SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1944  
MINISTER minis4ter, m.||ig.; best. -n ((†) -tren PT 1758, nr 1, s. 1); pl. -trar ((†) = (HH XVIII. 2: 36 (1687), KKD 5: 196 (1711)); -trer HC11H 10: 229 (1661), SvNorrigCal. 1860, s. 787; -tres Spegel Dagb. 137 (1680); -terna, pl. best. Hermelin BrBarck 24 (1703)).
Ordformer
(minister (-th-) 1525 osv. ministre 17231891)
Etymologi
[y. fsv. minister; jfr t. o. eng. minister; dels av fr. ministre, av lat. minister, tjänare, tjänsteman, dels direkt av lat. minister, till minor, mindre (se MINUS), liksom magister till magis, mer (se MAGISTER). — Jfr MINIM]
1) [ellips för det lat. uttr. verbi divini minister] (†) präst. En Protestant Minister. HSH 28: 244 (1659). Een gammal Minister. VDAkt. 1709, nr 372 (om komminister).
2) (i fråga om romersk-katolska förh.) högste ledare för en (provins inom) (tiggar)orden; provinsialminister. Doctor Iöns Sancti francisci ordens ministher. G1R 2: 198 (1525). (Vi ha) affsath then ministher som nw haffuer varith (vid klostret). Därs. 4: 70 (1527). SvKyrkH 2: 140 (1941). — jfr GENERAL-, PROVINSIAL-MINISTER.
3) [urspr. ellips för det lat. uttr. minister regis (l. regni), konungens (resp. rikets) tjänare] om vissa höga ämbetsmän.
a) titel för l. benämning på de ämbetsmän, vilka i egenskap av statschefens officiella rådgivare bära det egentliga ansvaret för landets styrelse; i nutida officiellt spr. bl. dels i ssgn STATS-MINISTER, dels i uttr. minister för utrikes ärendena. RP 12: 334 (1648); möjl. till b. HC11H 10: 229 (1661). De nya ministerna, som wilja blanda sig i Cantzliets sysslor finna sig mycket bestörte. Hermelin BrBarck 24 (1703). Jag hänvisar Läsaren til sjelfva Historien, at der se denne store Konungen (dvs. G. I) styra sit rike utan Ministrer, och snart sagt utan rådgifvare. Celsius G1 1: Föret. 7 (1746). (Piper) var icke en minister för någon viss gren af riksärenden, han var en konungens tjenare för ärenden af alla slag. 2SAH 44: 56 (1868). Styrelsen af konsulatväsendet tillkommer Ministern för utrikes ärendena i allt, som rörer de förenade rikena gemensamt. SFS 1886, nr 69, s. 1. Bengt Oxenstierna, Carl XI:s minister. Schück o. Lundahl Lb. 1: 117 (1901). Nordens första kvinnliga minister (dvs. ecklesiastikministern Nina Bang i Köpenhamn). NDA(A) 1924, nr 113, s. 1. — jfr ARBETS-, CIVIL-, ECKLESIASTIK-, FACK-, FINANS-, FÖRSVARS-, HANDELS-, INDUSTRI-, INRIKES-, JORDBRUKS-, JUSTITIE-, KABINETTS-, KOLONIAL-, KOMMUNIKATIONS-, KRIGS-, KULTUS-, KYRKO-, POLIS-, PREMIÄR-, STATS-, UTRIKES-MINISTER m. fl. — särsk. bildl. ss. senare led i ssgr, om person som i ngt visst avseende är ledande inom en (mindre) krets av personer l. på en plats o. d.; jfr ROLIGHETS-MINISTER.
b) titel för l. benämning på chefen för en stats beskickning hos (l. till) en annan stat; beskickningschef; sändebud; envoyé; i inskränkt mening om beskickningschef av andra internationella rangklassen (envoyé extraordinaire et ministre plénipotentiaire, närmast efter ambassadör); förr äv. allmännare, om person som blivit utskickad ss. ombud för statschef l. regering. Schmedeman Just. 464 (1666). Widekindi KrijgH 231 (1671). Mina minister wedh dhe främmandhe håfwen. HH XVIII. 2: 36 (1687). Främmande Potentaters Ministrer. SthmStadsord. 2: 211 (1710). Platen, som .. var minister i England. De Geer Minn. 1: 207 (1892).
