SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1942  
MARINER mari4ner, m. pl. Anm. Ngn gg förekom förr en ur pl.-formen bildad sg. marin (Ödmann Hågk. 94 (c. 1805; uppl. 1918; i rimställning)) l. marine (VDAkt. 1774, nr 499), i best. form marinen (VDAkt. 1774, nr 499, Därs. 1776, nr 541, Trolle Sjöoff. 1: 198 (1869)).
Etymologi
[sannol. urspr. lån av d., t. l. eng. mariner, av fr. marinier (se MARINIÄR), men senare sannol. uppfattat ss. ellips av MARIN-SOLDAT l. lösgjort ur sådana ssgr som MARIN-KOMPANI, -REGEMENTE]
(numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) om infanterister med särskild utbildning för tjänstgöring vid marinen, marinsoldater; i pl. best. äv. om truppavdelning bestående av marinsoldater. KlädkamRSthm 1676 A, s. 84. Fartyget .., som commenderades af öfverstlieutenanten öfver marinerne. Roland Minn. 66 (c. 1748). (Krigsskeppen) hafva redan deras mariner om bord. PT 1791, nr 30, s. 2. (Anslaget till) ”Beklädnad åt mariner, kanonierer, matroser och skeppsgossar”. BtRiksdP 1870, I. 1: nr 1, Bil. nr 4, s. 12. VFl. 1928, s. 16.
Ssg (förr): MARIN-VÄRVARE. person som värvade mariner. Ödmann Hågk. 93 (c. 1805; uppl. 1918).
Spoiler title