SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1944  
MILD mil4d, adj. -are; n. o. adv. milt.
Ordformer
(mil 1526 (: milheet), 1530 (rimmande med til)c. 1710 (rimmande med til). mild 1526 osv. mill 15281713)
Etymologi
[fsv. milder, sv. dial. mild, mill; motsv. d. mild, isl. mildr, got. mildeis (i ssgn unmildeis, omild), feng. milde (eng. mild), fht. milti (t. mild(e)); trol. samhörigt med gr. μαλϑακός, mjuk, mild, o. med lat. mollis, mjuk (se MOLL, musikterm)]
1) († utom i c) frikostig, givmild; som är välgörande mot behövande; ofta övergående i 2 (l. av modern språkkänsla så uppfattat). Mild gifware älskar Gudh. Grubb 527 (1665). Hafwande nu ingen annor uthwäg än med tiggestafwen sökia hoos milda menniskior mit uppehälle. VDAkt. 1708, nr 219. Sundén (1887). — jfr GIV-, GÅVO-, GÄST-, HJÄLP-MILD. — särsk. i vissa uttr.
a) Guds milda hand, om Guds kärleksfulla vård om sin skapelse (äv. i andra liknande uttr., om ngns välgörenhet l. givmildhet); milda öron, om ngns välvilliga upptagande av en bön o. d.; ett milt öga, om givmild person. Then fattiga tu gör bestond, / vtaff titt godz och milda hand. Ps. 1536, s. 41. Jtt mildt ögha warder welsignat, ty han giffuer aff sitt brödh them fattigha. Ordspr. 22: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: Den som unnar andra gott). Welsigna .. thessa tina gåffuor, som wij aff tinne milda hand til oss annamme. Cat. 1567, s. C 8 a (i bordsbön). Kolmodin QvSp. 1: 396 (1732).
b) i utvidgad anv., i uttr. milda gåvor o. d., om gåvor till välgörande ändamål. (De gudfruktiga böra) medh sina almosor och milda gåffuor bewisa theras .. broderliga kerleek til theras fattiga nästa. LPetri KO 91 b (1561, 1571). Med offr, och milde gifter. Stiernhielm Parn. 3: 10 (1651, 1668).
c) [jfr t. milde stiftung] (numera mindre br.) adm. i utvidgad anv., i uttr. mild stiftelse, from stiftelse för välgörande ändamål. AdP 1810, VI. 2: 266. SFS 1900, nr 12, s. 6.
2) som har ett välvilligt l. fördragsamt o. kärleksfullt sinnelag, som icke handlar hårt o. strängt, god o. nådig l. saktmodig; blid (se d. o. 1); vanl. om person i överordnad ställning (l. gudomligt väsen) som äger att härska l. råda över ngt l. döma l. bedöma ngt osv. Vara mild mot ngn, förr äv. för l. över ngn. Iach är miller och ödhmiwk aff hiertat. Mat. 11: 29 (NT 1526; Bib. 1917: saktmodig; yttrat av Jesus). Luk. 6: 35 (NT 1526: mild emoot). OPetri 1Post. 127 a (1528: mill öffwer). Tacker Herranom ty han är mild, och hans godheet wahrar j ewigheet. Psalt. 106: 1 (öv. 1536; Bib. 1917: god). (Domaren skall veta) när han skal wara sträng, och när han skal wara mild i Laghen. OPetri 4: 305 (c. 1540). Itt skamlöst folck, thz .. ey .. mill är för then vnga. 5Mos. 28: 50 (Bib. 1541). Flickornas skål, milda och tvära! Bellman (SVS) 1: 190 (1770, 1790). Brita var blifven mycket mild af ånger och ödmjukhet. Lagerlöf Jerus. 1: 34 (1901). Förhoppningen, att milda makter skulle låta honom fullborda det påbörjade verket. SvD(A) 1931, nr 261, s. 5. — jfr FADER-, HELGON-, KRIST-, O-, SKEN-, ÄNGLA-MILD m. fl. — särsk.
