SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1945  
MUCKA muk3a2, v.2, i vissa trakter äv. MOCKA mok3a2, v.2, l. MOKA 3ka2, v.2 -ade. vbalsbst. -AN (tillf., Diktonius Onnela 39 (1925)), -ANDE.
Ordformer
(mocka 18071887. moka 18571923. mucka (-kk-) 1697 osv.)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. mukke; trol. av mnt. l. t. mucken, motsv. holl. mokken, till en germ. rot muk(k) o. besläktat med lat. mugire, böla, sanskr. mōjati, ge ljud ifrån sig, till en ieur. rot mug, av ljudhärmande urspr. — Jfr MUCK, sbst.1, MUCKLA]
(starkt vard.)
1) yttra ngt till motsägelse l. protest, knysta, opponera sig, protestera, knota, knorra; vanl. i nekad l. därmed likvärdig sats. Mucka mot ngn. Mucka över l. mot l. för ngt. Han vågar inte mucka. Han gjorde det utan att mucka. Weise 11 (1697). Hon behärskar Cassan och hennes Man törs intet mucka deremot. Dalin Arg. 2: 110 (1754). Den som har hem hos andra, han får ock göra det andra vill utan att mucka. Väring Frost. 124 (1926). — särsk. (numera föga br.) i uttr. (inte) mucka ett ord, (inte) ”knysta” ett ord. Braun Dikt. 1: 3 (1837). Han törs icke mucka ett ord. Almqvist Skälln. 34 (1838).
2) bråka, gräla.
a) (i vissa trakter) i uttr. mucka med ngn, bråka l. gräla med ngn. Vi grälade och mokade med dörrvakterskan. Lönnberg Syrend. 35 (1888). Siwertz Takl. 12 (1923).
b) i uttr. mucka gräl, åstadkomma l. söka (komma i) gräl; jfr MAKA, v.1 2 d. Blanche Tafl. 3: 233 (1857). Mockar du gräl, din tusan! Berndtson Länningh. 160 (1923). (Ynglingen) hade .. gått omkring .. och muckat gräl. Hellström Storm 86 (1935).
Särsk. förb. (till 1; starkt vard.): MUCKA EMOT10 04 l. MOT4. (numera föga br.) säga emot, opponera sig, knota, knorra, käbbla. Knorring Torp. 1: 20 (1843). Det ståthållaren säger, det är det inte värdt att mucka emot. Lidforss DQ 2: 488 (1892). WoH (1904).
MUCKA FRAM10 4. (tillf.) i uttr. mucka fram med ngt, knysta fram ngt. Dahlbäck Åb. 244 (1914).
Spoiler title