SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1945  
MÄRKLIG mær3klig2, äv. (ålderdomligt l. emfatiskt) MÄRKELIG mær3kelig2, adj. -are. adv. = (†, Martini Bew. A 3 a (1604), Triewald Bij 18 (1728)), -A (†, G1R 23: 338 (1552), Nicander GSann. 99 (1767)), -AN (†, Prytz MStenbock E 4 a (1633)), -E (†, G1R 1: 196 (1524)), -EN (numera mindre br., G1R 28: 530 (1558), Thyrén O2 21 (1908)), -T (Lybecker 219 (c. 1715) osv.).
Ordformer
(marcke- c. 1620. merkie- 1691. märk- (me-, -ch-, -ck-) 1524 osv. märke- (me-, -ch-, -ck-) 15231944. -legen, adj. 1523. -lich 1526. -lig (-gh) 1523 osv. -lighen, adj. 15261528. -liget (-gh-, -tt), n. 15231750. -ligit (-gh-), n. 15281765)
Etymologi
[fsv. märkeliker; jfr d. mærkelig, isl. merkeligr, mht. o. t. merklich; avledn. av MÄRKA]
1) (gm sin beskaffenhet, storlek, betydelse o. d.) ägnad att tilldraga sig uppmärksamheten l. förtjänt av att särskilt uppmärksammas l. framhävas l. omnämnas o. d.; anmärkningsvärd, remarkabel; utomordentlig, storslagen; viktig, betydelsefull; ovanlig; egendomlig, sällsam, märkvärdig; jfr MÄRKA 11. Huilken en merkelich lärdom geffwer tw oss här. OPetri MenFall I 7 b (1526). Store och märkelige Victorier. RARP 1: 150 (1631). Jagh sijr Apollo thär .. / .. hans Lynde wijsar grant / At något märkligt är som på hans hierta ligger. Lucidor (SVS) 224 (1672). Heurlin (hade) haft det märkliga yttrandet, .. att man ej kunde veta, huru Bönderna blefvo i slutet af riksdagen. Liljecrona RiksdKul. 149 (1840). I Rom gick ingen dag utan någon märklig händelse, som fängslade allas nyfikenhet. Rydberg Sägn. 20 (1874). Stavanger har en domkyrka, den märkligaste i landet näst Trondhjems. Roth 1Geogr. 115 (1886). Vad det (som är hämtat från galgen) har för en märkelig makt. Lagerkvist Böd. 6 (1933). I Himmlers märkliga budskap hade .. invävts en mystisk antydan om att Hitler är döende. SkånD 1945, nr 18536, s. 4. — särsk.
a) i uttr. märklig för (förr äv. av) ngt, märklig på grund av l. genom ngt. Kråkebacken, Olofs-backen, Tumlingerör &c. alla märkeliga af fiendens nederlag. Dalin Hist. 2: 265 (1750). Dikten är märkelig redan för sin fulländade utformning. Söderhjelm Runebg 2: 183 (1906).
b) (†) ss. adv. märklig(en), särskilt (att märka), i synnerhet. Martini Bew. A 3 a (1604). Therom then H. Skrifft i åthskillig rum förmäler: Och märckeligen then wijse Salomon, thär han .. talar om wårt Lijfs förgängelighet. Stiernhielm Arch. A 3 a (1644).
c) om person; numera bl. med tanke på framstående l. ovanliga egenskaper l. insatser o. d.; förr äv.: ansedd, som intager en hög l. framskjuten ställning. Helser Andronicum och Iuniam .., the ther merkelighe äro jbland apostlanar. Rom. 16: 7 (NT 1526; Bib. 1917: som hava ett så gott anseende). (Sex) merkeliga oc förstånduge bönder vthaff huario lagxago. G1R 4: 148 (1527). Then som wil tala medh Konungen, eller en annan merckeligh Herre i werldenne. Rothovius 1Pred. C 3 a (1623). Ehuru original och märkelig .. (Samuel Johnson) än var som Autor, var han det ännu mera som människa. LBÄ 14—15: 39 (1798). I minnesteckningen öfver Schlyter gifver Wisén .. en väl träffad bild af denne märklige man med den skarpt utpräglade gestalten. 3SAH 7: 43 (1892).
