förr äv. mästare) allt i alla l. allt i allom o. d., om person som kan uträtta l. förstår sig på allt (l. litet av varje), klockarfar (som skall allting bestyra), tusenkonstnär; äv. ironiskt. Leopold 2: 249 (1795, 1815; ironiskt). MarkallN 1: 73 (1820: Mästare). Mäster Allehanda, dålig mäster. Granlund Ordspr. (c. 1880). Mäster allt i allom. LfF 1910, s. 135.
Ssgr: A: (10) MÄSTAR- l. MÄSTARE-ARBETE. (mästar- 1804—1828. mäster- 1788) [y. fsv. mästararbeidhe] (†) mästerprov. Rinman 1: 761 (1788). Heinrich (1814, 1828). —
(10) -ARVODE~020. en (hantvärks)mästares lön l. betalning; äv. bildl.; utom tillf. numera bl. (i fackspr.) om inkomst som en självständig företagare har av ett arbete i egenskap av företags- o. arbetsledare. Oscar II TalSErik 79 (1869; bildl.). HantvB I. 1: 286 (1934; i fackspr.). —
-BREV. (mästar(e)- 1651 osv. mäster- 1649 osv.) [jfr t. meisterbrief]
1) (om ä. förh., numera bl. tillf.) till 4: magisterbrev; ofta att uppfatta ss. bildl. anv. av 2. Triewald Eldmachin 3 (1734). Den kära yngling / tillbakavänder, nu en bildad man, / med mästerbrefvet och med segerkransen. Tegnér (WB) 3: 91 (1820). 3SAH 4: 142 (1889).
2) till 10: skriftligt intyg varigm ngn förklaras vara mästare (under skråtiden utfärdat av skråämbetet, numera av Sverges hantvärksorganisation). PrivBergsbr. 1649, 4: mom. 37. SFS 1940, s. 1801.
3) bildl. (jfr 1). Runius (SVS) 2: 214 (c. 1712). Mästarbref i falskhet. Kolmodin QvSp. 1: 296 (1732). Wägner Lagerlöf 2: 5 (1943). —
-BRÄNNARE, se B. —
(10) -DOTTER. (mästar(e)- 1622 osv. mäster- 1688) (numera bl. tillf.) (hantvärks)mästares dotter. Stiernman Com. 1: 797 (1622). —
(5, 7) -DRAG. (mästar- 1784 osv. mäster- 1817 osv.) [jfr t. meisterzug] mästerligt drag.
1) motsv. drag I 9; i sht bildl., om mästerlig åtgärd o. d. Af min son det var ett mästerdrag, / Att i sitt hus ta opp Tartuffe. Remmer Tart. 7 (1820).
2) motsv. drag I 26 (b), 28. Thorild Gransk. 1784, 1: 71. Flera psalmer hafva genom få mästerdrag undergått en ny skapelse. SvLitTidn. 1817, sp. 179. —
-DÖME. (mästar- 1681. mäster- 1644) (†)
1) till 2: herravälde; i uttr. erhålla mästerdömet av ngt, få herraväldet över ngt. AOxenstierna 1: 594 (1644).
(10) -ED, r. l. m. (förr) om edlig försäkran som avgavs av nyblivna fältskärsmästare (ang. plikttrohet i utövande av yrket o. d.). KFÅb. 1912, s. 57 (om förh. 1700). —
-FRÅGA, r. l. f. (mästare- 1854. mäster- 1751) [jfr t. meisterfrage (i bet. 2)] (†)
2) [jfr motsv. anv. i t.] till 5 c: viktigt l. betydelsefullt problem. Det är denna tiden en Mäster-fråga om orsaken til tufvor. Linné Sk. 7 (1751). —
(10) -FÖRENING. (förr) arbetsgivareförening. SvT 1852, nr 20, s. 2 (om eng. förh.). GHT 1895, nr 238 A, s. 3. —
-GESÄLL, -GODS, se B. —
1) till 1: lägre tjänstemannagrad vid järnvägsstaten (t. ex. stationsmästares l. lokmästares grad). SFS 1920, s. 1550.
