SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1946  
NAFTALIN naf1tali4n, n. (Dalin (1871) osv.) l. r. l. m. (Björkman (1889) osv.); best. -et resp. -en.
Ordformer
(förr äv. naphthaline o. d.)
Etymologi
[jfr t. naphthalin, fr. naphtaline; av eng. naphthaline, bildat av engelsmannen Kidd 1821 till naphtha (se NAFTA)]
kem. ett kolväte som förekommer i stenkolstjära (stenkolsolja); äv. (i sht handel.) om den produkt (äv. kallad rent naftalin) som erhålles gm sublimering av detta kolväte (o. som användes ss. malmedel m. m.). Berzelius ÅrsbVetA 1823, s. 193. Starck Kemi 270 (1931).
Ssgr (i sht kem. o. handel.): NAFTALIN-DOFTANDE, p. adj. —
-FÄRG. jfr -färgämne. Liedbeck KemTekn. 778 (1867).
-FÄRGÄMNE~020. färgämne framställt ur naftalin. NF (1887).
-GULT, n. jfr -färgämne. AHB 56: 32 (1871).
-HALTIG.
-KAMFER, äv. -KAMFERT. naftalin blandat med kamfer, i sht förr använt ss. medel mot mal. (Ekenberg o.) Landin (1893).
-OLJA, r. l. f. starkt naftalinhaltig produkt som erhålles vid destillation av stenkolstjäror o. ur vilken naftalin avskiljes. Lindgren Läkem. (1902).
-RÖTT, n. jfr -färgämne. Keyser Kemien 3: 350 (1876).
-STARR. med. uppkommen gm förgiftning med naftalin. Hygiea 1923, s. 909.
Spoiler title