SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1943  
MED, prep. o. adv. ssgr (forts.):
(I 6 c) MED-HANDEL. (†) (deltagande l. medvärkan i) underhandling; jfr handel, sbst.2 9. RP 8: 9 (1640).
(I 20 a) -HANDLA, -ing. (†) handla (så l. så) med (ngn l. ngt), handskas l. förfara med, behandla, hantera. G1R 13: 14 (1540). Det är .. ovanligt at en Slaf här illa medhandlas. Agrell Maroco 1: 215 (1790, 1796). Schartau Pred. 566 (1814, 1823).
(I 6 c) -HANDLARE. (†) person som deltager i underhandling, underhandlare. Schroderus Liv. 548 (1626).
(I 3) -HANG. (†) skara av anhängare, anhang. G1R 5: 137 (1528). Spegel SalPräd. 264 (c. 1710).
(I 5) -HAVA. hava l. föra l. forsla (ngt) med sig; med avs. på person äv.: hava i sitt sällskap, åtföljas av. AOxenstierna 2: 6 (1607). (Lots är berättigad att) vid lotsningsförrättningar medhafva en eller flere lotslärlingar .. såsom biträden. SPF 1857, s. 379. Medhavd kost. Hasselblad BergslVärml. 26 (1929). särsk. (†) i p. pr. med pass. bet.: medhavd, medförd; medföljande, åtföljande. G1R 27: 264 (1557). Prins Maximilian .. och dess medhafwande Svite. HovförtärSthm 1731, s. 2578. Resandes för eget behof medhafvande sängkläder få införas tullfritt. SPF 1852, s. 278. Rydqvist StatsekonBetr. 186 (1865). särsk. (enst.) i substantivisk anv.: följeslagare. KKD 5: 115 (1710).
(I 20 c) -HINNA, v. (kunna l. lyckas) göra (ngt) färdigt (inom viss tid); ha tillräcklig tid för (ngt l. att göra ngt); hinna med. Berch Hush. 187 (1747). Vanligen medhinnes (vid skörd i Norrbotten) endast 5 à 6 skylar om dag. Hellström NorrlJordbr. 325 (1917).
(I 6 c, 20 a) -HJÄLP, i bet. 1 r. l. f., i bet. 2 f.||ig. [fsv. mädhhiälp; jfr t. mithilfe]
1) (numera föga br.; se dock slutet) bistånd, biträde, medvärkan, hjälp; förr äv. i uttr. göra (ngn) medhjälp (med ngt), hjälpa (ngn med ngt). Till Christoffer Schriffwere att han gör Peder Schriffwere på Örby gård medhielph medh schriffwande och vpbärande. G1R 17: 85 (1545). (Vissa förhållanden) kunne förorsaka Hans Kongl. M:tt .. att fordra Ständernes inrådh och medhielp uthi dhesse så widt vthseende tijdz wilkor, som nu för ögonen swäfwa. Stiernman Riksd. 1470 (1664). Jönsson Vikar. 7 (1910). särsk. (fullt br.) jur. med anslutning väsentligen till I 6 c, om hjälp som lämnas ngn vid utförande av ett brott. FFS 1919, nr 71, s. 12.
2) (†) konkret, om person: medhjälpare. KlädkamRSthm 1580 E, s. 18 b. Oluff Jons(son) tilförende drabantt och nu Anders lars(son)s Kiöpmanns medhielp. Därs. 1582 C, s. 25 b. Nordenflycht QT 1745, s. 81.
(I 6 c, 20 a) -HJÄLPA. [fsv. mädhhiälpa (CodUps. C 20 2: 54); jfr t. mithelfen] (†) vara (ngn) behjälplig, hjälpa, lämna bistånd l. medvärkan. Aken Reseap. 175 (1746). Biberg 3: 285 (c. 1823). särsk. i uttr. medhjälpa ngt, hjälpa till med ngt, befrämja l. befordra ngt. KyrkohÅ 1931, s. 227 (1540). Konungar, som thetta krigh medhielpa. Baazius Upp. 178 b (1629).
(I 6 c, 20 a) -HJÄLPARE. [fsv. mädhhiälpare]
1) person som hjälper l. bistår l. biträder ngn vid utförandet av ngt l. i viss värksamhet o. d., biträde, assistent; medarbetare. G1R 1: 297 (1523). (Husgerådsskrivaren) Erich Gregersonns medhielpare eller kistedrengier. KlädkamRSthm 1591 B, s. 47 b. Katarinas medhjälpare vid statskuppen. Almquist VärldH 6: 516 (1929). Han var medhjälpare åt en italiensk ornamentsbildhuggare. Laurin Milles 38 (1930). särsk.
a) med anslutning väsentligen till I 6 c, om person som är ngn behjälplig vid utförandet av ett brott. Tjuven har säkert haft en medhjälpare vid inbrottet. Lindfors (1824). Palmén JurHb. 48 (1859).
b) ss. yrkes- l. tjänstegradsbeteckning för tjänsteman i underordnad befattning, biträde i vissa slag av affärer. Hvarje Landtmätare, som tjent i fem år, äge lof at antaga tvänne medhjelpare. PH 8: 359 (1766). Efter behörigt recept må giftiga ämnen .. utlemnas af apoteksföreståndares edsvurne medhjelpare. SFS 1876, nr 3, s. 7. Lindahl SvMill. 8: 15 (1903; i bokhandel). jfr bokhandels-, järnhandels-medhjälpare.