(5) -GREPP. (mästar(e)- 1903 osv. mäster- 1905 osv.) [jfr t. meistergriff] mästerligt grepp; (prov på) mästerligt tillvägagångssätt. Söderhjelm Upps. 115 (1903). —
(5) -HAND. (mästar(e)- 1799 osv. mäster- 1803—1921) [jfr t. meisterhand] (i sht i vitter stil) i uttr. som ha avseende på en mästares värksamhet: en mästares hand; särsk. i uttr. (göra ngt) med mästarhand, mästerligt. Wulf Köppen 1: 51 (1799). Den bild af den unge Troili som Södermarks mästarhand framtrollat på duken. Eichhorn Stud. 3: 167 (1881). Norlind AMusH 626 (1921: med mästerhand). —
(10) -HANTVÄRK. (†) om hantvärk som utövades av i skrå organiserade mästare. Polhem Invent. 47 (1729). —
(10) -KALAS. (mästare- 1844 osv. mäster- 1821) (förr) jfr -kost. SC 1: 858 (1821). Wetterbergh FårGå 223 (1844). —
(1) -KAMMARE. (mästar- 1715. mäster- 1725) (†) köksmästares l. mästerkocks kammare. HovförtärSthm 1715 A, s. 1255. Därs. 1725, s. 2424. —
(10) -KASSA. (förr) jfr -låda. Begrafnings Kostnaden är godtgiord af Mästare Cassan. BoupptVäxjö 1833. —
(5, 7, 10) -KLASS. jfr klass 5; särsk. till 7 slutet. SvSchackförbÅb. 1917, s. 6. Skyttebok. 1937, s. 82. —
-KOCK, se B. —
(5) -KONST. (mästare- 1874—1885. mäster- 1826—1888) [jfr t. meisterkunst] (†) eg.: en mästares konst; om synnerligen svår l. förnäm konst; äv. om svartkonst. Thomander 3: 69 (1826; om svartkonst). Quennerstedt Agnost. 53 (1888). —
(10) -KOST. (mästar(e)- 1585 osv. mäster- 1571—1881) [fsv. mästarkoster; jfr mnt. mēsterkost] (förr) gästabud som nybliven mästare var skyldig att hålla för sina ämbetsbröder; äv. om avgift som erlades ss. ersättning för dylikt gästabud. Skråordn. 246 (1571). MeddNordM 1897, s. 88 (1656; om avgift). —
(10) -KURS. undervisningskurs (vid yrkesskola) avsedd att ge fortsatt yrkesutbildning åt självständiga yrkesutövare (hantvärkare) l. skickliga förmän l. arbetare (som ämna börja självständig värksamhet). HandtvLBl. 1905, s. 261. —
(10) -KÄPP. (mästar(e)- 1844 osv. mäster- 1913) (förr) (spatser)käpp som bars av mästare (ss. värdighetstecken). Sedan (mäster Spångren) .. hemtat sin så kallade mästarekäpp, ett spanskt rör med silfverknapp och vidhängande grof regarnstoffs. Wetterbergh FårGå 143 (1844). —
(5 c) -LUT. (mästar- 1832—1844. mäster- 1789) [efter t. meisterlauge] (†) om den mest koncentrerade (starkaste) kaustika luten som användes vid framställning av tvål l. såpa. Rinman 2: 947 (1789). Almström KemTekn. 1: 614 (1844). —
(10) -LÅDA, r. l. f. (mästar(e)- 1754 osv. mäster- 1795—1901) [jfr t. meisterlade] (förr) skråämbetes kassaskrin l. kassa. Ambrosiani SvSkråämb. 135 (i handl. fr. 1754). PT 1901, nr 101 A, s. 2 (om skrin). —
(5) -LÄRD, p. adj. (†) utomordentligt lärd, grundlärd. I stålt och modig dans var jag rätt Mästar-lärd. Kolmodin QvSp. 2: 229 (1750). —
(10) -LÖN. (mästar(e)- 1847 osv. mäster- 1677) (förr) (hantvärks)mästares arbetslön. BoupptSthm 6/11 1678, Bil. (1677). —
(10) -MÅLTID~20 l. ~02. (mästar- 1749 osv. mäster- 1677—1824) (förr) jfr -kost. BoupptSthm 16/6 1677. —
-MÄRKE.
2) till 7 slutet; i skytte: visst slags utmärkelsetecken. Skyttebok. 1935, s. 76. —
(3—7, 10) -NAMN. (mästar(e)- 1746 osv. mäster- 1729—1902) en mästares namn; särsk.
b) till 5, 6. Karlin KultM 51 (1888). Föremålen .. (i Nationalmuseum) böra .. förses med tydliga nummer och påskrifter, upptagande mästarnamnen. SFS 1921, s. 2436. —
(2, 3, 5, 7, 10) -ORD. en mästares ord l. uttalande; särsk.