Ssgr (i allm. till 3 a): MINISTER-ANSVARIGHET ~0102 l. ~0200. statsv. den ansvarighet som åligger ministrar för deras ämbetsutövning inför statschefen l. folkrepresentationen. ÖresundP 1848, nr 9, s. 2.
(3 a, b) -BEFATTNING.
-BÄNK. sammanfattande om de sittplatser som reserverats i folkrepresentationens samlingslokal (t. ex. riksdagshus) för ministrarna; regeringsbänk; äv. i bildl. uttr., ss. avgå från ministerbänken, avgå från ministerposten. SP 1792, nr 199, s. 2 (i Paris). Jag (hade) skilts från ministerbänken i godt förhållande till båda kamrarna. De Geer Minn. 2: 244 (1892).
-FRU.
(3 b) -HOTELL. [jfr t. ministerhotel] beskickningshus. Ryska ministerhotellet (i Sthm). Liljecrona RiksdKul. 207 (1840).
-KASSA. särsk. (förr) till 3 b: kabinettskassa. AB 1840, nr 279, s. 1.
-KRIS. förändring i en ministär, bestående däri att denna i sin helhet l. delvis avgår på grund av meningsskiljaktighet mellan ministrar o. statschefen l. mellan ministrar o. folkrepresentationen. ÖresundP 1848, nr 4, s. 2 (i Spanien). De Geer Minn. 2: 122 (1892; om förh. 1871).
-LISTA, r. l. f. (lista upptagande) förslag på nya ministrar (vid ministerkris). Nilsson Kabb. 15 (1911, 1916).
-PAR. särsk. till 3 b, om sändebud o. hans maka. SDS 1896, nr 210, s. 1.
-PORTFÖLJ. särsk. [jfr t. ministerportefeuille, eng. portfolio (of a minister); till fr. portefeuille, statsrådsämbete (jfr portfölj)] bildl.: statsrådsämbete. En särskild ministerportfölj för de kyrkliga ärendena. PedT 1890, s. 399.
(3 a, b) -POST. befattning (se d. o. 2 d) ss. minister. Tillträda en ministerpost. SP 1792, nr 187, s. 1.
-PRESIDENT. (om utländska förh.) statsminister. ÖresundP 1848, nr 4, s. 2 (i Spanien).
(3 b) -RESIDENT. [efter fr. ministre résident]
1) beskickningschef i tredje rangklassen (närmast efter minister; se ovan 3 b); förr äv. allmännare, om politiskt ombud utan rangbeteckning. GT 1788, nr 100, s. 3. SvStatskal. 1939, s. 223.
2) i en äldre organisation av den sv. utrikesförvaltningen titel för viss tjänsteman (avdelningschef) i utrikesdepartementet. SFS 1919, s. 1753. 2NF 31: 139 (1920).
-RÅD. (om utländska förh.) sammankomst av ministrarna till gemensamma överläggningar; äv. konkretare, om (den till dylik sammankomst församlade) ministären. SC 1: 159 (1820; i Frankrike). 2NF 26: 1104 (1917; i Danmark).
-SKIFTE. jfr -kris. SAOL (1900).
(3 b) -STAT. (numera bl. tillf.) ett lands budget för utrikesrepresentationen. HTSkån. 6: 376 (1772). BtRiksdP 1894, 3Hufvudtit. s. 29. Anckarsvärds motion om minskning av anslaget till ministerstaten 1823. SvRiksd. II. 12: 297 (1934).
-STYRELSE. (i sht om utländska förh.) förhållandet att ett lands ministrar samfällt l. var för sig själva fatta avgörande beslut utan samråd med statschefen. Järta 2: 65 (1826). Reuterskiöld Grundlag. 16 (1924).
-TABURETT. [jfr t. ministersessel] bildl.: statsrådsämbete. Sundén (1887).
(3 a, b) -TID. tid under vilken ngn är minister. Liljecrona RiksdKul. 443 (1841).
Avledn.: MINISTERSKAP, n. till 3 a, b: (ngns) egenskap att vara minister; äv. om tid under vilken ngn är minister. EP 1792, nr 2, s. 2. (Procopés) kortvariga ministerskap. Ahrenberg Männ. 4: 210 (1909).
Spoiler title
Spoiler content