SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1947  
NICKA nik3a2, v. -ade ((†) ipf. nickte Phosph. 1813, s. 219 (i vers)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.); jfr NICK, sbst.1
Ordformer
(hnik- 1668. neck- c. 16201912 (: neckpinne). nick- (-cc-, -kk-) 1561 osv.)
Etymologi
[fsv. nikkan, vbalsbst., nickning, nick, y. fsv. nikka, blinka; jfr d. nikke, nor. dial. nikka; av mnt. nicken, röra sig upp o. ned, blinka; jfr fht. nicchen, t. nicken; möjl. besläktat med NIGA]
1) om människa l. djur: (upprepade gånger) snabbt böja huvudet framåt o. nedåt o. höja det på nytt; äv. i uttr. nicka med huvudet; äv. med obj. betecknande innebörden av nickandet (jfr a, c, d, e). Nicka med hufvudet. Widegren (1788). Beelzebub .. med et löje, liksom en strimma i natten, nickar af välbehag. Thorild (SVS) 3: 99 (1791). Den fruktade fadern nickar belåtet vid sin pipa takten till Haydnkvartetten. 3SAH 50: 40 (1940). — särsk.
a) för att ge ngn tecken till ngt l. för att meddela sig med ngn l. framställa en önskan o. d. Tempeus Messenius 109 (1612). Han nickade åt mig, att jag skulle komma. Ihre (1769). De salige mig nicka / välsignelse och fred. Tegnér (WB) 2: 127 (1812). För hvarje fynd den lilla gör, nickar den gamla. Och hon nickar råd ofta. Lindqvist BakMoln. 242 (1911). (†) (Han) nickadhe .. medh hoffuudet in på modhren, och sadhe til Läriungan, See tijn moder. LPetri ChrPina k 3 a (1572).
b) (mindre br.) med nickande bekräfta ngt som man säger l. tänker; säga l. tänka (ngt) o. samtidigt nicka. Snoilsky 4: 81 (1887). Jag visste inte, att pappa var hemma. Häradshövdingen nickade: Jag kom i går kväll. Bergman Mark. 95 (1919). Siwertz JoDr. 42 (1928).
c) ss. en vardaglig l. familjär hälsning vid sammanträffande l. möte med l. avsked från ngn; förr äv. om vördnadsfull hälsning. Heduckar (dvs. de ungerska legoknektarna) the finghe sin hat i håndh, / the necka the bocka för suenske män. Visb. 1: 151 (c. 1620). Flux då stiges af häst, både nickas bugas oc handtags. BrölBesw. 174 (c. 1670). Det var Mammons Thriumf, då Presten nickade för en Kopparslant, men bockade sig för en Tolfskilling. VexiöBl. 1816, nr 11, s. 3. Den lilla Anna nickar gladt god qväll / Till lekkamraten. Snoilsky 4: 60 (1887). Bergman Patr. 53 (1928). jfr: Prostinnan gaf sig bara tid att som hastigast nicka tre strålande nickar emot den anlände (dvs. sonen). Almqvist TreFr. 2: 129 (1842). särsk. (†) refl. Ingen fins, som wil sigh för sin lijka nicka och bugha. Petreius Beskr. 1: 13 (1614).
d) ss. tecken för bifall l. samtycke l. instämmande o. d. Schroderus Comenius 903 (1639). Härtil nickade hon med hufvudet, och svarade: Ja. Lagerström Bunyan 2: 30 (1727). Han nickar god mening. Rhodin Ordspr. 68 (1807). Lejonet nickade nöjd sitt bifall. Topelius Lb. 1: 20 (1860). Nu var det Mias tur att nicka .. att hon förstått. Hellström Malmros 311 (1931).
e) (numera knappast br.) ss. tecken för vägran l. avslag l. för avböjande av ngt l. på missnöje o. d. Linc. A 2 b (1640). Nicka åt någon att ej göra. Lindfors (1824). Nicka afslag. Cavallin (1876). Magister O. nickar nekande (vid erbjudandet att dricka ett glas vin). Strindberg GVasa 41 (1899). Hon .. nickade hotfullt mot honom. Hallström Than. 45 (1900).
f) ofrivilligt röra huvudet upp o. ned upprepade gånger; oftast om dylikt nickande på grund av svaghet l. trötthet l. sömnighet; äv. närmande sig bet.: slumra till. Then sömpnachtige nickar. Schroderus Comenius 352 (1639). Der til med sittja somblige (druckna) och hicka och nicka, hosta och nysa. Fernander Theatr. 25 (1695). Iag har sedt tig (i kyrkan) så länge nicka med hufvudet, til thes Bok och Handskar har fallit ifrån tig. Scherping Cober 2: 326 (1737). Men småbarn pläga nicka / från sagor sist i blund. Gellerstedt Efters. 22 (1891). Vesterlund Skolm. 84 (1924).
g) med subj. betecknande huvud l. näsa (jfr 3): röra sig fram o. tillbaka l. upp o. ned. Hufvudet nickar på honom. Nordforss (1805). Geijerstam MPojk. 103 (1896).
