publicerad: 1945
Ordformer
(maal 1524. moell 1561. måell 1561. mål (-hå-, -åå-) 1526 osv. måll 1529—1660. mååll 1685)
Etymologi
[fsv. mal; jfr d. maal, isl. mál, tal, talförmåga, språk, got. maþl, församling, torg, fsax. o. fht. mahal, församling, rättegång, tal, t. mahl, rättegång, feng. mæðel, sammankomst, tal m. m., o. mǽl, tal, strid; av ett germ. maþla-, sannol. besläktat med MOT, sbst.2, o. MÖTA o. med en urspr. bet. ”folkförsamling”, varav ”församlingsplats”, ”rättegång”, ”talande”, ”tal”. — Jfr MÅLSTAD, MÄLA, v.2, ävensom BÅNGMÅL]
1) (numera bl. i vissa uttr., se slutet) talande; tal. Tempeus Messenius 108 (1612). Åthskillige .. språk, dem han så till skrijfuande som måål är mechtig. HSH 38: 312 (1636). (Dygden) förer sådant mål. SColumbus Vitt. 91 (c. 1670). (Borgmästaren stod stum) men erkebiskopen kallade honom snart till mål igen medelst en torr hostning. Strindberg SvÖ 1: 372 (1883). — särsk. (rörande bruklighet se resp. verb) i uttr. som innebära att ngn är osäker i sitt tal l. oviss i sitt påstående l. att ngn talar sluddrigt l. otydligt o. d.; i sådana uttr. som sväva, draga (se DRAGA, v. I 21 c α), häfta (se HÄFTA, v. II 2 a β), lalla (se LALLA, v.1 4), sluddra, stappla på målet (förr äv. stappla med målet); äv. bildl.; stundom (i sht i uttr. darra på målet) med anknytning till 3. Stapla medh målet eller stamma. Linc. (1640; under balbucinor). Ofta darrade han på målet af rörelse. De Geer Minn. 2: 62 (1892). Vetenskapen sväfvar också en smula på målet beträffande (osv.). Quennerstedt LifvVäg. 4 (1906). Fabrikör Berggren (drabbades) av en hjärnblödning ... En tid sluddrade han .. en smula på målet. Hellström Malmros 47 (1931).
2) talförmåga; numera bl. (i mer l. mindre bildl. anv.) i vissa uttr., ss. mista målet, bli ”stum” (av bestörtning, häpnad o. d.), (inte) ha mål i mun(nen) (ngt vard.), (icke) kunna yttra sig (i sht för att svara på en fråga). (Gud) gaff .. (människorna) förnufft, måål (osv.). Syr. 17: 5 (öv. 1536; Apokr. 1921: tunga). Icke fattades honom (dvs. Kristus inför Pilatus) heller mål .. til at swara för sigh. LPetri ChrPina b 5 b (1572). Lilium Convallium... (Extrakt därav är) godt för Wahnmächtighet, förtagit Måål (m. m.). IErici Colerus 1: 206 (c. 1645). Den Stumma gaff Jag Mål, den Döfwa Örats bruk. SkrVSocLd 20: 147 (c. 1690). Sådane döfstumma, .. hvilka .. mistat målet på samma gång som hörseln. LfF 1863, s. 34. Hon fick inte mål i mun på en stund. HågkLivsintr. 11: 203 (1930).
3) sätt att tala; målföre; röst, stämma; utom i arkaiserande stil numera nästan bl. i uttr. vara l. bli grov i målet, ha resp. få en grov röst. Iagh haffuer itt tungt måål. 2Mos. 4: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: trögt målföre). The Athenienser lastade Simonidem, at han hade för högt måål. Phrygius Föret. 37 (1620). Mirtillo swarade med stilla Måhl och Mod. Dahlstierna (SVS) 374 (c. 1696). (Fråga:) Om vitnet kiände måhlet på den som skreek. VRP 12/3 1722. (Han) förställer målet. Envallsson Bob. 56 (1788). Man bör inte döma man efter mål. SvOrdspråksb. 59 (1865). (De) skrattade .. så att målet svek dem. Heidenstam Svensk. 1: 172 (1908). Han hade blivit grövre både i kroppen och målet. Siwertz Sel. 1: 73 (1920).
4) (numera bl. ngn gg i vitter stil; se dock a, b) språk, tungomål; stundom med särskild tanke på det talade språket. G1R 1: 261 (1524). Thet nyia testamentzens böker på Swenskt måål. FörsprNT 4 a (1526). (Två ryssar som sänts) hiit in i rigit till att läre swenskt mål och scriffue och läse på swenske. SvTr. 4: 189 (1539). (Ryssarna) kalla .. (nämnda) fisk på theras måål Seldi. Petreius Beskr. 3: 9 (1615). Vara til, eller kunna vara til, det är det samma, som på Philosophiskt måhl heter värckeligit och möijeligit. Triewald Förel. 1: 26 (1735). Det sägs han (dvs. K. XIV J.) ofta dundrat / på mål som få förstått. Karlfeldt Hösth. 59 (1927). Vi ha .. (i det fornsvenska legendariet) de första alstren av en andlig diktning på svenskt mål. SvKyrkH 2: 157 (1941). — jfr ASA-, BORGAR-, DVÄRGA-, FOSTER-, HUVUD-, MODERS-, TUNGO-MÅL m. fl. — särsk. språkv.
