SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1947  
NED, adv. ssgr (forts.): (3) NED- (resp. NEDER- l. NER-; jfr anm. sp. 262) -ÄLTA, -ning. (mera tillf.) LAHT 1893, s. 74.
-ÄNDA, se neder- ssgr.
(1) -ÄNTRA, -ing. sjöt. klättra ned. Gosselman SNAmer. 1: 40 (1833).
(13) -ÄRGAD, p. adj. [till ärg] Piehl Egypt. 99 (1896).
(3) -ÄRJA, -ning. [y. fsv. nidheräria (PMånsson 202)] (i sht förr) lant. mylla ned (ngt) med årder; äv. (numera bl. tillf.) med konstruktionsväxling, med obj. betecknande åkern. Rålamb 13: 9 (1690). Om hösten nedärjes och harfvas framledne korn-åkern. Linné Sk. 35 (1751). VetAH 1803, s. 62 (: Utsäde).
(8 a) -ÄRVA, -ning. [efter dan. o. nor. nedarve(s)] betecknande att ngt går i arv från en individ l. generation o. d. till en annan; företrädesvis i oeg. anv., i fråga om biologiskt arv (överförande av egenskap, anlag o. d. från ngn av föräldrarna till avkomman) l. kulturarv (lärdomar, kunskap, ”kultur” o. d. som en yngre generation övertar från en äldre).
a) (i sht i fackspr.) i aktiv form; använt bl. i fråga om biologiskt arv.
α) med subj. betecknande den från vilken arvet kommer: överföra (ngt) ss. arv till avkomman; äv. i uttr. nedärva ngt till ngn. Sjöstedt Husdj. 2: 162 (1862). (Fullblodshingsten) Newminster har nedärft sina förträffliga egenskaper nästan uteslutande till sina söner. Wrangel HbHästv. 1045 (1886). GHT 1896, nr 81, s. 2.
β) med subj. betecknande den till vilken arvet överföres: erhålla (ngt) i arv. Att plantorna nedärfva moderträdens egenskaper. Haller o. Julius 137 (1908).
b) (i fackspr.) refl.: överföra sina egenskaper ss. arv till avkomman; använt bl. i fråga om biologiskt arv. Den svartbrune (hingsten) Optimus .., som nedärfde sig synnerligen väl. TLandtm. 1900, s. 456.
c) i pass., med subj. betecknande det som ärves.
α) (tillf.) om arv i eg. bet. Det (dvs. svärdet) nedärfdes i slägten som en helgedom. PT 1903, nr 265 A, s. 3.
β) om biologiskt arv. Egenskaperna nedärfvas endast såsom anlag. TLandtm. 1900, s. 461. Hos .. (G. G. Viscontis) två söner .. stegras den nedärfda brutaliteten till mani. Söderhjelm ItRenäss. 20 (1907). Vissa sjukdomar såsom fallandesot, sinnesslöhet och sinnessjukdomar kunna vara nedärvda. Wirgin Häls. 1: 6 (1931).
γ) om kulturarv. Alt gick .. (i den gamla lärdomsskolan) i allmänhet sin gamla gång i de nedärfda traditionernas hjulspår. LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 14. Den romerska språkliga formen och de romerska tänkesätt, som nedärvts till såväl germaner som kelter i Frankrike. Nordenstreng EurMänRas. 167 (1917). Nedärvda vanor och tänkesätt. SvD(A) 1931, nr 66, s. 4. Konsten att knyppla är i Östergötland nedärvd sedan generationer. Form 1939, s. 39.
d) (i sht i fackspr.) ss. vbalsbst. -ning o. (mera tillf.) -ande, företrädesvis i fråga om biologiskt arv; numera nästan bl. med anslutning till c. TIdr. 1894, Julnr s. 2. Man (måste) medgiva, att frågan om nedärvning av förvärvade egenskaper ej ännu är på långt när fullt utredd. Jundell Barn. 1: 62 (1927).
Ssgr (i fråga om biologiskt arv; i sht i fackspr.): nedärvnings-förmåga. förmåga att låta sina egenskaper o. d. gå i arv till avkomman. Sjöstedt Husdj. 2: 163 (1862).
-försök. försök som göres i syfte att utröna nedärvningsförmågan hos ngn l. ngt. UtsädT 1902, s. 178.
(3, 12) -ÄTEN, p. adj.
1) topogr. om terrängformation: nedgrävd; sönderskuren l. på annat sätt deformerad därigm att ngt grävt ned sig l. gjort fåror däri. Det märkliga, djupt i fjällvidden nedätna dallandskapet. TurForskn. 7: 263 (1919). Sandiga backar, nedätna av källsprångsraviner. Fennia LIII. 1: 129 (1930).
2) (†) bildl.: hårt skuldsatt. Murberg FörslSAOB (1793).
(1, 3) -ÖSA, -ning.
1) tr.: hälla l. ösa ned (ngt); äv. oeg. l. bildl., med saksubj. (särsk. betecknande himmeln, moln o. d.). Bellman (BellmS) 1: 242 (c. 1773, 1790). (Molnen) nedösa sina tunga vatten-massor i den underliggande dalen. Gosselman Col. 2: 107 (1828).
2) (vard.) intr., om rägn o. d.: falla häftigt; numera nästan bl. i p. pr. Murberg FörslSAOB (1793). Det nedösande regnet. Kongo 2: 42 (1888).
-ÖVER400, äv. 040 (se för övr. anm. 3:o sp. 273), prep. o. adv. [jfr dan. o. nor. nedover]
I. prep.
1) (mera tillf.) till 1: från en högre belägen plats ned över l. ovanpå (ngt); numera vanl. ersatt med: ned över. Stenen föll nedöfver benen på honom. Nordforss (1805). Nedöfver mig (dvs. Odysseus) göt en oändelig slummer en gudom. Johansson HomOd. 7: 286 (1844).
2) till 1, 2: (tvärs) över l. utefter (ngt) i riktning ned, nedåt. Murberg FörslSAOB (1793). En svettdroppe makade sig stilla från tinningen neröver kindbenet. Sjödin StHjärt. 46 (1911).
II. adv., till 1, 2: (tvärs) över l. utefter ngt i riktning ned; stundom med försvagning av den ursprungliga bet., närmande sig bet.: ned, nedåt. Nordforss (1805). Hülphers Ångermanl. 137 (1900). Jag vände mig om och såg utöver den långa backsträckan neröver. Högberg Utböl. 1: 200 (1912). Jag stod just och tänkte på det, när jag for neröver (dvs. söderut). Blomberg MolnBröd. 249 (1932).
Spoiler title