2) (†) böja knäna, vara svag i knäna; särsk. vid gående: stappla, ”kneka”; äv. i uttr. nicka åt döden, stappla mot döden, gå på gravens brädd; jfr 3 d. När han språkade med honom, stod han darrandes och nickade i hasarne. Dalin Arg. 2: 208 (1734, 1754). En gammal skäggig björn (dvs. knarrig l. klumpig man), som nickade åt döden. Envallsson FalskSvartk. 8 (1792).
3) med sakligt subj. (jfr 1 g). — särsk.
a) (i sht i vitter stil) om skog, träd, växt, blomma o. dyl. l. om flagga o. d.: röra sig l. vaja l. fladdra för vinden l. vid häftig rörelse. Se skogen nickar öfver klippans topp. LBÄ 5—6: 1 (1797). Alla de blomster små / Der nicka i vindens lek. Sätherberg Blomsterk. 63 (1879). Nu skramla braceletterna, / nu nicka nackrosetterna. Fröding NDikt. 7 (1894). Josephson GRos. 37 (1896). jfr: En klippa öfver djupet hänger / Och nickar med en skäggig topp. Creutz Vitt. 52 (1755).
b) röra sig upp o. ned; särsk. tekn. ss. vbalsbst. -ning, om störande rörelse hos lokomotiv, bestående i att lokomotivets framända under gången höjer o. sänker sig. Höjer Lok. 482 (1910).
c) (mindre br. utom ss. förled i ssgr) om växt vars blommor l. blomställningar (gm sin tyngd) böja blomskaftet så att blomman osv. hänger rakt ned; särsk. i uttr. nickande kåltistel, Carduus nutans Lin., nicktistel. Lilja SkånFl. 562 (1870).
d) (mindre br.) luta, vackla; vara nära sitt fall; i uttr. nicka till fall. Kronan nicka ses til fall. Kellgren (SVS) 2: 298 (1789). Han (dvs. Finn) ryster och ryster. Då nickar till fall / den byggnad all. Tegnér (WB) 5: 167 (c. 1825).
4) idrott. i fotboll, handboll o. d.: spela (bollen) med huvudet; stöta till (bollen) med huvudet; äv. utan obj. Sofus Nielsen .. nickade en kanonkula i mål. Jonason Fotb. 164 (1917). IdrIArmén 1926, s. 60. Gunnar Jönsson .. nickar i mål på hörna. SDS 1935, nr 89, s. 10.
5) (†) blinka l. klippa med ögonen; särsk. i uttr. nicka med ögonen. LPetri SalOrdspr. 6: 13 (1561). Schroderus Dict. 245 (c. 1635).
Särsk. förb.: NICKA EMOT. (†) till 1 e, = nicka tillbaka 2. Swedberg Ordab. (1722). Schenberg (1739).
NICKA FRAM10 4.
1) till 1 a. Turkarna i gemehn nicka och teckna mehr fram sitt ja och neij .. änn de ropa eller skrijka. KKD 5: 351 (1711).
2) till 1 g, 3 b: röra sig fram under nickande. Vidundret (dvs. ett anfallstorn) nickade fram. Valerius 1: 234 (1824). (Schück o.) Warburg 2LittH 3: 400 (1913).
NICKA IGEN. (†) till 1 e, = nicka tillbaka 2. Linc. (1640). Schenberg (1739).
NICKA IHOP10 04. (enst.) till 1 f: falla ihop av sömn. Strindberg Hems. 40 (1887).
NICKA IN10 4. jfr in-nicka.
1) (†) till 1 f: falla ihop av sömn, insomna. Törneros Brev 1: 32 (1823; uppl. 1925).
2) idrott. till 4. Köpings-Gustafsson nickade in en hård boll. Jonason Fotb. 169 (1917).
NICKA TILL10 4.
1) till 1, 3: plötsligt nicka. PT 1896, nr 59, s. 3. Ullman FlickÄra 210 (1909).
2) (tillf.) till 1 c, i uttr. nicka ngn till, hälsa ngn med nickning. Tegnér (WB) 3: 120 (1820).
3) (ngt vard.) till 1 f: börja nicka av sömn; slumra till. Murberg FörslSAOB (1793).
NICKA TILLBAKA10 040, äv. 032.
1) till 1 c: besvara ngns nickning.
2) (†) till 1 e: avslå l. avböja ngt gm nickning. Swedberg Ordab. (1722). Schenberg (1739).