2) (†) som kan märkas l. urskiljas l. förnimmas; märkbar; förnimbar; jfr MÄRKA 13. Att .. (medljudens) antal icke giör någon stafvelse märkeligen längre eller kortare. Hof Skrifs. 120 (1753). Knappt något spår till uppodling (är) märkeligt. Bladh (o. Hornstedt) 45 (1799). Han .. tryckte .. på en liten knappt märklig fjäder. Atterbom Minn. 581 (1819). Skillnaden emellan det norska och danska skriftspråket är föga märklig. Palmblad Norige 424 (1846). Sundén (1887).
3) som märkes tydligt; starkt framträdande; uppenbar, påtaglig, tydlig; kännbar, eftertrycklig; ofta övergående i bet.: stor, ansenlig, betydande; numera bl. ngn gg (i lagspr., ålderdomligt) med abstrakt huvudord: tillräckligt stor l. betydande för att märkas l. att förtjäna avseende. Swerigis riche ok tess inbyggiare tiil stoor mærkelegen skada ok förderf. G1R 1: 46 (1523). (Det ansågs icke troligt att bönderna skulle överge Dacke) med mindre ähn the hade för fåt någet merckeligitt niderlag, som icke ähn nu skiedt war. Brahe Kr. 37 (c. 1585). Gör thet någon (dvs. sprider ngn falsk lära), och warder öfwertygat, tå skal han merckeligen straffat warda. KOF II. 2: 6 (c. 1655). (Guds lag är skriven i människornas hjärtan, vilket Paulus) mycket merkeligen bewijsar i sin Epistel til the Romare. Emporagrius Cat. B 4 a (1669). En märkelig utvidgning af kyrkans gamla tomt. VDAkt. 1796, nr 226. (Har gäldenär) afhändt sig egendom af sådant värde, att borgenärerna däraf märklig skada haft .. dömes till straffarbete. SFS 1905, nr 9, s. 6; jfr Därs. 1920, s. 1016. Om det skäligen kan befaras, att på grund av gäldenärens förvållande inteckningshavarens säkerhet kommer att märkligt minskas. Därs. 1932, s. 282. jfr FULL-, O-MÄRKLIG. särsk. (†) i uttr. ett märkligt, ngt betydande, en ansenlig mängd l. summa, ett gott stycke o. d.; till ett märkligt, i hög grad, väsentligen. Så att hwar det (att de kejserliga sände en här till Polen mot svenskarna) icke hade skedt, Wj ett merkeligit emot dhem skole hafwa auanceret. RARP 1: 128 (1630). Med den Lilla Tullen .. är ment och ansedt, att den vthan Wåre Vndersåtares skada, ett merckeligit vthi hwar Landzända draga skulle. Stiernman Com. 2: 70 (1636). Hwilket oförstånd til ett merkeligit härrörde .. ther vtaf, at the sins Mestares och Frelsares embete .. ännu intet fullkomligen förstodo. Swedberg SabbRo 1461 (1687, 1712). Schück VittA 4: 20 (i handl. fr. 1696).
Avledn.: MÄRKLIGHET, r. l. f. till 1: egenskap(en) att vara märklig; äv. konkretare, om ngt som är märkligt. Schück VittA 4: 98 (i handl. fr. 1693). Vid Creussen .. syns .. (floden Pegnitz) framspringa ur en liten surbrunn, hvilken man utgifver för dess källa och visar åt resande såsom en stor märklighet. Atterbom Minn. 194 (1817). Under .. framhävandet av sin makt och märklighet hade .. Bohm den vanan .. att uppräkna sina ägodelar. Hellström Storm 253 (1935).
Spoiler title
Spoiler content