2) (†) i uttr. ngts medhjälpare, person som hjälper till med l. befrämjar ngt. Sanningennes medhielpare. 3Joh. 8 (Bib. 1541).
Ssgr (till -hjälpare 1): medhjälpar(e)-examen. (förr) till -hjälpare 1 b: examen som berättigade till anställning ss. medhjälpare hos tandläkare, tandläkarkandidatexamen. BtRiksdP 1897, 8Hufvudtit. s. 51.
-kår.
-stab.
(I 6 c, 20 a) -HJÄLPARINNA10032 l. 01—. kvinnlig medhjälpare. Schroderus Dict. 22 (c. 1635).
(I 6 c, 20 a) -HJÄLPERSKA. kvinnlig medhjälpare. Phrygius MOlai A 6 a (1608).
(I 6 c) -HUSTRU.
1) i fråga om legalt månggifte, om ngn av en mans hustrur i förh. till de övriga. Bremer NVerld. 2: 333 (1853).
2) (†) bihustru, konkubin. Weste (1807). Schulthess (1885).
(I 10 b) -HÅLL. [fsv. mädhhald (i bet. 4); jfr d. medhold; vbalsbst. till med-hålla o. hålla med]
1) handlingen att hålla med ngn l. instämma med ngn l. ge ngn samtycke l. bifall till ngt l. stå på ngns sida (i ett visst avs. l. i allm.) l. (företrädesvis) förhållandet att vara föremål för denna behandling från ngns sida. Få, vinna, finna medhåll (hos l. av ngn). Giva, förr äv. göra ngn medhåll. At presterskapet måtte haffua tilstånd med öffuerheternes förfordring och medhold at straffua med skrift onde seder (osv.). SynodA 2: 46 (1586). Bullernæsius Lögn. 361 (1619: gör them medh håldh). När Paddan får medhåld, så yfwes hon. Grubb 583 (1665). Alla som hördt desse begge präster, skola gifwa oss medhåll, att H Iohan .. medh större gåfwor .. sitt ämbete förrättar. VDAkt. 1701, nr 235. Den gamle prosten .. hade blifvit misstänkt för medhåll med danskarna. Cavallin Herdam. 5: 61 (1858). Lagerlöf Troll 2: 67 (1921). särsk. (numera bl. tillf.) med tanke (i någon mån l. väsentligen) på åtföljande praktiska åtgärder, övergående i bet.: hjälp, (under)stöd, bistånd. G1R 2: 11 (1525). Vi äro för starke inom oss (i rådet), hafva för stort medhåll utanför, att icke besegra .. (Pipers) motstånd. Crusenstolpe Tess. 2: 221 (1847). Fruktan att den väntade fienden skulle finna medhåll inom landet, ingaf känsla af vanmakt. Malmström Hist. 3: 139 (1870). Norrl. 10: 6 (1909).
2) förhållandet att ngt (t. ex. ett uttalande, en åsikt, handling o. d.) får ngns instämmande l. gillande l. godkännande l. bifall l. samtycke l. anslutning. Verelius Run. 15 (1675). Denna uppfattning fann icke medhåll inom konseljen. 3SAH 3: 444 (1888). särsk.
a) (numera bl. tillf.) stöd för ngt, bestående däri att det är l. sker i enlighet med ngt uttalande i auktoritativ skrift (särsk. bibeln); jfr med-hålla 2 a. Thenne bygger itt Cappal eller kyrkio, then stichtar ena messo (osv.) .. doch vtan alt medhåll vthaff gudz ordh. OPetri 1Post. 122 a (1528). Swedberg SabbRo 944 (1690, 1712).
b) (numera bl. tillf.) om anslutning till en religiös l. politisk åsikt l. rörelse o. d. Philosophin, som mycket medhold har, / Och sträcker nu sit välde vida. Nordenflycht QT 1746—47, s. 130. Agardh BlSkr. 1: 285 (1843).
3) [jfr 1] handlingen att gynna ngn; förhållandet att vara gynnad.
a) (†) förhållandet att överhetsperson l. domare o. d. står på underordnads l. felande l. brottslig persons sida o. därför samtycker till brottslig l. oriktig handling, partiskt gynnar o. icke inskrider mot den felande o. d.; stundom utan bestämd avgränsning från b; jfr med-hålla 3. (Synemännen från Hamrånge socken skulle) giöre medholdh medh Skogzkyrkio menn. UpplDomb. 2: 29 (1578). Rätten bijter intet på honom, medhan han hafuer mzhold hoos Borgmästarn. Rudbeckius MemPubl. 1637, s. 88 b; jfr b. PH 5: 3563 (1753).
b) (ngt vard.) förhållandet att underordnad (särsk. elev) omfattas med särskild välvilja från överordnads (särsk. lärares) sida o. (partiskt, obehörigt) gynnas av denne; motsatt: mothåll. Möller (1790). Johan hade medhåll i historia, svenska (m. fl. ämnen) .., i alla övriga mothåll. Bergman Mark. 80 (1919). Swensson Willén 208 (1937).
c) (†) i uttr. lyckans medhåll, förhållandet att vara gynnad av lyckan l. ödet. HC11H 9: 25 (1673). Isogæus Segersk. 611 (c. 1700).
