SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1947  
NIGA ni3ga2, v. -er40, neg ne4g, nego ne32, nigit ni3git2. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.); jfr NIG.
Ordformer
(inf. o. pr. pl. niga (-e) RA I. 1: 120 (1529) osv. pr. ind. sg. niger Syr. 12: 11 (öv. 1536) osv. imper. sg. nig Chronander Surge C 7 b (1647) osv. ipf. ind. sg. neg SvFolkv. 1: 3, 4Mos. 22: 31 (Bib. 1541) osv.; neygh Forsius Fosz 242 (1621); nidde Bolinus Dagb. 33 (1668); nijga Dahlstierna (SVS) 110 (1698). ipf. ind. pl. nego Tegnér (WB) 3: 110 (1820) osv. sup. neget Tiällmann Gr. 212 (1696); nigit (-et) Lælius Bünting Res. 1: 73 (1588) osv. p. pf. n. nigadt KyrkohÅ 1931, s. 243 (1637; efter handl. fr. 1540). nig- (-ii-, -ij-, -gh-) 1529 osv. nij- 1698)
Etymologi
[fsv. nigha, motsv. ä. d. nige, nor. dial. nigæ, isl. hníga, fsax. hnigan, fht. (h)nigan, t. neigen, feng. hnigan; av ett germ. hnīgwan. — Jfr BENÄGEN, NICKA, v.]
1) böja knäna (l. vissa andra kroppsdelar), stundom i förening med bugning, ss. hälsning l. uttryck för artighet, aktning o. d.
a) intr.; numera bl. om hälsning använd av kvinnor vid möte l. sammanträffande med l. avsked från ngn, bestående däri att knäna hastigt böjas, medan kroppen (vanl.) hålles i upprätt ställning; numera nästan bl. om sådan hälsning använd av små flickor o. ss. mera ceremoniös hälsning (äv. i förening med djup bugning) av vuxna kvinnor; förr äv. om dylik hälsning av mansperson; förr äv.: buga; förr möjl. äv.: falla på knä, knäböja; förr äv. allmännare, om vördnadsbetygelse överhuvud l. om uttryck för tillbedjan l. underdånighet o. d. Belete hafves icke för then skul, at vi skole nigha och bugha för them. RA I. 1: 120 (1529). (Sara ber till Gud:) Jagh wil tigh ähra, för tigh bucka och nijgha. TobCom. E 2 b (1550). Strax han (dvs. E. XIV) in till her Nielss Sture stegh, / Then thå medh ödmiukt för honom negh. Hund E14 422 (1605). Den som inte har mer ambition än hon, kan väl krusa och niga för en Man. Stagnell Risbast. B 4 b (1755). Vid somliga Hof är brukligt, att karlarne niga. Murberg FörslSAOB (1793). Så snart jag kunde strö blommor och niga för en eller annan af den kungliga familjen. Engelke Småstad 130 (1906). Folkdans. 45 (1923). — särsk.
α) i p. pr. ss. adj. Prostinnan stod på förstuguqvisten i en oupphörligt nigande ställning. Carlén Repr. 276 (1839).
β) (mindre br.) under nigande framföra ett meddelande o. d.; jfr HÄLSA, v. 4 a. Hälsa honom och nig från mig till lycklig resa. Hallström Brilj. 118 (1896). Lisa neg att middagen var serverad. Grotenfelt NFosterl. 11 (1918).
γ) [jfr nysa, svärja på ngt] (tillf.) i uttr. niga på ngt, bekräfta ngt med en nigning. Nu är det gjordt; nu niger hon på saken. Hagberg Shaksp. 5: 65 (1848).
δ) ss. vbalsbst. -ning, konkretare. Lind (1749; under bückling). Klänningar .. veckades i .. sirliga nigningar. Hallström Händ. 196 (1927). jfr HOV-NIGNING. särsk. (†) i uttr. göra ngn en nigning. Gustaf III 2: 190 (1788).
ε) (skämts. o. vard.) oeg., i uttr. sitta och niga, om kvinna: hälsa utan att resa sig från sittande ställning. Förlåt att jag sitter och niger. Gustafsson Sag. 3: 39 (1877).
ζ) (knappast br.) oeg., i uttr. niga med nacken, hälsa gm böjning av huvudet; äv., om fågel, i uttr. niga med halsen. (Vildgåsen) neg mångfaldiga gånger med halsen, när hon gick emot storken. Lagerlöf Holg. 1: 71 (1906). Hon neg / med nacken, sade sitt namn Amér. Andersson Amér 20 (1918).
η) (†) oeg., i uttr. niga med ögonen o. d., hälsa med blicken; äv. med indirekt obj. (jfr δ slutet). SvFolkv. 1: 3. Ribbolt ihn gienom dörren steegh / Hans Fader honom medh ögonen neegh. Visb. 2: 292 (c. 1600). Åt tärnorna vänligt med ögat hon (dvs. prinsessan) neg. Widström Vitt. 59 (1840). SvFolks. 294 (1849).
b) (†) refl.: buga; jfr a. Gyldenhielm Capt. 188 (1632, 1649).
c) (†) tr., i uttr. niga sitt huvud, böja l. sänka sitt huvud ss. tecken på ödmjukhet o. d. Widekindi KrijgH 490 (1671).
