SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1944  
MENTOR män3tor2 l. 40 (mä´nntårr Dalin), m.||(ig.); best. -n; pl. -er mäntω4rer l. men- (mindre br., Hallström G3 17 (1918), Hagberg VärldB 52 (1927)).
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. mentor; av gr. Μέντωρ, namn på en förtrogen vän till Odysseus som bistod denne o. i synnerhet hans son Telemakhos med råd o. dåd]
person (man) som handleder en yngre l. oerfaren person; handledare; rådgivare; uppfostrare; förr äv.: informator; äv. bildl. Salvius TanckOec. (1738; i titeln; anfört ss. fingerat personnamn). Att unge Bror Carl mår vähl på sin resa och kommer öfverens med sin Mentor. Linné Bref I. 5: 233 (1775). Bergbom .. blef min andliga mentor i dramats värld. Ahrenberg Männ. 5: 271 (1910). SvRiksd. I. 6: 140 (1934; bildl.).
Ssgr: MENTORS-MIN, r. l. m. —
-TON ~tω2n. överlägsen, docerande ton. SAOL (1900). Åkerhielm FFanny 26 (1904).
Avledn.: MENTORISK040, adj. (tillf.) som är utmärkande för en mentor. De mentoriska förmaningar, med hvilka du så rikligt undfägnade mig under vår läsning på graden. RevyLitFråg. 1885, s. 14.
MENTORSKAP, n. förhållande(t) att vara mentor; värksamhet ss. mentor; äv.: handledning (se d. o. 2 b). Du tyckes hafva åtagit dig mentorskapet för (den yngste i familjen). Carlén Repr. 183 (1839). Hellström Malmros 148 (1931).
Spoiler title
Spoiler content