c) till 5; särsk. i utvidgad anv., om ord som ger lösningen på l. utgör ”nyckeln” till ngt l. varigm ngt kan behärskas; jfr lösen-ord 3. wieselgren Samt. 73 (1872, 1880). Östergren (1932). —
-PROV, se B. —
(10) -PÄNGAR, pl. [jfr t. meistergeld] (förr) avgift som gesäll var skyldig erlägga till skråämbetet, då han blev mästare. Fatab. 1912, s. 75. —
-ROT, se B. —
(10) -RÄTT, r. l. m. (mästar(e)- 1749 osv. mäster- 1894) [jfr t. meisterrecht] (förr) mästarrättighet(er); äv. om avgift som erlades för mästarrättigheter, mästarpängar. Lind (1749; under meisterschafft). MeddNordM 1893—94, s. 9 (om avgift). —
(10) -RÄTTIGHET~200 l. ~102. (förr) rättighet att utöva en (hantvärks)mästares värksamhet; i pl. äv. om rättigheter l. privilegier som (hantvärks)mästare åtnjöto. Vinna Mästare-Rättighet. ResolStädBesvär 1723, s. D 1 a. HantvB I. 1: 384 (1934). —
(5, 6, 10) -SIGNATUR. Om konstnären hade roat sig med att sätta en venetiansk mästaresignatur i hörnet (på tavlan). LD 1908, nr 70, s. 3. —
-SKOTT, se B. —
(10) -SKYLT. (mästar(e)- 1764 osv. mäster- 1776) en (hantvärks)mästares skylt; äv. (i fråga om ä. förh.) om mindre skylt fäst vid skråämbetets välkomma (o. skänkt av i ämbetet nyinträdande mästare). BoupptVäxjö 1764. SvKulturb. 3—4: 122 (1930; på välkomma). HandHantv. Hantv. 2: 158 (1935; om nutida förh.). —
-SKYTT, -SMED, se B. —
(10) -SON. (mästar(e)- 1656 osv. mäster- 1846) (numera bl. tillf.) jfr -dotter. När een Mästare Soon will Mästare warda, skall han .. hafwa frij hälfften af omkostningarne. MeddNordM 1897, s. 89 (1656). —
-STYCKE, se B. —
(10) -STÄMPEL. (mästar(e)- 1794 osv. mäster- 1685) (förr) stämpel på hantvärksalster o. d., angivande den mästare från vars värkstad föremålet utgått. Spegel GW 245 (1685; bildl.). Ambrosiani SvSkråämb. 186 (i handl. fr. 1794). —
-SVEN, -SÅNG, -SÅNGARE, -TAG, se B. —
-TAVLA. (mästar(e)- 1827 osv. mäster- 1846)
1) (tillf.) till 5: tavla målad av en mästare; äv. bildl., om litteraturalster. Valerius 1: 171 (1827; bildl.).
2) (förr) till 10: tavla upptagande namnen på mästarna i ett skråämbete. Ambrosiani SvSkråämb. 168 (i handl. fr. 1846). —
-TIMMERMAN, se B. —
(1, 3, 5, 7, 10) -TITEL. EkonS 2: 317 (1897). särsk. (i sht idrott.) till 7 slutet. Östergren (cit. fr. 1916). —
-TJUV, se B. —
-VÄRK, se B. —
(4) -VÄSENDE. (†) om magisterpromotion (se d. o. 1). Rudbeck Bref 309 (1685). —
(10) -ÅR. (förr) om de år som en gesäll (inom vissa skrån) måste arbeta i en följd hos en o. samma mästare, innan han själv kunde vinna inträde som mästare i skråämbetet. HdlCollMed. 1691, s. 707. —
(10) -ÄMBETE~020. (mästar(e)- 1881 osv. mäster- 1607) [jfr fsv. mästara ämbete, mästerskap (se d. o. 5 a), mästargrad (se d. o. 2)] (förr) skråämbete. Stiernman Com. 1: 519 (1607). —
(10) -ÄNKA. (numera bl. tillf.) jfr -dotter. Skråordn. 1669, s. C 2 b. Mästare-Änka äge .. sin afledne Mans Verkstad at drifva, så länge hon ogift är. Hallordn. 2/4 1770, s. B 1 b. —
-ÖRT, se B.
B: MÄSTER-ARBETE, se A. —
-BREV, se A. —
(10 c) -BRÄNNARE. (mästar-) (förr) bärgv. person som förestod smältningen av koppar o. galmeja vid mässingstillvärkning. BlBergshV 18: 143 (1687). —
-DOTTER, -DRAG, se A. —
-DÖME, se A. —
(1) -FALKENERARE. (förr) föreståndare för falkoneringen vid hovjägeristaten; jfr falkenerar-mästare. Henel 1729 155 (1730). —
-FRÅGA, se A. —
(10) -GESÄLL. (mästar- 1749. mäster- 1625 osv.) [jfr t. meistergesell] (förr) om den äldste gesällen i en värkstad o. d. (som kunde företräda mästaren): värkgesäll; äv. allmännare, om utlärd o. gm invigning i gesällskapet upptagen gesäll; stundom motsatt: unggesäll; jfr -sven o. åld-gesäll. BtÅboH I. 2: 166 (1625). Lind (1749; under meistergesell). Ambrosiani SvSkråämb. 168 (i handl. fr. 1846; allmännare). —
(5 c) -GODS. (mästar- 1807. mäster- 1804) (†) = -gut. Wikforss (1804; under meistergut). Möller (1807). —
-GREPP, se A. —
(5 c) -GUT. [efter t. meistergut] (†) tekn. massa (bl. a. innehållande bly- o. tennoxid), använd för vitglasering av lervaror, ”vitbly”; jfr bly-glasyr. Rinman (1789). Nemnich Waarenlex. 99 (1797). —
-HAND, se A. —
-KALAS, -KAMMARE, se A. —
