SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1944  
MIRAKULÖS mir1akɯlø4s l. mi1-, l. -ku-, l. 01—, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(förr äv. miraculeus)
Etymologi
[jfr t. mirakulös, eng. miraculous; av fr. miraculeux, av mlat. miraculosus, avledn. av lat. miraculum (se MIRAKEL)]
1) som är ett undervärk, åstadkommen av ett undervärk. (Guds) Miraculöse och underwärckande förloszning. Isogæus Segersk. 1353 (c. 1700). Texter, som handla om Christi miraculeusa curer på sjuka och besatta. Rydén Pontoppidan 239 (1766). Konungens nästan mirakulösa tillfrisknande. SvD(A) 1929, nr 263, s. 3.
2) (i fackspr.) präglad av tron på undervärk. Den dogmstyva och mirakulösa katolska världen. OoB 1930, s. 580.
3) som liknar ett under, underbar, förundransvärd; sällsam; otrolig; vidunderlig; fenomenal. De miraculeuse victorier, som Gudh K. M:t så ofte förläner. OxBr. 10: 323 (1631). Elliot hade ett mirakulöst sifferminne. Stjernstedt Minnesbl. 50 (1912).
Spoiler title