Ssgr: A (Anm. Vissa här anförda ssgr kunna äv. hänföras till nick, sbst.1): (3 c) NICK-BRÄCKA, r. l. f. växten Saxifraga cernua Lin. (med lutande blommor), groddbräcka. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 424 (1901).
-DOCKA, i bet. 1 r. l. f., i bet. 2 f.||ig. (nick- 1834 osv. nicke- 1900 osv.) [jfr d. nikkedukke]
1) till 1: porslinsfigur (vanl. framställande en gubbe) med rörligt huvud som vid lindrig beröring kommer i en nickande rörelse. Bazaren 1841, s. 204.
2) bildl.: person som icke har l. visar ngn självständig mening, utan okritiskt instämmer med andra; jfr nicka, v. 1 d. Sturzen-Becker Septemb. 100 (1834). SvD(A) 1935, nr 271, s. 4.
(1) -FIGUR. (tillf.) = -docka 1. Snoilsky 3: 221 (1883).
(3 c) -GLIM. växten Silene nutans Lin. (med lutande blommor), ängsglim. Lilja SkånFl. 288 (1870).
-GUBBE. (nick- 1896 osv. nicke- 1891 osv.) WoJ (1891).
-HINNA, r. l. f. (†) zool. blinkhinna; jfr nicka, v. 5. Hernquist Hästanat. 68 (1778).
(1) -HÄLLNING. [jfr sv. dial. nickhälla, sbst., ä. d. nikkehelde, sbst., d. nikkehilde, sbst.] (i vissa trakter) tjudring av betesdjur medelst en hälla mellan grimman l. halsremmen o. ena framfoten, så kort att huvudet blir nedböjt o. gången nickande; jfr hälla, v.2 BonnierKL (1925). SvD(B) 1938, nr 312, s. 11.
(1 c) -HÄLSNING. (tillf.) hälsning gm nickande. AB 1896, nr 188, s. 4.
(3) -MATNING. (nick- 19261932. nicke- 1926) (förr) i enbladig ramsåg: frammatningsinrättning för stocken, bestående bl. a. av en stock som bringas att vicka fram o. tillbaka. Carlgren NorrlSkogsind. 150 (1926). SvKulturb. 11—12: 178 (1932).
(1) -MUSKEL. (mindre br.) muskel som fungerar vid nickning. Sönnerberg Loder 136 (1799). VerdS 116: 11 (1903).
(3) -PINNE. [sv. dial. nikkepinne] på vävstol: var o. en av de pinnar på skaften vari snörena som löpa över nicktrissorna bindas, skafthäst. Norlind AllmogL 237 (1912).
(3) -PUMP. [jfr d. nikkepumpe] pump som sättes i rörelse med en tvåarmad hävstång med tvärhandtag i båda ändarna. KemT 1912, s. 47.
(1 c) -REVERENS. (†) = -hälsning. Fatab. 1931, s. 32 (1767).
(3 c) -SKÄRA, r. l. f. växten Bidens cernua Lin. (med lutande blomställning), gulskära. Nyman FanerogFl. 197 (1873).
(3 c) -STARR. om vissa arter (med lutande blomställningar) av växtsläktet Carex Lin.
a) Carex vitilis Fr. (Carex Persoonii Sieb.). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 711 (1901).
b) Carex canescens Lin. var. brunnescens Wg. Krok o. Almquist Fl. 1: 221 (1903).
(3 c) -STINGSEL. = -tistel. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 45 (1901).
(3 c) -TISTEL. växten Carduus nutans Lin. (med lutande blommor), sloktistel. Retzius FlOec. 145 (1806).
(3) -TRISSA, r. l. f. på vävstol: var o. en av de trissor varöver de snören löpa som lyfta resp. sänka skaften. Andersson Vävn. 7 (1880). Norlind AllmogL 237 (1912).
B (i sht vard.): NICKE-DOCKA, -GUBBE, -MATNING, se A.
(3) -SÅG. (förr) enbladig ramsåg med ”nickmatning”. Carlgren NorrlSkogsind. 13 (1926). Fatab. 1938, s. 194.
C: (1) NICKNINGS-RÖRELSE. Thunberg Livsförrättn. 314 (1925).
Avledn.: NICKARE, i bet. 1 m.||(ig.), i bet. 2 r. l. m. till 1.
1) (föga br.) person som nickar l. brukar nicka. Wikforss 2: 229 (1804). LoW (1911).
2) nickmuskel; i ssgn huvud-nickare(n).
NICKUS, m. (vard.) till 1 f, skämtsam personifikation av nickandet, då man är sömnig. Jespus, Nickus och John Blund. VidUman 1865, s. 57 (i vaggsång). TurÅ 1914, s. 107.
Spoiler title
Spoiler content