(5) -KAST. mästerligt kast; i sht förr äv. bildl., om (ngns förnämsta) stordåd o. d.; förr äv. i det bildl. uttr. strida om bästa mästerkast, strida om övertaget. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668: strijda). TRudeen Vitt. 152 (1696; bildl.). —
(5) -KATT(EN). benämning på en katt som är huvudfiguren i en folksaga (”Mästerkatten i stövlar”) o. som gm list vinner stora framgångar för sin herre o. sig själv. En öfver måttan ganska rolig Saga, Om Mäster-Katten .. i Stöflor. (1786; broschyrtitel). —
(5) -KLOK. (†) (ironiskt l. klandrande) överklok, självklok, förnumstig; jfr mästare 9, klok 1 d. Palmfelt Vitt. 375 (c. 1740). Topelius Ljung 152 (1874, 1889). —
(10) -KNEKT. [jfr t. meisterknecht, mnt. mēsterknecht, (mäster)gesäll] (förr) om mästergesäll anställd vid sjökrigsmakten. BoupptSthm 1/4 1668, Bil. —
(5) -KNEP. (numera bl. tillf.) utomordentligt listigt (o. väl utfört) knep. Envallsson FarlFörtr. 46 (1794). —
-KOCK. (mästar- 1539. mäster- 1590 osv.) [fsv. mästarkokker]
1) (om ä. förh.; jfr dock slutet) till 1 (o. 10): kock som förestod (köket o.) matlagningen vid ett hov l. i ett större hus; äv. allmännare, om kock i överordnad ställning; äv. om fullt utlärd kock (som höll värdshus o. d.). VaruhusR 1539, s. 98 b. Linc. (1640; under archimagirus). Värdshuset Cronan, som hålles af Mäster-Kocken och Tracteuren Orm. PT 1758, nr 31, s. 4. Topelius Fält. 4: 572 (1864; om ä. förh.). särsk. (arkaiserande l. skämts.) om nutida förh.: föreståndare för köket i en större restaurang, köksmästare (se d. o. 2); stundom med anslutning till 2. Siwertz Varuh. 119 (1926).
-KONST, -KOST, se A. —
-KÄPP, se A. —
-KÖTT. [sannol. bildat till mäster- i mäster-rot 1 (mästerroten användes tidigt ss. ersättning för dyvelsträck), möjl. med (folketymologisk) anslutning till mästare 11; de sämre sorterna av dyvelsträck likna till färg o. konsistens köttslamsor; jfr Lindgren Läkem. 72 (1918), Gentz Lindgren 118 (1929)] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) dyvelsträck. Lindgren Läkem. (1891, 1902).
Ssg: mästerkötts-droppar, pl. (-kött- 1891. -kötts- 1902 osv.) (numera bl. bygdemålsfärgat) dyvelsträcksdroppar. Lindgren Läkem. (1891). Därs. 72 (1918). —
(1, 3) -LEKTIE. [jfr d. mesterlektie; eg.: ”mästarens” (dvs. rektorns) klass; jfr d. lektie, skolklass, o. lektion 7] (†) den högsta klassen i en latinskola; jfr -läxa. Cavallin Herdam. 3: 98 (1856; om förh. i Malmö 1701). —
(5) -LOTS. kronolots som efter längre tids tjänstgöring, i allm. minst 15 år, gm särskild utnämning erhållit denna titel. ReglLotsv. 1820, s. 19. SFS 1923, s. 781. —
-LUT, -LÅDA, se A. —
-LÖN, se A. —
-MAN, se d. o. —
(4) -MÅL. [jfr d. mesterkost] (†) om festmåltid efter magisterpromotion? At Pallas älskare för flijt med Heeder spijsas / .. Aff dhetta Mästermåhl nu kan tilfyllest wijsas. SkrVSocLd 20: 10 (1688). —
-MÅLTID, -NAMN, se A. —
(7) -POTT. (förr) pott vartill de deltagande satsade vid avslutning av ett kägelparti (se d. o. 2) o. som tillföll den som med de följande tio slagen uppnådde den högsta poängsumman. Balck Idr. 1: 484 (1886). —
(10) -PROV. (mästar(e)- 1732 osv. mäster- 1790 osv.) [jfr mnt. mēsterprove] prov för utfående av mästarbrev; äv. konkret: mästerstycke (se d. o. 3); äv. bildl., om utomordentligt svårt prov l. om handling l. alster som visar l. är resultat av mästerlig skicklighet; äv. i uttr. mästerprov av l. i l. på ngt. Kolmodin QvSp. 1: 665 (1732). Mästerprofvet i stångjernssmidet. Åkerman Stångj. 13 (1839). Atterbom Minnest. 2: 191 (1853: af). 3SAH 24: 394 (1910: på). Form 1934, s. 177 (konkret). SvUppslB 19: 592 (1934; om nutida förh.). —
(5 c) -ROT. (mästar(e)- 1650—1872. mäster- 1623 osv.)
1) [jfr t. meisterwurz, ävensom -ört] bot. o. farm. (roten av) växten Imperatoria ostruthium Lin., som förr ansågs ss. ett universalläkemedel; äv. ss. ämnesnamn; äv. om släktet Imperatoria Lin. L. Paulinus Gothus Pest. 82 b (1623; i läkemedel mot pest). ApotT 1698, s. 64 (om roten). Hartman ExcFl. 39 (1846; om släktet). SFS 1917, s. 2332 (ss. ämnesnamn).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) växten Laserpitium latifolium Lin., spenört; förr äv. med medicinell anv. Dahlman Reddej. 127 (1743; med medicinell anv.). BotN 1891, s. 110.
