SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1942  
MARA ma3ra2, sbst.1, f., om sak o. d. r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(mara 1538 osv. mare c. 15801745. maru c. 16351639. märu c. 1755)
Etymologi
[fsv. mara; jfr d. mare, nor. dial. mara, isl. mara, fht. mara, f. (t. mahr, m.), feng. o. eng. mare (eng. i sht i ssgn night-mare); med besläktade ord i slav. spr. o. i fir.; av ovisst urspr. — Jfr MARIG]
1) i folktron: ett (vanl. kvinnligt) väsen som anses plåga sovande människor (gm att sätta sig på deras bröst, ”rida dem”) l. djur (i sht hästar). VarRerV 16 (1538). Een Mara redh honom till dödh: thet är, at han så fast qvaldes i sömpnen, at han theraf förqvafdes. LPetri Kr. 40 (1559). Crælius TunaL 65 (1774). I likhet med oxar och kor är hästen stundom utsatt för maran. LfF 1914, s. 276.
2) om den kvävnings- o. ångestkänsla som uppkommer, då ngn ”rides” av maran (i bet. 1); äv. allmännare: (sjukdom som åtföljes av) ångestkänsla (under sömnen); äv. (o. numera företrädesvis) bildl. o. i jämförelser för att uttrycka att ngt värkar tryckande på sinnet. Palmchron SundhSp. 326 (1642). The swarta Bären (av pion) druckna med Wijn .. förtager Maran. IErici Colerus 1: 152 (c. 1645). En Mara, som kallas Mjeltsjuka, plågar mig ofta. Tegnér (WB) 8: 478 (1837). En konung, som plågades svårt af tungsinnets mara. Ramberg Svarta 43 (1911). Gadelius Tro 2: 145 (1913). (Pojkar) för vilka det obligatoriska växtsamlandet ligger som en tryckande mara över sommarferierna. SvD(A) 1929, nr 108, s. 9. — jfr NATT-MARA.
3) i bildl. anv. av 1; särsk.
a) (starkt vard.) elak l. avskyvärd kvinna, häxa (se HÄXA, sbst. 2 a). Hummel Fruarne 42 (1797). Der .. slog den gamla maran soppskålen i spisen. Hedenstierna FruW 96 (1890). Hedberg Räkn. 250 (1932).
b) (i sht i soldatspr., vard.) skämtsam l. föraktlig benämning på (soldat)ränsel; vanl. med inbegrepp av de persedlar som bäras inpackade i l. fastgjorda vid ränseln. Med ”maran” uppå ryggen. Landsm. 1: 437 (1880; i skildring av skogsarbetares liv). Maror utav kalvskinn. BeväringsvisaSkövde 2 (1918). SvD(A) 1935, nr 45, s. 13.
4) idrott.
a) i uttr. glidande mara(n), om visst sätt att åka skidor. PåSkid. 1928, s. 383.
b) [gm felaktig övers. av eng. flying mare, eg.: flygande märr] i uttr. flygande mara(n), om ett grepp i brottning varvid den ene brottaren hastigt drar motståndaren gm ett grepp i dennes ena arm över sin axel, varvid han vrider kroppen så att höften skjutes in mot motståndaren, varpå han snabbt drar denne över sig samtidigt som han går ned på ena knäet; armsving. SvUppslB 5: 42 (1930). IdrIMar. 1935, s. 220.
5) (†) hippol. i uttr. polsk mara, om marfläta hos häst. Juhlin-Dannfelt 263 (1886).
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Ssgr till 1 som beteckna (delar av) träd o. d. grunda sig på den folkliga föreställningen att det är maran som förorsakar de missbildningar, ss. förkrympt växt, hoptovning av grenar osv., som karakterisera de ifrågavarande träden): A: MAR-BJÖRK. liten, vresigt vuxen björk; särsk. (numera föga br.) bot. ss. namn på Betula nana Lin., dvärgbjörk. Axehielm (c. 1630; under biörk). VetAH 1780, s. 154 (om dvärgbjörk). En liten sumpig dalsänka med marbjörkar, pilar och alar. Strindberg Blomst. 58 (1888).
-BO, sbst.1, n. (sbst.2 se sp. 295) (i vissa trakter) tätt sammanvuxna kvistar (i sht på björkar) som likna ett skatbo o. som i sht förr upphängdes över ladugårdsdörren l. annorstädes i ladugården (t. ex. över spiltorna) för att skydda kreaturen mot maran. Landsm. VIII. 3: 261 (c. 1900; i Närke).