2) böja knäna liksom vid nigning (se 1); knäa (se d. o. 1). Nig i knävecken när du hoppar djupt. Zedritz TurkMus. 129 (1835). — särsk.
a) i p. pr. ss. adj. Han gick med långa, tunga, litet nigande steg. Lundquist Profil. 3: 217 (1888).
b) knäa av häftighet l. vrede o. d. Sällberg Långv. 45 (1894). Han (blev) ursinnig, slog ihop händer och klackar, neg och svor, ref ned staket. Engström Glasög. 109 (1911).
c) (numera knappast br.) gymn. i fråga om gymnastisk rörelse då kroppen uppbäres på böjda höft-, knä- o. fotleder med lodrät bål. Hartelius Sjukgymn. 49 (1883). Wide MedGymn. 89 (1895).
3) (†) segna ned; äv.: böja sig (för ngt). Dygd och siälen är, som aldrig tvingas nijga / För hvarken svärdz ell' eldz ell' sielfva tijdsens hoot. TRudeen Vitt. 279 (1690). Erik Jarl .. måste sielf niga til jorden för pilskått. Björner Grym 13 (1737).
4) med sakligt subj.: luta, böja sig ned, sänka sig; numera bl. i sådana fall som kunna fattas ss. bildl. anv. av 1. Strand Tidsfördr. 2: 47 (1763). Hafvet rördes upp till skum, / Klipporna till jorden nego, / Menniskorna skrämda tego (då Gud talade). CVAStrandberg 2: 108 (c. 1859). En efter annan (av passagerarna) försvinner snart, ty .. (fartyget) börjar niga helt graciöst i vågorna. Nyblom Golfstr. 10 (1911). — särsk.
a) (†) om ben l. knä: böja sig vid nigning (se 1). Granatenflycht Penn. 6 (1698). Mina knä helt styfva stå, / tå för Gud the borde niga. Kolmodin Rök. 48 (1728). Hagberg Shaksp. 3: 72 (1848).
b) (†) bildl., i uttr. någons dagar niga till ändan, ngns livstid lider mot sitt slut. Dahlstierna (SVS) 132 (1698).
Särsk. förb.: NIGA NED l. NER. (†)
1) tr., med avs. på knä: böja; jfr niga 1 c. Dahlstierna (SVS) 379 (c. 1696).
2) till 4: böja sig ned. Ach Kiäre Phillis, taen i akt, / När Winn i (vass-)Rören blåsz med Makt; / Hur det nijg- bug- och bocker neer. Lucidor (SVS) 449 (1674).
NIGA UT10 4. till 1.
1) (tillf.) under nigande följa ngn ut. Snoilsky 4: 27 (1887).
2) (föga br.) refl.: under nigande bege sig ut, nigande ta farväl o. bege sig ut. Carlén Skuggsp. 1: 423 (1861, 1865). Väring Frost. 56 (1926).
Ssgr: A: (1 a) NIG-DANS. jfr -polska. Palmchron SundhSp. 142 (1642). Dybeck Runa 1844, s. 111.
(1 a) -LEK. viss lek vari nigning förekommer. SvForns. 3: 441 (1842).
(1 a) -POLSKA, r. l. f. viss dans vari nigning förekommer; jfr nigare-polska (se under niga avledn.). OoB 1928, s. 70.
(2 c) -SITTANDE, p. adj. gymn. om gymnastisk ställning: sittande med knäna krökta liksom vid nigning. Balck Idr. 3: 132 (1888). SvGymnFBok. 25: 22 (1935).
(2 c) -STÅENDE, p. adj. gymn. om gymnastisk ställning: stående med knäna krökta liksom vid nigning. Hartelius Sjukgymn. 18 (1870). Nigstående (betyder) knäna böjda i rät vinkel. Balck Idr. 3: 132 (1888).
(1 a) -VALS; pl. -er. jfr -polska. FoF 1941, s. 134.
B: (1 a) NIGNINGS-CEREMONI. (tillf.) SAOL (1900). Östergren (1933).
Avledn.: NIGAN, f. (†) till 1 a: nigning. OPetri 2Förman. A 3 b (1528).
NIGARE, m.||ig. till 1 a: person som niger; nästan bl. använt ss. första led i ssgr i namn på vissa (i sht förr brukliga) danser som kännetecknas av de dansandes nigningar. LoW (1911). Östergren (1933; sälls.).
Ssgr: nigar- l. nigare-dans. jfr -polska. Sundblad GBruk 102 (1881). Landsm. XII. 5: 23 (1893).
-maja, r. l. f. (i Finl.) = -polska. TPedFinl. 1895, s. 125. Topelius Läsn. 8: 140 (1896).
-polska, r. l. f. Böttiger 3: 96 (1843, 1858). Lovén Folkl. 84 (1847).
NIGERSKA, f. (bl. ngn gg tillf.) kvinna som niger; jfr nigare. Östergren (1933; sälls.).
Spoiler title
Spoiler content