3) [jfr motsv. anv. i t.] (†) bot. (det bl. a. i Mellaneuropa förekommande) växtsläktet Astrantia Tourn., av vars arter rötterna förr användes inom medicinen. HbTrädg. 6: 29 (1876; ss. prydnadsväxt).
Ssg (till -rot 1): mästerrots-pulver. [jfr t. meisterwurzpulver] (förr) HushBibl. 1755, s. 215 (mot boskapspest). —
(5, 7) -RYTTARE. (numera bl. tillf.) utomordentligt skicklig ryttare (förr äv. cyklist); förr äv. om segrare i mästerskapstävling på cykel. GHT 1896, nr 290 C, s. 3 (om cyklist). IdrFinl. 3: 12 (1906; om segrare i mästerskapstävling på cykel). —
(10 c) -RÄCKARE. (förr) bärgv. vid vallonsmide: ledare av arbetslag vid en räckhärd. Rinman 1: 774 (1788). —
-RÄTT, se A. —
(1) -SCHÄFER. [jfr t. meisterschäfer] (†) föreståndare för undervisningen i fårskötsel vid ett schäferi. Linné Vg. 59 (1747). Nyrén Charakt. 52 (c. 1765). —
(5, 10) -SKOMAKARE~0200. särsk. (†) till 10: skomakarmästare. Skråordn. 39 (1616). Meurman (1847). —
(5) -SKOTT. (mästar- 1858. mäster- 1885 osv.) [jfr t. meisterschuss] jfr -kast. Cygnæus 2: 198 (1858). —
(10) -SKRUBB. (†) litet, avbalkat rum i värkstad o. d. i vilket mästaren arbetade. Envallsson Kopparsl. 49 (1781). —
(10) -SKRUD. [sannol. ombildning av fsv. mästarskyrdh, mästerprov i tillskärning; jfr skörd] (†) om skräddares mästerstycke (se d. o. 3). NoraskogArk. 5: 482 (c. 1670). —
(5, 10) -SKRÄDDARE. särsk. (†) till 10: skräddarmästare. KlädkamRSthm 1560 D, s. 41 b. Meurman (1847). —
-SKYLT, se A. —
(5, 7) -SKYTT. (mästar- 1824. mäster- c. 1755 osv.) [jfr t. meisterschütze] utomordentligt skicklig skytt; äv.: skytt som segrat i mästerskapstävling. Schultze Ordb. 4309 (c. 1755). Årets mästerskytt blev efter en spännande skjutning B. E. Gardell. DN(A) 1933, nr 260, s. 17. —
-SMED. (mästar- c. 1820. mäster- 1637 osv.)
1) till 5, 7: utomordentligt skicklig smed resp. pregnant: smed som överträffar alla andra i skicklighet. Stiernstolpe ESkr. 120 (c. 1820). 2NF 26: 16 (1917; pregnant).
2) (förr) till 10: fullt utlärd smed (som drev egen rörelse o. var mästare i smedernas skrå); särsk. (bärgv.) om mästare i hammarsmedernas skrå l. ledare för arbetslag vid hammarsmedja; jfr mästare 10 c, hammarsmeds-mästare. Bergv. 1: 87 (1637; om hammarsmedsmästare). Fürst Florman 35 (i handl. fr. 1814; om fullt utlärd smed). Wærn-Bugge Bruksb. 19 (1925; om ä. förh.). särsk. (†) = mästerman 5. Lagerbring 1Hist. 3: 569 (1776). —
(10 c) -SMÄLTARE. (förr) bärgv. ledare för arbetslag vid en smälthärd; jfr -räckare. Bergv. 1: 229 (1664). —
-SON, se A. —
-SPEL. [jfr t. meisterspiel]
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (†) spelt. till 7: sista spelet l. omgången vid ett spelparti (eg.: som avgör vem som blir segraren); jfr borup. Möller (1785; under meisterspiel). WoJ (1891). —
(5, 7) -SPELMAN~20 l. ~02. utomordentligt skicklig spelman; äv.: spelman som segrat vid spelmanstävlan. Karlfeldt FridVis. 8 (1898). —
(5) -STRECK. [jfr t. meisterstreich] (†) utomordentligt listigt (o. väl utfört) spratt; äv.: lyckträff. Serenius (1734; under hit, sbst.). (Rübezahl) rustade sig till att utföra sitt mästerstreck. LfF 1857, s. 353. —
-STYCKE. (mästar(e)- 1585—1855. mäster- c. 1540 osv.) [jfr d. mesterstykke, mnt. mēsterstucke, t. meisterstück]
1) till 5: mästervärk (i sht om konstvärk); stundom pregnant: arbete l. alster o. d. som överträffar alla andra (i sitt slag l. av sin upphovsman) (jfr mästare 7); äv. bildl.; i sht förr äv. i uttr. naturens mästerstycke o. d., ofta om människa (i sht kvinna); äv. i utvidgad anv., om handling o. d. som visar prov på mästerlig skicklighet; stundom äv. ironiskt; äv. i uttr. mästerstycke av l. i, förr äv. till (att göra) ngt; stundom att uppfatta ss. bildl. anv. av 3. Kroppen .. är så .. samansatt, at man må see ther jtt Gudz mesterstycke. OPetri MenSkap. 9 (c. 1540). Mesterstycken til at bedrijfwa Laster och Skam. Schroderus Os. 1: 332 (1635). Naturens Mästerstycke, / Svanhvita. Wrangel Tor. 33 (1738). Ett mästerstycke af dumhet. Tegnér (WB) 1: 359 (1807; om en militär åtgärd). Ett mästerstycke i ingeniörskonst. Hedin GmPers. 5 (1887; om en väg). NF 19: 606 (1895; pregnant). Almquist VärldH 8: 176 (1938).