-BUSKE. skogsv. (vanl. gm överskuggning) i sin växt undertryckt träd, förkrympt träd; särsk. om margran. Bergklint Vitt. 152 (1761; om margran). Fennia XV. 3: 55 (1898; om björk o. tall).
-DRÖM. ångestdröm (förbunden med en tryckande känsla över bröstet) som enl. folktron förmenas bero på att maran ”rider” den sovande; äv. (o. vanl.) allmännare: fasansfull dröm; äv. bildl., särsk. om föreställningar o. tankar l. händelser o. d. som gm sin hemskhet likna mardrömmar. Söderberg Främl. 157 (1895, 1903). Historiens tryckande mardröm af oförrätt och våld. Hallström Sparfv. 156 (1903). Då man ligger i en mardröm och gör allt, vad man kan, för att skynda sig, men inte kommer ur fläck. Lagerlöf Kejs. 83 (1914). Den tjugu timmar långa resan (i bagagevagn) till Bombay blev en verklig mardröm. Gripenberg Powell SällsHemv. 196 (1930).
-FLÄTA, r. l. f. (i folkligt spr.) hästman som hoptovats (enl. folktron gm marans förvållande). RedNordM 1927, s. 26.
-FUR. (i vissa trakter) = -tall. Linné ArbSv. 11 (1759).
-GRAN.
1) i sht skogsv. jfr -buske. VetAH 1798, s. 241. TSkogshush. 1874, s. 128.
2) (i vissa trakter) idegran (se d. o. 1). Henriksson Växt. 56 (1911; i Värml.).
-KNUT. häxkvast. BotN 1876, s. 113.
-KNUTA, r. l. f. (mar- 1916 osv. mare- 1918) (i folkligt spr.)
1) = -knut. Rosenius SvFågl. 1: 150 (1916).
2) på trädstam: knölig utväxt i vilken sjukdomar ”bortsattes”. FoF 1918, s. 158.
-KORS. pentagram o. d. ritat (på en säng l. dörr) ss. skyddsmedel mot maran. SvUppslB 18: 227 (1934).
-KRANS. (i vissa trakter) = -kvast. Klint (1906).
-KVAST. (mar- 1732 osv. mare- 18811912. maru- 1659) häxkvast. Franckenius Spec. E 3 a (1659). Norlind AllmogL 638 (1912).
-KVIST. jfr -kvast. Fries 1Linné 10 (i handl. fr. 1778).
-KYSS. om blåsor på läpparna som enl. folktron uppkommit gm att man blivit kysst av maran. NF 6: 1132 (1883).
-LEKA, se d. o. —
-LOCK, r. l. m. (mar- 1740 osv. mare- 1880) (i sht om ä. förh.) tovig lock i man hos hästar l. i hår hos människor. Dalin Vitt. II. 6: 108 (1740; i hästman). 3NF 13: 831 (1930).
-RIDA. (mar- 1866 osv. mara- 1640. mare- 16781900) om person: i egenskap av mara ”rida” (ngn); ofta i p. pf. ss. adj.: som ”ridits” av maran; äv. oeg.: plåga, gastkrama; ss. vbalsbst. -ridning äv. konkretare o. allmännare: ångestkänslor. (Lat.) Nocturnæ suppressiones. .. (sv.) Mahra rijdning. Linc. (1640; under suppressio). Tre anskrin såsom af marridna sofvande hördes på en gång. Strindberg Hafsb. 11 (1890). Om natten besvärades hon af marridningar. DN 1898, nr 10223 B, s. 1. Det var alltså .. (bondens) hustru som brukade marrida hästarna om nätterna. Landsm. 1911, s. 594.
-RIDT. (mar- c. 1875 osv. mare- 18551900) (ångestkänslor under sömnen som anses förorsakade av) förhållandet att maran ”rider” den sovande; ofta mer l. mindre oeg. l. bildl. l. i jämförelse. Sturzen-Becker TvVändp. 85 (1855; bildl.). En hastig genomläsning af några sidor i boken verkar nästan som en marridt. PedT 1899, s. 21. Hammarstedt SvForntro 25 (1920).
-SKOG. i sht skogsv. bestående av småväxta, förkrympta träd. Serenius (1741). SkogsvT 1904, s. 288.
-STEN. (mar- 1917 osv. mare- 17471913) sten av viss beskaffenhet (t. ex. med ett hål tvärs igenom) som enl. folktron skyddar mot maran. Wallerius Min. 382 (1747; om förstenade sjöborrar).