a) (i ålderdomligt religiöst spr.; jfr dock slutet) i invokationer till Gud l. Jesus. För alla synder. Bewara oss milde Herre Gudh. Hb. 1541, s. G 2 a. O liufligaste och mildeste Jesu. Preutz Kempis 476 (1675). Ps. 1937, 128: 5. särsk. (vard. o. skämts.) oeg., i om de religiösa invokationerna påminnande utrop, för att uttrycka bestörtning l. skämtsam förfäran över ngt. (Han) tilltalade .. åhörarne ljudligt och uttrycksfullt; men, du milde himmel! — hvilket tal! Bremer GVerld. 2: 134 (1860). Herre du milde skapare så jag röker. Fröding Brev 50 (1886). Du mildaste! Hvad folk få nöja sig med att bo uti å dessa fjällorter. GHT 1895, nr 238 B, s. 2. Du milde, så där såg ut! Stjernswärd Båg 54 (1929).
b) (arkaiserande) i uttr. vara l. bliva ngn mild, vara l. bliva mild mot ngn; vara l. bliva ngn gunstig. Messenius Christm. 232 (c. 1616). O Helge Olav, var Sigurd mild, / kung Sigurd brottas med fanen! Fröding Guit. 152 (1891).
c) om himmelen l. himlakropparna, betraktade ss. välgörande o. blida makter. 2Saml. 1: 110 (c. 1669). Dagens milda stjerna. Wallin 1Pred. 2: 149 (c. 1830; om solen). Hell, morgonstjärna, mild och ren. NPs. 1921, 509: 1 (om Jesus). jfr: Jupiter .. förmenades vara den mildaste och mest lyckobringande af alla vandringsstjärnor. Rydberg Vap. 107 (1891).
d) (†) ss. adv., i uttr. se milt ut, se vänlig o. glad ut. Han sijr intet offtare mildt vth, än By brinner, och Barn faller i Elden. Grubb 294 (1665). Weste (1807).
e) om person i allmänhet, med särskild tanke på dennes sätt att uppträda, tala o. d.: vänlig o. mjuk i sitt sätt, älsklig, blid; förr äv. övergående i bet.: ljuv, ljuvlig. Min milda vän! hvar vistas du? Nordenflycht Turt. 17 (1743). Nu står den milda / ätthögens dotter / väntande på mig vid Gudarnas knän. Tegnér (WB) 5: 136 (1821). (Prästen) var en fåordig och mild man, som lät sin hustru råda. Hellström Malmros 206 (1931). jfr GLAD-, LJUV-MILD.
3) (†) i uttr. mild till ngt, villig till ngt. Then tienst, som tu vthan tin skadha wäl göra kant, war ganska mild och willig til. Forsius Fosz 285 (1621; nt. orig.: milde und willich; Weigere: mild oc villig).
4) som har lätt för ngt; ss. senare led i ssgr. — jfr GRÅT-, SKRATT-MILD.
5) med sakligt huvudord (jfr 1 a, b, c).
a) som visar l. ger uttryck åt l. utmärkes av välvilja l. fördragsamhet l. saktmod l. skonsamhet o. d. Föra en mild regering. En mild dom. Mild tillrättavisning, varning. Boken fick en mild kritik. Milde svar. G1R 28: 289 (1558). Jag .. underkastar .. detta mitt välmente arbete under hvars och ens milda och benägna omdöme. Ehrenadler Tel. Föret. 3 b (1723). Mildt sinne pryder kungen, som blommor skölden. Tegnér (WB) 5: 14 (1825). Fäll i domarns öra milda och förlåtande ord. Karlfeldt FridLustg. 100 (1901). Nej, men häradshöfdingen, sade jag mildt förebrående, kan man inte lita bättre på er? Wägner Norrt. 88 (1908). Snart måste han med milt våld föras bort. Siwertz JoDr. 227 (1928). (†) Milda tårar fuktade vid dessa hågkomster mina ögon. Palmblad Nov. 2: 49 (1819, 1841).