2) [jfr motsv. anv. i d.] (†) till 5 c: huvudstycke (se d. o. 5 b). Swedberg Cat. 361 (1709). Därs. 364.
3) (förr) till 10: arbete som utförts l. föremål som förfärdigats ss. mästerprov; ofta i uttr. göra (förr äv. bevisa) sitt mästerstycke. Stiernman Com. 1: 263 (1576: bewist). PrivBergsbr. 1649, 4: mom. 46 (: giöra). Lährespåån är intet mästerstyckie. Grubb 488 (1665).
Ssgr (till -stycke 3, förr): mästerstycke- l. mästerstycks-ritning. ritning till möbel o. d. som skulle förfärdigas ss. mästerstycke. Fatab. 1925, s. 145.
-STÄMPEL, se A. —
(10) -SVARVARE. (förr) svarvarmästare (tillhörande artilleristaten). Holmberg Artill. 4: 194 (1886; efter handl. fr. 1625). —
(10) -SVEN. (mästar(e)- 1539—1881. mäster- 1544 osv.) [fsv. mästarsven] (förr) gesäll; mästergesäll. VaruhusR 1539, s. 98 b. Ambrosiani SvSkråämb. 10 (1920; om mästergesäll). särsk. bärgv. till 10 c: arbetare som stod närmast under mästaren l. var i mästarens ställe i ett arbetslag (under skrånas tid gesäll i vederbörande skrå). Bergv. 1: 87 (1637).
Ssgr: mästersvens-brev. (förr) bärgv. skriftligt intyg varigm ngn förklarades vara mästersven. Rinman 1: 825 (1788).
-prov. (förr) bärgv. prov som avlades av smeddräng o. d., för att han skulle bli förklarad för mästersven. Bergv. 2: 664 (1754).
-stycke. (förr) bärgv. arbete som utförts l. föremål som förfärdigats ss. mästersvensprov. Bergv. 2: 641 (1753). —
(5) -SY. (†) sy (ngt) på ett mästerligt sätt. Och tärnan drager på sin silkessydda särk, / Som femton jungfrur ha mästersytt sitt verk. SvForns. 2: 325. —
(1) -SÅGARE. (†) förman för sågare (vid artilleristaten); jfr sågar-hövitsman, såg-mästare. KlädkamRSthm 1586 A, s. 63 a. —
(5) -SÅNG. (mästar- 1835—1887. mäster- 1887 osv.) [fsv. mästarsanger; jfr mht. meistersanc, t. meister(ge)sang]
1) (i vitter stil) mästerlig diktning (poesi); äv. konkret, om mästerlig dikt l. diktcykel. Böttiger 6: 364 (1847; om Frithiofs saga). Snoilsky 3: 192 (1883; om diktning).
2) [efter motsv. anv. i t.] litt.-hist. benämning på den didaktiska lyrik som under 1300-, 1400- o. 1500-talen i skråmässiga former odlades i Tyskland (i sht av städernas hantvärkare); äv. om enskild dikt av mästersångare. Bagge Wendt 155 (1835). Valentin Musikh. 1: 104 (1900; om dikt). —
(5) -SÅNGARE, i bet. 1 o. 2 m., i bet. 3 m. l. r. (mästar- (i bet. 1 o. 2) 1811—1893. mäster- 1771 osv.) [jfr t. meistersänger, meistersinger]
1) (i vitter stil) mästerlig sångare l. diktare; äv. om sångfågel (jfr 3). Nordforss (1805). Leopold 2: 384 (1815; om näktergal).
2) [efter motsv. anv. i t.] litt.-hist. benämning på de (borgerliga) skalder som under 1300-, 1400- o. 1500-talen i Tyskland ägnade sig åt mästersång. Weise 2: 212 (1771). Mästersångarne i Nürnberg. Komisk opera i 3 akter af Richard Wagner. DN 1887, nr 6770 B, s. 4 [efter t. die meistersinger von Nürnberg].
3) [efter motsv. anv. i t.] zool. den bl. a. i Sydeuropa levande sångfågeln Sylvia hortensis Gmel. 1Brehm 2: 111 (1875).
