publicerad: 1945
MÖR mö4r l. mœ4r, adj. -are; adv. -T.
Etymologi
[fsv. mör; jfr d. mør, isl. meyrr; möjl. till en ieur. rot (s)mu, gnida, söndersmula; besläktat med ett germ. murwia- (jfr fht. murwi, t. mürbe). — Jfr MO, sbst., MJUNA]
1) om ämne: som har (jämförelsevis) lös konsistens, som lätt kan smulas sönder l. som lätt faller sönder, icke fast l. hård l. seg, spröd, lös, skör. Salberg PVetA 1745, s. 13 (om papper). Humlen (bör) stå i kettilen och koka så länge, tills den kännes helt mör mellan fingrarne. Wåhlin LbLandth. 70 (1804). Lupusknottrorna äro möra vid undersökning med sond. Strandberg HudSj. 47 (1924). — särsk.
a) om födoämne, frukt o. d.: icke hård l. seg, som lätt kan sönderdelas gm tuggning; särsk. om kött o. d.: som gm kokning l. stekning l. hängning l. bultning o. d. gjorts mindre seg. Månsson Åderlåt. 138 (1642). Allahanda Oxe- så wäl som Hiortsteker måste först läggias i watn, och sedhan i Ättikia, theste mörare och bättre blifwa the. Kockeb. A 4 a (1650). Knappast medelstort fint och mört sent sommaräpple. PrisförtAlnarpTrädg. 1892, s. 1. Brödet skall vara spisbröd, mört och ej för tjockt. TLev. 1904, nr 48, s. 1. NoK 100: 187 (1931). särsk. (†) i bild. Sådana (människor) som .. icke warda medh korsens eeld genom steekte eller möre kokadhe, the wilia nödigt (dvs. ogärna) döö. PErici Musæus 3: H 3 b (1582). Genom siuden / Och mör af mycket vin. Kolmodin QvSp. 1: 427 (1732; om berusad man). Hoffmann Förnöjs. 214 (1752).
b) om jord l. jordart: lös, lucker; om sten l. bärgart: som lätt kan smulas sönder, som lätt faller sönder, skör, spröd. CivInstr. 255 (1635). Somblige (stenar) woro hårda som gråsten, somma mööra. ConsAcAboP 3: 202 (1667). (Torparen) Rådde mig .. at .. göra jorden mör med sands påkörande. LAHT 1897, s. 79 (c. 1760). (Kupol-)grafven .. (har) ofta .. inskurits i den möra stenen under markytan. AntT XIX. 2: 136 (1911).
c) om ämne l. föremål o. d.: som gm ruttnande l. annan upplösningsprocess kommit i det stadiet att det lätt faller sönder o. d., skör, spröd. Våren har ju nu uppslagit sitt tält över vinterns möra ruiner. Törneros Brev 1: 50 (1824; uppl. 1925). Om än (vid påsken) isen låg gråhvit och mör kvar ute på sjön (så osv.). Öman Ungd. 120 (1889). (Mammutbenen) voro, när de anträffades, möra. SD(L) 1895, nr 307, s. 7. Spröd eller mör hof. Schmidt HbVeter. 113 (1911; om sjukdom hos häst).
2) (vard.) bildl., om person (l. ngns kropp l. viss kroppsdel).
a) öm o. medtagen på grund av misshandel l. tungt arbete l. svår ansträngning o. d. Dalin Arg. 2: 80 (1734, 1754). Jag dig skal slå / Båd' mör och blå / Om du med godo ej vil gå. Envallsson Kung. 32 (1784). Jean, som var mör i benen efter dagens marscher. Lundquist Zola Grus 9 (1892).
b) foglig, medgörlig, eftergivande, beskedlig; numera bl. i sådana uttr. som göra ngn mör, gm tvång l. påvärkan av ett l. annat slag småningom tvinga ngn till eftergifter l. till foglighet o. d.; bli mör, småningom tvingas till eftergifter o. d. Han är ingen mör karl. Lind (1749). Att den kinesiska regeringen genom motgångarna i kriget nu blifvit så mör, att (osv.). VL 1894, nr 248, s. 4. I fjorton dar dröjde Peter med svaret för att göra Tord mör. Siwertz Sel. 2: 123 (1920). jfr: (Fr.) Il est tendre, comme un poulet, (sv.) Han är mör som en kyckling. Mont-Louis FrSpr. 291 (1739).
c) i uttr. mör i (stundom om) munnen l. mun, ngn gg mör i mulen, inställsam, smickrande, ”len i mun”; förr äv. i uttr. svara o. d. med mör mun, svara osv. inställsamt o. d. Ett styggt Qvinfolck .. kom in och svarade med särdeles mör Mund (osv.). SedolärMercur. 3: nr 20, s. 8 (1731). Mör i munnen. Serenius (1741). Mör om munnen. Meurman (1847). Pipping Lorenzini Pin. 55 (1919).
-BRÅD, sbst. [jfr d. mørbrad] (†) om det mycket möra köttet på undersidan av ländkotorna på ett slaktat djur; maträtt tillagad av sådant kött. KryddRSthm 1555, s. 25. HovförtärSthm 1680 A, s. 553. —
(1 b) -BRÄNNA, -ing. (i sht i fackspr.) bränna (ngt) så att det blir mört; i sht pass., särsk. i p. pf., o. ss. vbalsbst. -ing. Huru (järn-)Malmen bör til bokning mörbrännas. Wallerius PVetA 1744, s. 17. AntT 1: 244 (1864). 2UB 5: 408 (1902). —
-BULTA, -ning.
1) (numera föga br.) bulta (ngt) så att det blir mört; särsk. till 1 a, med avs. på kött. Möller (1790; vardagl.). SvKock. 23 (1837). Östergren (1932).
2) (vard.) bildl.: genomprygla (ngn), piska upp (ngn); i p. pf. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.: öm i kroppen efter ansträngningar o. d., rådbråkad; jfr mör, adj. 2 a. Boding Mick. 53 (1741). Jag hade mycken lust at mörbulta den der sångarn. Björn Tvill. 25 (1787). Västerb. 1933, s. 108. —
-DEG. kok. beredd av mjöl, smör, ägg m. m. o. använd till vissa slags finare, särskilt möra bakvärk. Valleria Hush. 40 (c. 1710).
-tårta. —
(1) -FRUSEN, p. adj. som blivit mör gm invärkan av frost. Mörfrusna lingon. Östergren (1932). särsk.
a) till 1 b. (Att låta leran) blifva väl igenom blött af Regn, och mörfrusen af Kiöld om Vinteren. CJCronstedt PVetA 1741, s. 8.
Avledn.: MÖRHET, r. l. f. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara mör. särsk.
MÖRNA, v.2, -ing.
2) (†) tr., till 1: göra mör. Schultze Ordb. 3140 (c. 1755). särsk. till 1 b. Bränningen mörnar .. den (dvs. mossjorden) tillräckligt. VexjöBl. 1848, nr 18, s. 3.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content