b) allmännare: som icke är hård l. våldsam l. skarp l. sträv l. utpräglad; som gör ett mjukt l. vekt l. dämpat intryck; som är präglad av måttfullhet; behagligt rofylld l. lugn l. välgörande; lätt; lindrig. Milt värkande medel. Milda seder. SColumbus Vitt. 124 (1669). Mild din Sommarnatt går att vår syn förnöja. Tegnér (WB) 1: 115 (1804). Den milda kontrasten (i byggnadskonsten) bringar mångfald i det enformiga. Ljunggren Est. 2: 270 (1860). En mycket mild syrning. Grotenfelt Mejerih. 147 (1886). Mitt ok är milt, och min börda är lätt. Mat. 11: 30 (Bib. 1917). Att gossen satt och var hemligt arg beredde Sten Svenningsson ett milt nöje. Hedberg Leksakslåd. 23 (1941). — särsk.
α) om naturbeskaffenhet, naturföremål o. d.: som icke ger ett kargt l. dystert intryck, idyllisk; numera nästan bl. i bet.: som har mjuka linjer. Linné Sk. 56 (1751). De höga bergen, som ännu fortfara, men med mildare contourer. Atterbom Minn. 336 (1818). Kring klippan hade .. jord och döda vegetabilier samlat sig till en mild och låg strand. Almqvist Jagtsl. 7 (1832).
β) om ljus, färg o. d.: dämpad o. mjuk (med varm färgnyans). En mild rodnad. Mellin Nov. 1: 404 (1835, 1865). (Kolmårdsmarmorns) milda, gröna färgnyans. TT 1871, s. 75. Himmelen var mildt blå som en afton i maj. Geijerstam KampKärlek 322 (1896).
γ) om ljud, ton o. d.: som har en varm o. dämpad klang. I luften höres milda toner simma. Geijer Skald. 27 (1811, 1835). Blåsinstrument med en mildare ton, såsom horn, clarinett, fagott etc. Möller LbMus. 52 (1880). Rydberg Vap. 7 (1891).
δ) om temperatur, klimat o. d.: relativt varm, blid (se d. o. 3); äv. (i sht i vissa trakter): över fryspunkten, tö-; äv. om sommarväder o. d.: lugn o. måttligt varm. Ett milt klimat. Det blir milt, det blir blidväder. Eichstad Alm. 1643, s. 10. Och solen sjönk, och qvällen kom, / den milda sommarqvällen. Runeberg 2: 43 (1848). Det hade varit en mild höst. Lagerlöf Holg. 2: 415 (1907). Det är två grader milt. Östergren (1932).
ε) om smakintryck: som icke är sträv i smaken; som har en angenäm, icke skarp l. stickande l. brännande smak. Linné Diet. 2: 236 (c. 1750). Euphorbiaceer, som gifva mjölk, hvilken i vissa arter är mild och drickbar, såsom komjölk. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 7 (1857). De milda drufvors saft. Rydberg Dikt. 1: 46 (1876, 1882). särsk. bot. i namn på svampar med mild smak. Mild Fjällskifling (Agaricus (Lepiota) excoriatus. Schäff.). Smitt Svamp. 28 (1863). Mild Brötling (Lactarius volemus. Fries.). Därs. 39.
ζ) miner. om bärgart: som kännes mjuk o. len. Mild skiffer. ASjögren Min. 47 (1865).
η) (†) språkv. mjuk, len; tonande; motsatt: hård (se d. o. 3 b α). Latinernes milda s. SvLittFT 1838, sp. 533. Det mildare uttalet af rd såsom l, .. t. ex. jol, jord. Rydqvist SSL 1: 206 (1850).