4) (†) konkret: skara av anhängare, anhang. K(onung) Cristiern oc alt hans mädholdt. RA I. 1: 12 (1523). Nordberg C12 2: 37 (1740).
(I 10 b) -HÅLLA, -ning (†, Lind 1: 151 (1749), Ekblad 156 (1764)). [jfr d. medholde, t. mithalten] hålla med; numera bl. (mera tillf.) i p. pr. o. ss. vbalsbst.
a) (†) om auktoritativ skrift o. d.: (gm sin ordalydelse o. d.) ge stöd åt l. styrka (ngt); jfr med-håll 2 a. SynodA 2: 32 (1585). Sylvius Curtius 49 (1682).
b) (†) i uttr. medhålla sanningen, följa sanningen. Sylvius Mornay 102 (1674).
3) (†) överse l. se genom fingrarna med (ngn felande); jfr med-håll 3 a. Lind (1738, 1749).
(I 10 b) -HÅLLAN. [vbalsbst. till med-hålla o. hålla med] (†) konkret, = med-håll 4. Brask Pufendorf Hist. 163 (1680).
(I 10 b) -HÅLLARE. [fsv. mädhhaldare; jfr d. medholder; vbalsbst. till med-hålla o. hålla med]
1) (numera bl. tillf.) person som håller med ngn i visst avseende l. i visst fall l. håller med om ngt visst; äv. med tanke på åtföljande praktiska åtgärder, övergående i bet.: hjälpare, understödjare; jfr 2, 3. Oansedt förförare äre ganska förargelighe, lijkwel tryter them inga medhållare j sijn baakdantare tienst, hwilke them framhitza. Bullernæsius Lögn. 243 (1619). (Det) visar sig, att förslaget icke skulle saknat medhållare, om (osv.). Svedelius Repr. 287 (1889).
2) (†) person som understöder l. hjälper ngn vid utförandet av ett brott o. d., medhjälpare. G1R 7: 140 (1530). Dråps tilskyndare och medhallare. L. Paulinus Gothus ThesCat. 66 (1631). Calonius 3: 93 (1798).
3) (numera bl. hist. o. i vitter stil) person som ansluter sig till en huvudmans åsikter o. understöder dennes strävanden; person som ansluter sig till ett parti, en riktning, ett system, en lära o. d.; anhängare. G1R 4: 295 (1527). Then Evangeliska Religion, hvars Medhållare och efterföljare varda Lutheraner, Evangeliske .. kallade. Lenæus Hübner 208 (1726). Rousseau och hans medhållare. Nordenflycht Fruent. 11 (1761). England indelades i 60,000 riddarelän, som utdelades mellan Wilhelms Norrmandiska medhållare. Ekelund MedeltH 112 (1828). Almquist VärldH 1: 442 (1927).
Avledn.: medhållarinna 10032, f. (mera tillf.) till 1, 3. Weste (1807).
(I 10 b) -HÅLLIG. [jfr d. medholdig] (†) som håller med ngn. OxBr. 12: 523 (1621).
(I 9) -HÅRS, adv. [till hår, sbst.; jfr med-sols] i riktning med håren. Enckell VårCist. 56 (1931).
(I 3) -HÄNGA. (†) i p. pf. med aktiv bet. o. i p. pr.: vidhängande, åtföljande; anträffat bl. i bildl. anv. Emporagrius Oxenstierna 44 (1655; i p. pr.). HC11H 2: 110 (1682; i p. pf.).
(I 3) -HÄNGARE, m.||ig. [fsv. mädhhängiare] (†) anhängare. G1R 1: 102 (1523). HSH 16: 386 (1770).
(I 3) -HÄNGE. (†) skara av anhängare, anhang. Lind 1: 151 (1749).
(I 6 c) -HÄRSKANDE, p. adj. (i sht i fackspr.) om sak: som förekommer jämte ngt annat i mer l. mindre dominerande myckenhet. Skogvakt. 1893, s. 135. Klassindelningen (av träd) sker ofta efter höjdens och kronans relativa utveckling, i det att man särskiljer härskande, medhärskande, behärskade och undertryckta träd. 2NF 38: 466 (1926).
(I 6 c) -HÄRSKARE. Kolmodin TacAnn. 1: 9 (1833).
(I 6 c) -HÖVITSMAN~002, äv. ~200. (i vitter stil) HH XIII. 1: 145 (1564).
Spoiler title
Spoiler content