SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1944  
MINARET min1are4t l. mi1-, r. l. m. ((†) n. Björnståhl Resa 3: 169 (1778), Österblom Skum 13 (1900)); best. -en; pl. -er (Palmblad Nov. 2: 81 (1819, 1841) osv.) (ss. n. = (UB 1: 248 (1873), Heidenstam Karol. 2: 47 (1898)) l. -s (Hasselquist Resa 81 (1750), Pfeiffer (1837))); förr äv. MINARÉ, r. l. m. l. n.; pl. minarér (Franzén Skald. 3: 328 (1824, 1829)) l. -s (Pfeiffer (1837)).
Ordformer
(ré (-re) 18241837)
Etymologi
[jfr d. minaret, t. minaret(t), eng. o. fr. minaret; över span. minarete l. turk. mināré av arab. manāra, minaret]
(i fråga om orientaliska förh.) högt, smäckert torn invid en moské, nära spetsen försett med en balkong, varifrån bönestunderna utropas; äv. oeg., om högt, smalt torn i allm. Hasselquist Resa 67 (1750). Ett virrvarr af kupoler och minaret. Heidenstam End. 193 (1889). TT 1896, Allm. s. 249 (för sthmsutställn. 1897). Munthe IslamK 18 (1929).
Spoiler title
Spoiler content