SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1946  
N än4, n.; best. n´et än4et; pl. =; pl. best. n´en än4en.
Etymologi
[av lat. n; jfr gr. νῦ]
1) namn på den fjortonde (i ä. tid äv., då bokstäverna i o. j icke höllos isär, den trettonde) bokstaven i vårt alfabet; stundom, hos ä. förf. vanl., icke strängt skilt från 2. Bokstaven n. Stort, litet, kursivt n. Wallenius Proj. A 4 a (1682). N. är trettonde bokstafven uti svenska alphabetet. Murberg FörslSAOB (1793). särsk. i utvidgad anv., om den del av en ordbok l. av ordförrådet i ett språk l. av en adresskalender o. d. som innehåller de med n börjande orden l. namnen. Helsingius (1587). Svenskt och fransyskt lexicon. Tomen II. N—Ö. Weste (1807; boktitel). AdrKalSthm 1945, s. 591. Bokstaven N (i SAOB) är under utarbetning. DN(B) 1945, nr 334, s. 8.
2) om ljudet n. Kakuminalt, muljerat, supradentalt n. Enberg SvSpr. 52 (1836). Cederschiöld Rytm. 175 (1905). särsk. (†) i uttr. brutet n, om ng-ljud. Hiärne Orth. 47 (1717).
3) i symbolisk anv.; särsk.
a) för att beteckna ngt ss. det fjortonde (resp. trettonde) i ordningen. Paragraf 3, mom. n. SAOB sp. H 1451 (1932).
b) [eg. förkortning för lat. nomen, namn, l., fördubblat, för lat. nomen nescio, jag vet icke namnet. l. för lat. nomen notetur, här bör namnet insättas] ss. ersättning för namn som man icke känner l. icke vill anföra; numera bl. i formeln N. N ss. ersättning för ett personnamn, särsk. i formulär o. d., förr äv. enkelt ss. ersättning för antingen person- l. ortnamn. Wii .. Helse edher oss elskelige borgemestare och raadt Thesligis och then menige man wthii. N. ok. N. G1R 1: 202 (1524; i fråga om rikets köpstäder). Iach N. tagher tich N. nw til mina echta hustru. OPetri Hb. B 4 b (1529; i vigselformuläret; Hb. 1811, s. 121: Jag N. N. tager (osv.)). Jach N. N. lofver, svär och forplicter migh her medt .. att (osv.). RA I. 1: 280 (1540). Fliesberg HbKöpm. 2: 217 (1900). särsk.
α) (mindre br.) i uttr. herr N. N., ringaktande: ”herr den o. den”, ”herr vem som helst”. WoH (1904). Söderblom Herdabr. 29 (1914).
β) (†) eufemistiskt, om djävulen; äv. appellativt: djävul. Thet bleff .. til onda och wrångt vdtÿdh, som N: vdtÿdde schrifftenn. 3SthmTb. 1: 38 (1592). Seer til huru i iake medh furstenn, at i få icke tusendh N. när konungen kommer i landet. SthmTb. 6/10 1597.
c) mat. i algebra, ss. beteckning för ett helt tal vilket som helst. Hedström o. Rendahl Alg. 85 (1915).
Ssgr (Anm. Ssgrna skrivas vanl. med bindestreck mellan N o. senare ssgsleden): (3 a) N-ARK(ET). vid paginering i äldre skrifter: det med bokstaven n betecknade fjortonde (resp. trettonde) arket. —
(2) -AVLEDNING~020. språkv. avledning med ett n-ljud ss. karakteristisk beståndsdel i ändelsen. Landsm. XX. 1: 412 (1904).
(3 c) -KROPPAR-PROBLEM(ET). mat. Det s. k. trekropparproblemet eller allmännare .. n-kropparproblemet: frågan om rörelsen hos ett antal (3 resp. n) masspunkter, som attrahera varandra enligt .. (Newtons) lag (om attraktionen). 19Årh. V. 1: 35 (1922).
(jfr 2) -LJUD. språkv. VetAH 1855 56, s. 48.
(2) -STAM. språkv. ordstam som i ieur., germ. l. urnord. slutar på -n. ANF 7: 44 (1891).
Ssgr (språkv.): n-stams-deklination. utmärkande för n-stammar.
-utvidgning. konkret. Landsm. XX. 1: 31 (1903).
Avledn.: N-TE, adj. (i sht i fackspr., särsk. mat.) använt ss. ordningstal till n i bet. 3 c. En ekvation av n-te graden har högst n st. rötter. Hedström o. Rendahl Alg. 85 (1915). Pehrson Beebe KamSkrbl. 71 (1928). jfr (föga br.): Den N:te dennes. Stackelberg EPpr 87 (1870).
Spoiler title
Spoiler content