a) (fullt br.) dialekt, landsmål (se d. o. 2). Linné Sk. 277 (1751). De svenska dialekterna inom Sverge kunna indelas (på följande sätt): 1. norrländska mål; 2. sveamål (osv.). Flodström SvFolk 196 (1918). Västerb. 1941, s. 122. jfr (†): Tu Göstaff Finche, som måledt kan medt bönderne. G1R 26: 123 (1556). jfr ALLMOGE-, BYGDE-, BÄRGSLAGS-, DAL-, DALBO-, E-, FOLK-, GÖTA-, HALLANDS-, HÄLSINGE-, LANDS-, SOCKEN-, SVEA-, ÖVERGÅNGS-MÅL m. fl.
b) [efter motsv. anv. i norskan] (om norska förh.) landsmål (se d. o. 3); i sht i sg. best. (Norska) böcker på målet. Laurin 1Minn. 334 (1929). jfr LANDS-, RIKS-MÅL.
Ssgr: A: MÅL-BROTT.
1) till 3, om den förändring i (mans)rösten som äger rum i samband med pubertetens inträdande; mutation. Komma, vara i målbrottet, om person l. om röst. Ihre (1769).
2) (†) till 4, om ett språk l. en språkform (dialekt) uppfattad (uppfattat) ss. uppkommen (uppkommet) gm en förändring (”brytning”) av ett visst språk; dialekt. Den gamla Scytho-Göthiskan, hvaraf Anglo-Saxoniskan, Frankiskan och Alemanniskan äro ej annat, än äfven så många målbrott. SvMerc. 3: 1179 (1758).
3) (†) till 4: språkblandning (vari det ena språket liksom bryter sig mot det andra). SKN 1842, s. 4.
-röst.
-stämma, r. l. f.
-tid(en).
-ålder(n). —
-BRUTEN, p. adj.
2) (†) till 4, om person: som bryter på ett (främmande) språk. En målbruten främling. Genberg VSkr. 1: 62 (1866; i bild).
3) [till -brott 1] (mera tillf.) som är i målbrottet. Kören bestod på sin höjd av en flock skolbarn, ofta förkylda eller målbrutna. Fogelqvist Minn. 13 (1930). särsk. oeg., om gråt: som låter ”brusten” (liksom en stämma i målbrottet). Du håller mig vaken om natten, / du vind med din målbrutna gråt. Karlfeldt FlBell. 24 (1918). —
(4) -BRYTNING. (†) = -brott 2. Carleson ÅmVetA 1758, s. 29. särsk. bildl., om åsiktssplittring. KyrkohÅ 1904, s. 17 (1843). —
(3) -FYLLIG, adj.1 (adj.2 se under mål, sbst.3). (föga br.) som har en klangfull stämma; högröstad. BrefNSkolH 298 (1811).
Avledn. (föga br.): målfyllighet, sbst.1, r. l. f. (sbst.2 se under mål, sbst.3). DN(A) 1931, nr 72, s. 6. —
(1, 2) -FÖR, adj. som kan tala, som äger talförmåga; äv. (o. numera bl., föga br.): som har lätt för att tala, talför, pratsam; äv. oeg. Acrel Chir. 23 (1775). 3SAH 24: 491 (1910; oeg., om känsla). Cannelin (1921; med hänv. till talför). —
-FÖRE, n.; best. -et; pl. (tillf.) -en ((†) = (Dalin Arg. 1: 82 (1733, 1754))). [jfr nor. målføre, dialekt (varav d. maalføre); till -för]
1) talförmåga; äv. övergående i bet.: talegåva, utförsgåvor; äv. bildl. Förlora, tappa, återvinna målföret. Schroderus Dict. 61 (c. 1635). At (han) icke skulle högferdas af sitt goda mållföre. ConsEcclAboP 396 (1660). De theologiska tidskrifterna tego vid denna förebråelse (för passivitet), liksom hade blygseln beröfvat dem målföret. SKN 1845, s. 105. Äntligen fick jag målföret tillbaka. Thulin Boo Köksv. 129 (1931).
2) (på rösten beroende) sätt att tala; talets läggning; röstens läggning l. klang(färg). Verelius Run. 11 (1675). Ett reent och tydeligit Måhlföre. Kyrkol. 19: 2 (1686). Hans målföre (är) hastigt. Porthan BrSamt. 1: 25 (1779). Ett svårt målföre hindrade honom att .. vara ”en god predikant”. Hagström Herdam. 2: 68 (1898).
3) (numera mindre br.) (tal)-röst, stämma; stundom svårt att skilja från 2. VDAkt. 1702, nr 301. At förställa dit ansigte och dit målföre. Boding Mick. 23 (1741). Han hade svagt målföre. Wetterbergh Selln. 123 (1853). Målföret slog honom felt. Cavallin Herdam. 4: 42 (1857). Hallström Händ. 124 (1927).
