SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1949  
O- ssgr (forts.):
OBEDJELIG l. OBEDELIG. (obede- 17491798. obedie- 16401700) [till bedja; jfr mnt. unbedelik, t. unerbittlich] (†) som icke låter beveka sig av böner, obeveklig; äv. (med sakligt huvudord): oavvändbar. Linc. Oo 4 b (1640; med sakligt huvudord). Så skön Sophie är, så obedelig och känslolös är hon för mig. Stridsberg Friman 42 (1798; klandrat i JournSvL 1798, s. 280).
OBEDRAGELIG, se obedräglig.
OBEDRAGEN, p. adj.1 (†) icke överklädd (med tyg o. d.); utan överdrag l. överklädsel; jfr bedraga, v.1 ArkliR 1562, avd. 12 (om skinnfäll). Roth Kägleh. 22 (i handl. fr. 1686; om stolar).
OBEDRAGEN, p. adj.2 (numera bl. tillf.) icke bedragen (se bedraga, v.3 1); förr äv. i mer l. mindre klart verbal funktion (med agent). Rudbeckius Starcke B 6 b (1624). Den som icke förståår .. (lapparnas) Ränckier, kan knapt af them warda obedragen. Landsm. XVII. 1: 60 (1671). Glädjens sköna brand / I det obedragna hjertat glöder. Tegnér (WB) 1: 378 (1803). Sjelf obedragen af skenet, försmår han lika mycket allt lånadt prål, som (osv.). Wallin Rel. 3: 288 (1828, 1831).
OBEDRÄGLIG, adj.; adv. -en (Lind (1738, 1749), Murberg FörslSAOB (1791)), -t (Murberg FörslSAOB (1791), Lindfors (1824)). (-draghe- 1587. -dräg- 17651848. -dräge- 15551805. -ligit, n. sg. 15561753) (†)
1) motsv. bedräglig 1: icke bedräglig, icke svekfull l. lögnaktig; som man kan lita på. Gudz sanna och obedrägheliga Ord. Falck Und. 134 b (1558). Phrygius HimLif. A 4 a (1615; om löfte). Lehnberg Pred. 1: 160 (c. 1800). Lindfors (1824).
2) motsv. bedräglig 2: som är vad det (osv.) förefaller l. ger sig ut för att vara, som motsvarar ngns förväntningar; säker, tillförlitlig. LPetri 2Post. 189 a (1555). Allehonde godt och obedrägeligit godtz, som ähr smör, trån, talgh, järn och annedt. G1R 26: 573 (1556). Atterbom PoesH 1: 21 (1848).
3) som icke låter bedra sig; jfr bedraga, v.3 1. Lind (1738, 1749). Weise 2: 157 (1771). Meurman (1847).
OBEEDIGAD3~0200 (obee´digad Weste), p. adj.
1) (numera knappast br.) om person: icke edsvuren; jfr beediga 1 slutet. Jungberg (1873). Hammar (1936).
2) om uppgift, intyg o. d.: icke beedigad; jfr beediga 2 a. Murberg FörslSAOB (1791).
OBEFALLD l. OBEFALLT l. OBEFALLAD, p. adj. (†)
1) icke överlämnad l. anförtrodd. Linc. Oo 2 b (1640). Hamb. (1700).
2) som icke fått befallning om ngt; utan (att ha fått) befallning; självmant; äv. (med sakligt huvudord): varom befallning icke givits, som icke ålagts ngn. (De) tagha sigh obefalte saker fore. LPetri Oec. 64 (1559). Obefallt jag sjunger ej heller. Adlerbeth Buc. 31 (1807).
OBEFAREN, p. adj.
1) om farled (i sht till sjöss), stundom äv. om område o. d.: på (l. i) vilken ingen färdats, icke befaren; otrafikerad; äv. mer l. mindre bildl.; jfr befara, v.2 I 1, 2. Bergman ÅmVetA 1778, s. 12 (bildl.). Obefaren Segelled. Murberg FörslSAOB (1791). Med trängtan vänder hon .. sina blickar mot en osynlig, obefaren andeverld. Wallin 1Pred. 2: 87 (c. 1830).
2) sjöt. om sjöman: icke befaren (se d. o. 2 a). Stiernman Com. 5: 124 (1690). Obefaren eldares (lön har höjts) från 65 till 70. PT 1914, nr 302, s. 2.
Spoiler title
Spoiler content