SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1945  
MYLLA myl3a2, förr äv. MÖLLA, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. (om olika slag av mulljord) -or.
Ordformer
(mylla 1633 osv. mölla 17451755)
Etymologi
[avledn. av MULL, sbst.2]
kornig, lucker, brunsvart l. svart jordart som huvudsakligen består av förmultnade växt- (o. djur)delar (humusämnen), mulljord, humus; ofta liktydigt med: matjord; stundom dels (i icke fackmässigt spr.) allmännare, om jord tillhörande markens översta, lösa lager, dels (i fackspr.) i inskränktare anv., om pulverformig massa som uppkommer vid förmultning av växt- (o. djur)delar. (Lantmätarna skola) hoos åkerenn .. anteckna hwad jord der är, anttenn swartt mylla, leriord, sandiord eller mooiord. CivInstr. 251 (1633). Mullvaden (måste) upkasta myllan at gräs och örter i henne lättare må kunna så sig. Linné PVetA 1739, s. 4. Pettersillje-Rötter: til them är lindrig lerjord med mo-sand och andra myllor beblandad, then tjänligaste. Lundberg Träg. 17 (1754). Den afdöda vegetation förvandlas genom .. förruttnelse .. till en mörk, pulverformig jordlik massa, kallad mylla (humus). LAA 1813, s. 205. En bra gård med god åkerjord, mylla på lerbotten. Larsson i By StugFolk 179 (1930). — jfr GRUS-, KÄRR-, LER-, LERJORDS-, LJUNG-, LÄTT-, LÖV-, MOSS-, RÖD-, SAND-, SKOGS-, SVART-, VÄXT-MYLLA m. fl. — särsk. bildl.; särsk. för att beteckna det varur ngt hämtar näring l. växer fram o. d. Den hvita mylla där intet växer. Strindberg TrOtr. 4: 179 (1897; om snö). I en tid som denna, då stora och små Northcliffar, Rothermerar och Beaverbrookar växa som svampar ur journalistikens mylla. Hellström RedKav. 320 (1933).
Ssgr (i sht lant.): A: MYLL-ARTAD, p. adj. som utgöres av l. liknar mylla. Wikström ÅrsbVetA 1843—44, s. 458. —
-BILDANDE, p. adj. som bildar l. ger upphov till mylla. Rösiö Revolt 1: 221 (1904).
-BILDNING. abstr. o. konkret. UVTF 25: 15 (1880).
-BLANDAD, p. adj. blandad med mylla. Lundequist Landtbr. 28 (1845).
-FATTIG. fattig på mylla l. humusämnen. Lundequist Landtbr. 46 (1845).
-HALT, r. jfr halt, sbst.1 1. Lundequist Landtbr. 28 (1840).
-HALTIG. Lundequist Landtbr. 28 (1845).
-JORD. mulljord, mylla. Lundequist Landtbr. 33 (1840). Sandblandad mylljord. SydsvGeogrSÅb. 1925, s. 88. —
-KALL. (†) kem. om kaliföreningar som förekomma i mylla. Berzelius ÅrsbVetA 1828, s. 295. —
-KOL. (†) kem. humuskol. Lundequist Landtbr. 39 (1845).
-LAGER, n. Arrhenius Jordbr. 1: 4 (1859).
-MARK. med mylla ss. jordmån. HbSkogstekn. 18 (1922).
-RIK. rik på mylla, humusrik. Lundequist Landtbr. 31 (1840).
-TÄCKE. höljande lager av mylla. Post KoprJordb. 51 (1862).
-TÄCKT, p. adj. täckt med mylla. Almquist UpplVeg. 538 (1929).
-VÄXT, r. l. f. bot. mullväxt (se d. o. 2), saprofyt. Lindman LbBot. 68 (1904).
B (tillf.): MYLLA-DOFTANDE, p. adj. som doftar av mylla, mulldoftande. Upsala(A) 1922, nr 244, s. 6.
C (†): MYLLE-SÄNG. trädgårdssäng med mullbädd. Rålamb 14: 16 (1690).
Avledn.: -MYLLAD, p. adj. som har l. utgöres av (så l. så beskaffad) mylla; i ssgn lätt-myllad.
MYLLAKTIG, adj. (mera tillf.) myllartad. Wallerius Åkerbr. 299 (1761).
MYLLIG, adj.
1) (†) om föremål o. d.: jordig. HushBibl. 1755, s. 380.
2) (i vissa trakter) om jordart: som utgöres av mylla, myllhaltig, myllrik; ofta svårt att skilja från 3. Den fina hvita sanden, då den är myllig, plägar gifva tämmelig gröda. Löwenhjelm PVetA 1751, s. 18. Östergren (1932). särsk.: som utgöres av l. har en (så l. så beskaffad) mylla; i ssgrna fin-, lös-myllig.
3) (i vissa trakter) om jord: lös l. finfördelad (som mylla), lucker; jfr 2. VetAH 1746, s. 193. Den .. beredda snittlingen (av poppel) nedsättes i lös och myllig, helst nyss omgräfd jord. Arrhenius Jordbr. 3: 248 (1861). Östergren (1932). Avledn.: myllighet, r. l. f. särsk. (i vissa trakter) till 2, 3. Weste (1807).
Spoiler title