ϑ) om språkligt uttr. o. d.: icke skarp l. brysk l. överdriven; hovsam, modest; äv.: lindrig. Mildast sagt, minst sagt, lindrigt sagt. Här uttryckes i mildare termer detta factum. Agardh ThSkr. 1: 30 (1842, 1855). Nu är det ju ett allmänt känt faktum, att Dick, för att använda ett milt uttryck, narras. Lindström Alex. 160 (1931).
c) om rägn o. d.: som icke faller häftigt l. våldsamt, stilla. Ett milt vårrägn. Då vädret är lugnt faller regnet mildast. Granlund Ordspr. (c. 1880).
d) om sjukdomssymtom o. d.: icke svår, godartad. Huss Typhus 7 (1855). Moberg Rosell 338 (1932).
6) [trol. förvrängning av uttr. till den vilda grad] (skämts.) oeg., i uttr. till den milda grad, till den grad (se GRAD, sbst.1 2 b α), högeligen, ofantligt; äv. med åtföljande bestämning: till den grad l. i den utsträckning (att). Högberg Utböl. 2: 65 (1912). Hon var till den milda grad långsam och rörig i sysslorna. SuntFörn. 1929, s. 313. (Han har blamerat sig) och det till den milda grad, att varje försök att ta honom i försvar faller platt till jorden. SvD(A) 1934, nr 332, s. 17.
7) (i fackspr.) som är lätt att bearbeta.
a) (†) om bärgart, malm o. d.: som är lättbruten o. av lös konsistens; om malm äv.: som är lätt att smälta o. lämnar en ren, glasig o. lättflytande slagg; äv. oeg., om bärgart: som brukar förekomma tillsammans med ädlare malmer o. ger utsikt att finna sådana. Hiärne Berghl. 440 (1687). Rinman (1789).
b) lant. om jord, mylla o. d.: lös o. mullrik (med mullsyror bundna vid kalk o. andra alkalier). I en mild jord, en lucker och lös ler-mylla, vinna Turnips bästa framgång. Fischerström 3: 105 (1783). LB 1: 92 (1899).
Ssgr: A: (5 b β) MILD-GRÅ. (mild-1916 osv. milt- 1932) (i sht i vitter stil) milt grå; äv. bildl. Mildgråa visor förutan ord. Vetterlund SkuggSal 74 (1916). I den mildgråa dagern. SvD 4/9 1926, Bil. s. 1.
(2, 5 a) -GUNSTIG. (†) mild o. gunstig. VDAkt. 1675, nr 7. Itt mildgunstigt swar. Därs. 1696, nr 126.
(2, 5 a) -HJÄRTAD, p. adj. (i sht i vitter stil) jfr -sint. Tiden 1848, nr 300, s. 4.
-RIK, se milde ssg.
(5 b β) -RÖD. (i sht i vitter stil) milt röd. VeckoskrLäk. 4: 91 (1783).
(2, 5 a) -SINNAD, p. adj. (i sht i vitter stil) mildsint. Mildsinnat hiärtelag. Brobergen 216 (1705, 1708). Fröding ESkr. 1: 58 (1892).
(2, 5 a) -SINT, p. adj. (i sht i vitter stil) mild i sitt sinne l. sin uppfattning. En Gudfruchtig och from, mildsint .. Jungfru. BrölBesw. 479 (c. 1670). Han var .. mildsinnt i sina omdömen om menniskor. Fröding Brev 165 (1892).
Avledn.: mildsinthet, r. l. f.
(2, 5 a) -TALIG. (†) mild i sitt tal. Peringskiöld Hkr. 1: 529 (1697); jfr Strinnholm Hist. 1: 422 (1834).
(5 b δ) -VÄDER mil3d~ l. (vard.) mil3~. (mild- (mill-) 1672 osv. milde- (mille-) 1808) blidväder, töväder, tö. Meyerus Alm. 1672, s. 6. När skogen mörknar, blir det mildväder. Timberg Meteor. 174 (1908).
(5) -ÖGD, p. adj. (i sht i vitter stil) som har milda ögon. Ling As. 274 (1833). Hon var vänögd och mildögd. Fröding Stänk 75 (1896). Ett mildögdt rådjur. SDS 1905, nr 96, s. 2.