Ssgr (till -sångare 2; om ä. förh. i Tyskland): mästersångar-skola, r. l. f. jfr -sångar-skrå. 2NF 32: 238 (1921).
-skrå. skråmässigt organiserad sammanslutning (av hantvärkare) med syfte att odla mästersång. Atterbom Minn. 193 (1817). —
(5) -TAG. (mästar- 1891 osv. mäster- 1847 osv.) (numera bl. tillf.) mästerligt tag l. grepp; i sht förr äv. allmännare, = mästar-drag 1. Runeberg ESkr. 2: 58 (c. 1850; allmännare). Fallström VDikt. 2: 331 (1891, 1899). särsk. (mäster-) [jfr fr. tour de maître] (†) med. om metod för katetrisering varvid kateterns handtag först sänkes mellan patientens lår o. sedan med en halvcirkelformig rörelse föres mot underlivet. Svalin Ordl. (1847). —
(5 c) -TAPP. tekn. gängtapp avsedd för skärning av gängback, backskärare. PriskatalSonesson 1895, s. 28. —
-TAVLA, se A. —
(10) -TIMMERMAN. (mästare- 1667. mäster- 1543 (: mesth(er))) (†) mästare inom timmermännens skrå, timmermästare. SkeppsgR 1543. Stiernman Com. 3: 491 (1667). —
(5, 7) -TJUV. (mästar- 1731—1753. mäster- 1825 osv.) [jfr t. meisterdieb] utomordentligt skicklig tjuv; stortjuv; äv.: tjuv som överträffar alla andra. Lagerström Gir. 13 (1731). Du, Vibennius, mästertjuf bland alle / badstutjufvar. Janzon Cat. 1: 18 (1889). Levander Brottsl. 24 (1933).
-TJÄNARE. (†)
1) till 1 (o. 5); om förvaltare l. inspektor. Oldendorp 1: 354 (1786; t. orig.: des Meisterknechts).
2) till 5; i uttr. mästertjänare i tusen konster, om tjänare som är tusenkonstnär; jfr mästare 5 b slutet. Raimundius HistLiturg. 99 (1638). —
(5, 7, 10) -VÄRK, n. (mästar(e)- 1772—1888. mäster- 1686 osv.) [jfr fsv. mästarverk, mästerstycke (se d. o. 3); jfr äv. mnt. mēsterwerk (med samma bet.), t. meisterwerk] en mästares värk; arbete l. alster (i sht konstvärk) som visar prov på l. är resultat av mästerlig skicklighet; fullödigt (o. förebildligt) (konst)värk; stundom äv. pregnant, om ngns bästa värk; äv. bildl.; stundom äv. ironiskt; äv. i uttr. mästervärk av l. i ngt. Ett klassiskt mästervärk. Världslitteraturens mästervärk. Vultejus Post. L 4 a (1686). Natur! Dit mästervärk är dock et moders-hjärta. Lidner (SVS) 1: 297 (1781). Runeberg 5: 230 (1863: af). Estlander KonstH 25 (1867: i). De mästerverk som lekande barn stapla upp av dominobrickor. Böök ResSv. 88 (1924). NoK 83: 70 (1927; pregnant). —
-ÄMBETE, se A. —
(5 c) -ÖRT. (mästar(e)- 1638—1816. mäster- 1628—1905) (†)
1) [jfr t. meisterwurz, ävensom nylat. magistrantia] bot. växten Imperatoria ostruthium Lin., mästerrot; äv. koll. l. ss. ämnesnamn; äv. om släktet Imperatoria Lin. Månsson Ört. 198 (1628; med medicinell anv.). Egerin Kokb. 276 (1733; ss. ämnesnamn). Liljeblad Fl. 108 (1792; om släktet). Kindberg SvNamn 17 (1905).
2) [jfr motsv. anv. i t.] växt av släktena Angelica Lin. l. Archangelica Hoffm. (l. Laserpitium Tourn.); jfr angelika. Linc. (1640; under magudaris).
Ssg (till -ört 1): mästerört(s)-rot. (-ört- 1698—1755. -örts- 1628—1717) (†) äv. ss. ämnesnamn. Månsson Ört. 198 (1628; med medicinell anv.). HushBibl. 1755, s. 218 (ss. ämnesnamn).
MÄSTARINNA1032, förr äv. MÄSTERINNA l. MÄSTERIN, f. (mesterin 1621 (rimmande med Rijn). mästarinna (mestar-) 1582 osv. mästerinna (mest-, -err-, -inne) 1560—1769. mästrinna 1766 (: Håfmästrinnan)) [fsv. mästarinna; jfr d. mesterinde (fd. mesterinne), mnt. mēsterinne, t. meisterin, ävensom fr. maîtresse, lat. magistra] kvinnlig mästare.