-TALL. (mar- 1706 osv. maru- 16591729) tall som (till följd av otjänlig växtplats l. skada på toppskottet o. d.) icke utvecklats normalt, utan blivit förkrympt l. förvriden. Franckenius Spec. E 3 a (1659).
-TOVA, r. l. f., äv. -TOV.
1) om en hos människor o. hästar förekommande, urspr. från Polen spridd hårsjukdom (äv. kallad polska martovan), varvid håret (manen) tovar ihop sig; äv. allmännare: marfläta. Lind (1749). Polska martofvan. Frey 1847, s. 214 (hos människor).
2) (i vissa trakter) = -kvast. Cnattingius 69 (1875, 1894).
-TRÄ. (mar- 1773. maru- 1659) (†)
1) [jfr t. dial. marentackel, mistel; gm växtsätt o. utseende påminner misteln om markvastar] bot. den på träd parasiterande busken Viscum album Lin., mistel. Franckenius Spec. E 4 b (1659).
2) = -träd. Barchæus LandthHall. 36 (1773).
-TRÄD. litet l. förkrympt träd. Dybeck Runa 1845, s. 55 (om Rhamnus cathartica Lin.). SkogsvT 1908, s. 542.
-TULLE. (i vissa trakter) markvast (på tall). Franckenius Spec. E 3 a (1659).
-TUVA. (†)
1) = -tova 1. Martufva i håret. Serenius (1741).
2) = -tova 2. SkogsvT 1911, Fackupps. s. 141 (om ä. förh.).
(jfr 3 a) -UGGLA, f. (starkt vard., numera föga br.) = mara, sbst.1 3 a. Weste (1807). Auerbach (1911).
-ULV. (i vissa trakter) varulv; äv. med försvagad bet., om person: ”buse”, ”fähund”. Schröder MinnSkog. 175 (1888; om person). EWigström (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 261 (fr. Blekinge).
-VASE. (mar- c. 17501913. mare- 1918)
1) marlock. Linné Diet. 2: 80 (c. 1750).
2) markvast. Fatab. 1913, s. 49.
-VIDE. [möjl. utgöres förleden urspr. av MAR 3; jfr: Marvidet (.. S(alix) incubacea Willd.) förekommer endast på sandiga, tidtals öfversvämmade hafsstränder, vid större floders utlopp i Halland, Skåne och Blekinge. Fries BotUtfl. 3: 304 (1859, 1864)] (numera bl. i vissa trakter) bot. om vissa småvuxna l. krypande videarter, ss. Salix repens Lin.; förr äv. i uttr. lille marvide l. (lille) krypande marvide, i sht om (underart av) Salix repens Lin., krypvide. Franckenius Spec. F 3 b (1638). Därs. (: Lille). Lindestolpe FlWiksb. 34 (1716: Krypande). Fries Ordb. 77 (c. 1870). WoJ (1891).
-VUXEN, p. adj. (i vissa trakter o. skogsv.) om träd l. skog: småvuxen, förkrympt (på grund av otjänlig växtplats); äv. i utvidgad anv., om djur. Skogvakt. 1893, s. 24 (om skog). Myrens marvuxna tallar. Klinckowström Örnsjötj. 17 (1906). OoB 1931, s. 25 (om gotlandshästarna).
-VÄXT, r. l. f.
1) abstr., om förhållandet l. egenskapen (hos träd) att vara marvuxen. Fennia XV. 3: 38 (1898).
2) konkret, om förkrympta l. små träd l. buskar. Enebuskar och dylika marväxter. 1Saml. 1—6: 234 (1773).
-VÄXT, p. adj. = -vuxen. UB 3: 402 (1873). Marväxta buskar. LfF 1896, s. 133.
B (†): MARA-KVAV, sbst. andtäppa förorsakad av maran. Forsius Min. 86 (c. 1613).
-RIDA, se A.
C (bygdemålsfärgat): MARE-KNUTA, -KVAST, -LOCK, -RIDA, -RIDT, se A.
-SJUKDOM. (†) enl. folktron förorsakad av maran. IErici Colerus 1: 130 (c. 1645).
-STEN, -VASE, se A.
D (†): MARU-KVAST, -TALL, -TRÄ, se A.
-TÖRNE. [efter d. maretorn; urspr. utgöres förleden av (en form av) namnet Maria (jfr d. o.)] (†) bot. växten Ilex aquifolium Lin., järnek. Franckenius Spec. E 1 b (1659). Rudbeck HortBot. 4 (1685).
Spoiler title