SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1945  
MÅR 4r, r. l. m.; best. -en, äv. -n.
Etymologi
[sv. dial. mår, n., hög av sönderkrossade saker, avfall, skräp, motsv. d. mor, maar (i bet. 2), nor. dial. mor, söndersmulad massa, nyisl. mor, grums m. m.; jfr sv. dial. mord, m., grovt grus, nor. dial. mord, isl. morð, mängd; till den ieur. roten mer, krossa (jfr MORTEL, MURKEN m. fl.); jfr MÅRA, v.]
1) (†) grovt grus o. d. Staden (Luleå) ligger på en liten convexité af stenrör, fyld upp med sand och mår. Linné Skr. 5: 91 (1732).
2) [efter motsv. anv. i d.] (i markläran, ny anv.) ofullständigt förmultnad humus, jord som är en övergångsform mellan torv l. råhumus o. mull. Sernander LöfängBjärkSäb. 33 (1925). HantvB I. 3. 1: 15 (1935).
Spoiler title
Spoiler content