SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1946  
NASIR nasi4r, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. -er; förr äv. NASIRÉ, m.||ig.; best. -n l. -en; pl. -er; förr äv. NASIREER o. NASAREER, m.||ig.; best. -n; pl. =.
Ordformer
(nasir 1855 osv. nasiræer 1834. nasireer, pl. 1863. nazareer, sg. 1582. nazareer, pl. 15411863. nazir 15411839. naziré 1843. nazireer, sg. 1777. nazireer, pl. 1755. naziréer, pl. 1904)
Etymologi
[jfr t. nasir(äer), nazir(äer), eng. nazarite, nazirite, fr. nazir(éen); ytterst (delvis gm förmedling av den latiniserade formen nazaræus) av hebr. nāzīr, avskild, invigd]
(i fråga om ä. judiska förh.) rel.-hist. person som (för viss tid l. för hela livet) helgades åt Jahve gm ett särskilt löfte (avlagt av honom l. henne själv l. före hans l. hennes födelse av föräldrarna). På mitt hoffuudh haffuer aldrigh ingen rakoknijff kommet, ty iagh är en Gudz Nazir aff modherliffuet. Dom. 16: 17 (Bib. 1541). 1Mack. 3: 49 (Därs.). Lindblom IsrRel. 120 (1936).
Ssgr (om ä. judiska förh.): NASIR-LÖFTE. 4Mos. 6: 2 (öv. 1839).
-TID. tid under vilken ngn var nasir. 4Mos. 6: 4 (öv. 1864).
Avledn.: NASIRAT104, förr äv. NASIREAT, n.; best. -et. (-rat 1885 osv. -reat 17991864) [av fr. nazir(é)at] rel.-hist. förhållandet att vara nasir; den tid en person var nasir; ngns tjänst åt Jahve ss. nasir. Ödmann StrFörs. 1: 18 (1799). 4Mos. 6: 12 (öv. 1893).
Spoiler title
Spoiler content