4) (mera tillf.) talande, tal. Tungans rörlighet underlättar målföret. Suomi 1845, s. 307. Blanche Tafl. 1: 100 (1856).
5) (enst., †) i pl.: fraser. Hvad skulle då icke de utcirklade orden och tvungna souveraina målföre giöra, som späckades med rosor utan lukt? Dalin Arg. 1: 82 (1733, 1754).
6) (i en viss trakt o. d. förekommande) sätt att tala, talvanor; äv. (o. numera bl.) konkretare: (en viss trakts osv.) språk; dialekt. Äfter vårt språks genium, bruklige uttal ock målföre. Tiällmann Gr. 123 (1696). Det specifika osloitiska målföret överflyttas icke bekvämt till svensk normalprosa. SvD(A) 1933, nr 253, s. 12. Därs. 1943, nr 60, s. 7.
7) (†) uttal. Tå är .. (en viss runas) målföre mycket beswärligit för the fremmande. Verelius Run. 29 (1675). Tiällmann Gr. 134 (1696).
8) (†) om ett språkligt ljud (fonem) med tanke på dess bildningsställe. Ljungberg SvSpr. 2 (1756). —
(2) -LÖS, adj.1 (adj.2 se under mål, sbst.5). (mål- 1526 osv. måle- 1686) [jfr d. maalløs, nor. målløs, isl. mállauss]
1) (föga br.) om andra levande varelser än människor l. om föremål: som av naturen saknar talförmåga, icke talande; stum. Serenius (1734; under mute). Den naturliga kunskapen är menniskans eget tungomål och upphöjer henne öfver den mållösa skapelsen. Thomander 1: 429 (1835).
2) (numera mindre br.) om människa: som (på grund av organiskt fel) icke kan tala; oförmögen att tala; stum; äv. bildl. Luk. 1: 20 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Hagberg Pred. 4: 87 (1818; bildl., om samvetet). De Geer Minn. 2: 195 (1892).
3) som för tillfället (på grund av skräck, häpenhet, rörelse o. d.) förlorat talförmågan, förstummad, ”stum”; äv. bildl., om sinnesrörelse o. d.: ordlös. Svart G1 94 (1561). Mållös af häpnad fann han (kassa)-kistan tom. Almqvist TreFr. 1: 30 (1842). Han satt der länge, som af blixten slagen, / I mållös undran. Oscar II I. 1: 47 (1858, 1885).
(4 b) -MAN, sbst.1, m. (sbst.2—3 se under mål, sbst.5, resp. målsman). [jfr nor. målmann] (om norska förh.) anhängare av landsmålet. SvTidskr. 1925, s. 40. —
(4) -RUNOR, pl. [efter isl. málrúnar, f. pl., runskrift, till runskriften hörande runor] (†) runor använda till skrift; motsatt: trollrunor. Verelius Run. 15 (1675); jfr Liljegren Runl. 15 (1832). Anm. Ordet förekommer [efter Sigrdrifumál 12] hos Heidenstam Folkung. 1: 140 (1905) i bet.: runor som ha förmåga att skydda mot förtal l. dyl. —
(1, 4) -SNILD, f.? [efter isl. málsnild, f., vältalighet] (†) riktighet, behag o. välljud i språket. Verelius Gothr. Dedik. 4 (1664). (Det italienska språkets) behagelige och söta målsnild. Hiärne Orth. 18 (1717). PoetK 1815, 1: 69. —
-SNILLE l. -SNILDE, n. (-snilde 1716—1736. -snille 1726—c. 1755) [efter isl. málsnilli, f., vältalighet; formen -snilde gm påvärkan av l. förväxling med -snild] (†)
2) till 4: dialektform; dialekt; språk. (De skrifter) som wi .. hafwe wårt regelbundna och artiga målsnilde vtaf. Swedberg Schibb. e 3 a (1716). (Att) afmäta orden som the böra utföras, intet efter mångas hemfödda dialect, eller måhlsnilde. Barr Broman 24 (i handl. fr. 1731).
3) till 4: uttryckssätt, uttryck. The ord och målsnilden, som gängse äro hoos gemena hopen. Broman Gl. (1736). —
(1) -SNÄLL. [efter isl. málsnjallr, vältalig, som förstår att lägga sina ord väl] (i arkaiserande stil, tillf.) vältalig, som förstår att lägga sina ord väl. Heidenstam Folkung. 1: 8 (1905). —
(4 b) -STRÄV, n. [efter nor. målstrev] (om norska förh.) arbete för främjande av det norska landsmålet. NF (1887). —
(4 b) -STRÄVANDE, p. adj. [till -sträv] (om norska förh., mera tillf.) som arbetar för ”målet”, som är målsträvare. Molin ÅdalP 181 (c. 1895). —
(4 b) -STRÄVARE. [efter nor. målstrever] (om norska förh.) person som ägnar sig åt målsträv; författare som skriver på norskt landsmål. Samtiden 1874, s. 492. —
B (†): MÅLE-LÖS, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content