SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1942  
MARINIÄR mar1iniä4r l. 01—, l. 4r; äv. MARINJÄR mar1injä4r l. 4r, m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(-ier 17291937. -iär 1916. -jär 1937)
Etymologi
[jfr eng. marineer; av fr. marinier, marinière, av mlat. marinarius, avledn. av mare, hav (se MAR). — Jfr MARINER]
(i fråga om ä. förh.) sjöman; örlogsmatros; särsk. om marinsoldat tillhörande garnisonstrupperna (”marinregementena”) vid flottan; i pl. best. äv. om de trupper som utgjorde nämnda garnisonstrupper. Marinier, (dvs.) Skieppare, Båtsman. Biurman Brefst. 152 (1729). En handbok för alla de Marinierer, som af grund vilja lära skepps-manoeuvren. Melanderhjelm PVetA 1782, s. 49. 1776 upplöstes mariniererne alldeles, genom ett K. Bref af d. 6 maj. KrigVAT 1853, s. 189. VFl. 1916, s. 143.
Ssgr (förr): MARINIÄR-KOMPANI. PH 6: 4827 (1758).
-KÅR. jfr kår, sbst.3 2 b. HSH 15: 174 (1761).
Spoiler title
Spoiler content