1) (†) till (1 o.) 2 härskarinna; ledarinna; äv. bildl.; äv. i uttr. (vara l. bliva o. d.) mästarinna över (l. av) ngt (l. ngn); jfr mästare 2 c. Lijkheeten (dvs. billigheten), som är all skriffuin Lags Mesterinna. Schroderus Waldt 44 (1616). Then Romerske Kyrkian är alle Församlingars Modher och Mästerinna. Schroderus Os. 2: 688 (1635). Dalin Hist. 2: 469 (1750: öfver). Jakobs fixa idé om mig som mästarinna af hemlig vetenskap. Bremer GVerld. 4: 164 (1861). särsk. [jfr motsv. anv. i (ä.) fr.] om ngns älskade l. älskarinna; jfr härskarinna 2 slutet. Dalin Arg. 1: 81 (1733, 1754).
2) till 3: lärarinna; guvernant; handledarinna; numera bl. ngn gg arkaiserande, i uttr. mästarinna för ngn, om kvinna betraktad ss. ngns förebild l. föredöme (jfr mästare 3 e); förr äv. i (det bildl.) uttr. mästarinna till ngt (jfr 4), (kvinnlig) vägledare i ngt. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 453 (i handl. fr. 1618). Förfarenheteen är en Mästerinna til all ting. Forsius Fosz 1Föret. 1 (1621). Mästarinna för förnäma barn. Serenius Z 4 b (1734). Gudaföderskan Maria kunde (enl. den heliga Birgittas mening) vara moder och mästarinna för alla. KyrkohÅ 1940, s. 287.
3) till 5: kvinna som är (överlägset) skicklig (i sin konst l. sitt yrke o. d.); ofta i uttr. mästarinna i ngt l. i (förr äv. till) att göra ngt (förr äv. i göra ngt), äv. (i sht i vitter stil) ngts mästarinna; äv. i uttr. mästarinna på fiol o. d. (jfr mästare 5 b); förr äv. ironiskt, om kvacksalverska. Svart Ähr. 55 (1560: til at plåga). Posten 1769, s. 570 (om kvacksalverskor). Mästarinna .. i rita. Dalin (1853). Hon är mästarinna på violin. PT 1904, nr 127 A, s. 3. HågkLivsintr. 11: 215 (1930: i att författa). Koloraturens mästarinna. SvD(A) 1930, nr 14, s. 3.
4) (†) till 6; om kvinna som är upphovsman (till ngt), författarinna o. d.; äv. bildl., om naturen o. d.; äv. i uttr. mästarinna till l. för ngt (jfr 2), upphov(sman) till l. mästare för ngt. PErici Musæus 4: 94 b (1582; bildl.); jfr 1. Naturen, som är een Mästerinne til alle vnderlige werck. Chesnecopherus Skäl Ff 1 a (1607). Brenner Dikt. 2: 27 (1721; om författarinna). Det nybryggda ölet, som Susanna varit mästarinna för. Bremer Strid 39 (1840).
5) till 7 slutet; särsk. (idrott.): kvinna som segrat (i en idrotts- l. tävlingsgren) vid en mästerskapstävling. Mästarinna på 1 mil. UNT 1922, nr 8030, s. 1. jfr sim-, tennis-, världs-mästarinna m. fl.
6) (†) till 8: kvinna som är överlägsen ngn (annan) i skicklighet o. d., överman. Fast i denna konst (dvs. konsten att tiga) ej oförfaren, / Jag vördar dock i Dig min mästarinna. Atterbom LÖ 2: 176 (1827).
7) (numera bl. ngn gg, om ä. förh.) till 10.
a) fullt utlärd kvinnlig yrkesidkare (som kunde antaga lärflickor). Möller 1: 109 (1745). Nyrén Charakt. 45 (c. 1765; om spinnerska). Förbundet 1913, nr 9, s. 2 (om ä. tyska förh.).
MÄSTERAKTIG, äv. MÄSTARAKTIG, adj. (mästar- 1749. mäster- 1738—1755) [jfr t. meisterhaft] (†) (självtaget) myndig l. befallande l. mästrande; jfr mästare 9. Lind (1738). Möller (1745, 1755). —
MÄSTERERA, v., -ing. (†)
1) till 3: mästra (se d. o. 2 b (α)); ss. enkelt ord anträffat bl. ss. vbalsbst. -ing, konkretare om klandrande uttalande. StraffOrdh och Mästereringar. RelCur. 382 (1682). jfr o-mästererad.
MÄSTERI, n. [jfr mnl. meesterie (holl. meesterij), (ä.) t. meisterei, ävensom ffr. maistrie] (†) till (1 o.) 2; = mästerskap 1. Schroderus Dict. 78 (c. 1635). —
MÄSTERLIG, se d. o. —
MÄSTERSKA, f. [fsv. mästirska, härskarinna, lärarinna; jfr d. mesterske, mnt. mēstersche] (†) i uttr. mästerska till ngt, (kvinnlig) vägledare l. lärare i ngt; anträffat bl. bildl.; jfr mästarinna 2, mästare 3. Wijsheten som mesterskan är til all kunst. SalWijsh. 7: 22 (öv. 1536). —
MÄSTERSKAP, se d. o. —
MÄSTRA, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content