SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1942  
MARITIM mar1iti4m, adj.; adv. -T.
Ordformer
(-tim 1818 osv. -time 1705)
Etymologi
[jfr t. maritim, eng. o. fr. maritime; av lat. maritimus, till mare, hav (se MAR)]
1) (i fackspr., i sht naturv. o. geogr.) som (företrädesvis) förekommer vid havet; som betingas av närheten till havet. Maritimt klimat, havsklimat, kustklimat; motsatt: kontinentalt klimat. VetAH 1818, s. 141. FlygMotBibl. 4: 24 (1935).
2) (†) om stad: som har sjöfart, sjöfarts-. (Nantes) Är en maritime stad. Kurck Lefn. 79 (1705).
3) som har avseende på l. sammanhänger med en stats sjöförsvar l. marinpolitik; marin (se MARIN, adj. 2). Orubbligheten af våra så väl kontinentala, som maritima förbund skall trygga fortfarandet af vår egen förkofran. AB 1840, nr 278, s. 2. Civil och maritim ingeniörsvetenskap. SvMorgBl. 1898, nr 220, s. 4. Frosterus Jord. 15 (1930). jfr KRIGS-MARITIM.
Avledn. (i fackspr.): MARITIMITET, r.
1) till 1, i fråga om klimat: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara av maritim typ. SydsvGeogrSÅb. 1926, s. 111. Ymer 1936, s. 71.
2) i fråga om stat o. d.: egenskap(en) l. förhållande(t) att ha sjöförbindelser; jfr maritim 2. Kjellén Storm. 2: 58 (1905). Ymer 1934, s. 113.
Spoiler title
Spoiler content