Avledn.: mildögdhet, r. l. f.
B (†): MILDE-RIK, se milde ssg.
-VÄDER, se A.
C: MILT-GRÅ, se A.
(5 b δ) -VÄRMANDE, p. adj. (i vitter stil) milt värmande; äv. bildl. Din sångs mildtvärmande oskuld. Atterbom Lyr. 2: 111 (1820; om Franzén).
Avledn.: MILDA, v. (milda 1619 (: Mildarens), 1807 osv. milla 1853) [jfr d. milde, ävensom förmilda]
1) (†) till 5, eg.: göra (ngt) mildare; anträffat bl. ss. vbalsbst. -are, om Jesus ss. själens läkare o. saliggörare. Thet Andeliga syndennes Ormaetter .. Kan ingen Lekedom eller Plåster igen heela, vthan thet enda Mildarens Jesu Christi salighgörande. Bullernæsius Lögn. 35 (1619).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 5 b δ, om väderlek: bliva mildare, töa; äv. opers. Weste (1807; fam.). Lundell (1893; fr. sydsv. förf.).
MILDARE, se milda 1 ovan.
MILDE, se d. o.
MILDELIGEN, förr äv. MILDELIG l. MILDELIGA l. MILDELIGT, adv. (mild- 16211815. milde- 1524 osv. mille- 1521c. 1540. mylde- 1540. mylle- 1547. -lig 15871673. -liga 1521c. 1755. -lige 15221547. -ligen 1560 osv. -ligt 1815) [jfr fsv. mildeliker, adj.; jfr d. mildelig, isl. mildliga, mnt. mildichliken, t. mildiglich]
1) (†) till 1: frikostigt, givmilt. Helsingius (1587). Thessa tina Gåfwor, som tu osz til Kropsens Uppehälle mildeliga förlänt hafwer. Swebilius Cat. 1: b 2 a (1689). Wallin 1Pred. 2: 73 (c. 1830).
2) (numera bl. i ålderdomligt, i sht religiöst spr.) till 2, 5: milt; nådigt, nådeligen. G1R 1: 6 (1521). Såå see nw milleligha til tesse thina tienerinne som giffs j mandzens wold. OPetri Hb. C 2 a (1529; i vigselformuläret). Therföre oss Gud mildeligen wille beware. Gustaf II Adolf 94 (1622). Oterdahl Borgarh. 105 (1913). NPs. 1921, 509: 4.
MILDHET, r. l. f. [fsv. mildhet] förhållandet l. egenskapen att vara mild; särsk.
1) (†) till 1: frikostighet, givmildhet. TobCom. A 3 a (1550). Af sin sockens mildhet underhållen. Runeberg (SVS) 1: 347 (1843).
2) till 2, 5: godhet, saktmodighet, nåd; välvilja. Rom. 2: 4 (NT 1526; Bib. 1917: godhet). Tacker herranom ty han är godh, och hans mildheet warar ewinneliga. Psalt. 106: 1 (öv. 1536; Bib. 1917: nåd). Ty har Kongl. Maj:t härmed .. af Kongl. nåd och mildhet .. velat i nåder förklara, at (osv.). PH 8: 173 (1766). (Jag har) fått lära mig att se med mildhet på ”hjärtats” små svagheter. Söderberg Gertr. 22 (1906).
3) till 5 b δ, i fråga om temperatur, klimat o. d. Serenius EngÅkerm. 128 (1727). Vintrens ovanliga mildhet. Mankell Krigsm. 289 (1865).
MILDIG, adj. [jfr ä. t. mildig, frikostig] (†) till 2, 5: mild. I Gudz dens högstes mildige skyd. AOxenstierna 2: 33 (1612).
MILDLEK, r. l. m. [fsv. mildleker; jfr fnor. mildleikr] (†) till 2: mildhet. Konungs mildlek och ynst gör Landets almoga viljog. Nicander KonStyr. 11 (1760).
MILDLIG, se mildeligen.
MILDRA, se d. o.
Spoiler title