SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
OART ω3~a2rt, r. l. f. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. oaart, oarth)
Etymologi
[jfr t. unart, ävensom mnt. unart, fsv. onardh; av O- o. ART]
1) (numera knappast br.) (i ngns l. ngts väsen grundad) dålig l. klandervärd beskaffenhet; (konstitutiv l. utmärkande) ofullkomlighet l. skröplighet l. ondska o. d.; förr äv. dels: dumhet l. oförskämdhet l. bristande hyfsning o. d., dels (i fråga om jordmån) övergående i bet.: ofruktbarhet; jfr O- 2, ART 3, 7. (Sv.) Oart. (T.) Thorheit. Schroderus Dict. 142 (c. 1635). In til thesz krijgzfolcketz insolentier och oaart alt för store blefwo, at the .. begynte göra wåld och röfwerij. Widekindi KrijgH 471 (1671). Vår vidlådande oart, ondska, okärlighet (osv.). Bælter Christen 146 (1743, 1748). Jordmonens oart. Höpken ÅmVetA 1771, s. 2. (Esters bok) judaiserar för mycket och har mycken hednisk oart. Fehr Und. 19 (1894).
2) om svag l. dålig sida hos ngn l. ngt l. om klandervärd vana o. d.: fel, svaghet; särsk. (o. i fråga om egenskap hos person numera bl.) med tanke på uppträdande l. beteende l. sätt att vara l. handla l. skriva o. d.: osed l. olat l. ovana, olämpligt l. klandervärt bruk. Tessin Bref 1: 21 (1751). Fast vi öfvervunne alla laster, så återstår dock den oarten, at vi frukte för döden. Borg Luther 1: 499 (1753). En liten oart vidlådade prof. Colling: han snattade hvad han kom öfver. Ahnfelt StudM 1: 113 (1857). Falska daktyler öfverflöda — en oart som vi snart återkomma till i författarens ballader. 3SAH 13: 263 (1898). KyrkohÅ 1933, s. 104. jfr (†): Desse (uppräknade språkliga nyheter) torde göra tilfyllest, till att bevisa, huru lätt en oart kan, såsom i säden, äfvenså i Språket upkomma. Rudenschöld PVetA 1772, s. 13; jfr 4. särsk. om fel l. ovana l. dålig egenskap hos djur, olat. Hæsten har den oarten, att han skenar. Murberg FörslSAOB (1791). Wester Reymont Bönd. 4: 110 (1924).
3) (†) om (av sjukdom åstadkommen) kroppslig defekt l. skada: krämpa l. lyte o. d.; äv. om svulst. Veneriska tilfällen af fierde graden, som är hereditair eller med .. chroniska oarter complicerad. PH 11: 266 (1777). Martin Bensj. 335 (1782; om svulst). SPF 1843, s. 351.
4) [jfr 1] (utom i a numera knappast br.) om egenskapen l. förhållandet att ett ämne innehåller olämpliga l. skadliga främmande ämnen l. förorenande beståndsdelar; dålig beskaffenhet l. dålig egenskap hos ett ämne som beror av dylika föroreningar; äv. konkret, om förorening, förr äv. koll., om föroreningar. Thet hender ofta, at then bästa lera kan vara med sand, gula ränder och annan oart samt små sten beblandat. Kahlmeter LerArt. 5 (1743). De förnämste oarterne (i salpeter) äro kok-salt och fetma. VetAH 1763, s. 215. Glaskärl .. för sådana ämnen, som af metallkärl kunde få någon oart. SPF 1815, s. 97. — särsk.
a) (i fackspr., ngt ålderdomligt) i fråga om malm l. järn o. d. Godh malm uthan oarter. OxBr. 11: 359 (1646). At vi med fördel til godo göre malmer, som de, för ringhaltighet och oart, förkastat. Lillienberg PVetA 1776, s. 9. Oartade råstenar .. hvari nickelns uppträdande förmodligen varit den enda orsaken till oarten. TT 1879, s. 110 (efter handl. fr. 1737). Svafvel, fosfor och koppar äro föroreningar, som i hög grad försämra jernets egenskaper och derför kallas oarter. NF 7: 1119 (1883). TT 1941, Bergsv. s. 5.
b) i fråga om mjölk l. smör; särsk. i pl.: (föroreningar som åstadkomma) smakförskämning; i sht i uttr. ge l. få oarter, äv.: göra resp. bli förorenad l. (gm föroreningar) förskämd till smaken. LfF 1836, 3: 64 (: ger). SmSkrLandth. 9: 38 (1883). (Grädden) bör .. kylas till omkring 4 à 6°, för att smöret ej må få några oarter. LB 3: 284 (1902).
5) (utpräglat) dålig l. förkastlig avart (se d. o. 2); numera bl. (mera tillf.) med mer l. mindre tydlig anslutning till 2, i sådana uttr. som (ngts) arter och oarter o. d. Weste (1807). Att på de gamla lägre undervisningsverken skulle fastlimmas en spritt ny art — eller avart eller oart — av lärdom. Törneros Brev 2: 176 (1828; uppl. 1925). Skönheten i alla sina arter och oarter. Bergman LBrenn. 7 (1928).
Ssgr: A: OART-FRI. fri från oarter.
1) (mera tillf.) till 2 slutet; jfr olats-fri. Östergren (1933; om häst).
2) (i fackspr., ngt ålderdomligt) till 4 a. Åkerman Stångj. 131 (1839).
-FRIHET~20 l. ~02. (mera tillf.) särsk. (i fackspr., ngt ålderdomligt) till 4 a. PT 1900, nr 91 A, s. 3.
B: (1) OARTS-GREN. (tillf., †) eg.: gren som urartat l. degenererat; anträffat bl. i bild; jfr gren, sbst.1 2 a, 4 a. Lidner (SVS) 3: 336 (c. 1790).
(4 a) -HALT, r. (i fackspr., ngt ålderdomligt) JernkA 1889, s. 427. Detta stål med sin jämförelsevis höga oartshalt. Därs. 1902, s. 314. TT 1941, Bergsv. s. 5.
Spoiler title